Fan

Läste just att min författarcybervän, som haft ett manus under behandling på samma förlag som jag, fick nej idag. Och jag blev så ledsen.

Jag var helt säker. På att hon och jag skulle bli kollegor. Jag hade ju själv genomlevt samma sak, kommit ut på andra sidan. Jag trodde inte förlagen kunde göra så på riktigt, kräva hundratals timmar av gratisarbete för i slutändan Ingenting. Nej. Hej då.

De har sådan makt. Vi är alla pjäser i deras spel. Hur många bloggar läser jag inte dagligen om personer som kämpar för att få sin dröm förverkligad. Som fylls av hopp av de halmstrån som sträcks ut. Ett nja, ett skrivlitetillsåfårvise.

Jag borde kanske känna mig unik och utvald. Istället tänker jag på alla dessa branscher, där halva karriären handlar om att få den stora äran att jobba gratis. Inom filmbranschen, tevebranschen, skrivarbranschen, teaterbranschen, bokbranschen. Kulturen.
Hurra! Jag fick släpa sladdar arton timmar om dygnet i tre veckor och nu syns mitt namn i eftertexterna till en svensk storfilm.

Det är helt fucked-up. Det gör mig arg.

Jag är medveten om att det inte främst var mitt strålande språk, utan det faktum att jag gjort en inifrånskildring, som gav mitt ett kontrakt. Jag vet också att gör jag mig ett namn, kan jag i framtiden ge ut betydligt sämre texter än debuten. Är man känd får skriva böcker ändå, de behöver inte vara bra.