Archive for the Orättvisor Category

I fiendeland

Posted in Ångest, Eufori, Ilska, Kärlek, Morsa, Orättvisor, Politik on april 14, 2009 by Morsan

espresso

Jag köpte espressokoppar igår och de är goda. Dessutom snygga och jag kände mig kontinental imorse vid frukosten. Dessvärre hann kaffet svalna aningen eftersom Nour blev bajsnödig. På skötbordet dök en nästintill perfekt liten människobajskorv fram och fylld av stolthet var jag bara tvungen att ta en bild, att visa darling senare.

Jag kommer antagligen ångra mina ord rätt snart, men att ha barn är mycket lättare än jag föreställt mig. Jag trodde att jag skulle gå runt i mysbyxor och fyrkantiga ögon i minst tre-fyra månader och vissa dagar gör jag ju det. Vissa dagar är jag skittrött och irriterad med huvudvärk, men överlag mår jag mycket bättre än innan. Jag är tryggare och stabilare och har nog när jag tänker efter, aldrig varit så här lycklig. Och jag tror att det som gör mig lyckligast är att jag fortfarande är jag och att Nour tillkommit som en helt obeskrivligt värdefull bonus. Det är rätt fascinerande att hon bara genom att finnas till, drar till sig människor. Hur lyxigt är det till exempel inte att mormor och farmor slåss om att barnvakta? Sedan att hon ovanpå det nästan alltid är nöjd, att hon sover många timmar i sträck på natten, bidrar ju till lyxen. För jag vet inte annars vad jag ska beskriva det som.

Kanske beror det på att Nour är prematur att jag ännu inte bläddrat i någon bok om barnets utveckling. Jag vill verkligen läsa, har rätt många funderingar kring vad som är hönan och vad som är ägget. Är det barnets beteende som beskrivs, eller böckernas innehåll som appliceras på barnets beteende? Fortfarande ligger många inlägg i debatten och gnager någonstans i ryggmärgen. Fortfarande har det svåraste med att få barn varit omgivningens reaktioner.

Bvc kom på hembesök samma dag som vi ringde dem. Vi var häpna. Vilken vård! Sköterskan var ödmjuk, tyckte att vi hade koll sa hon. Vilket piggt och friskt prematurbarn vi hade.

Darling gäspade, det hade varit hans natt, och sköterskan frågade hur vi gjorde med matningen.
Varannan gång, varannan natt svarade jag och gjorde mig redo att behöva försvara det faktum att jag inte helammade, ännu en gång.

Sköterskan log. Mmmm, jag skulle ändå rekommendera er att låta pappan sova på nätterna. Du som mamma har ju hormoner som gör dig pigg. Pappan har inte de hormonerna. Därför är det bäst att låta pappan vila. För att undvika att barnet skakas.

Jag satt stum. Det gör mig fortfarande rasande att tänka på, att jag satt stum. Men de där hormonerna som alltid kommer på tal. Det naturliga, djuriska i oss som är så ofantligt vetenskapligt bevisat, är nästan omöjligt att bemöta. Jag är inte alls pigg. Faktiskt kan jag tycka att darling klarar nätterna bättre än jag, är betydligt mindre skakbenägen än jag. Hur kan sköterskan ta sig den rätten, att genom att bara titta på honom veta hur kort hans stubin är? Har det att göra med att han spelat rugby, att hans armars styrka med lätthet skulle krossa ett litet barn?

Allt detta tänkte jag. Men jag sa ingenting. Vi gjorde istället båda två, vad vi lärt oss att göra när SKITSNACKET kastas i våra ansikten. Vi nickade. Och stängde av öronen.

På torsdag ska jag på efterkontroll på MVC. I snart två veckor nu har jag haft ångest över hur reaktionerna ska bli på att jag inte ammar längre. Så pass mycket ångest att jag funderat på att mörka. Man kan ju fråga sig vad det säger om världen vi lever i.

Men min ryggmärg är full nu, sista droppen har landat i bägaren. Jag kommer inte mörka, jag kommer rakryggat lägga upp benen i gynstolen (eller vad man nu gör på en efterkontroll) och säga nåt provocerande i stil med:

Mitt barn äter alla sina mål i flaska. Hon har två föräldrar som slåss om hennes uppmärksamhet och kärlek, som är närvarande alla dagar på året. Hon sover gott på natten, växer och mår bra. Med allt det i potten var tutten inte så jävla svår att offra. Och förresten. De där hormonerna du tänker prata om nu, de kan du köra upp i din egen rumpa. För de rann ut med modersmjölken, den mjölk som i princip har sinat nu. Så behandla mig som en människa är du snäll och inte som ett premenstruellt kreatur. Tant!

Det ska jag säga. Eller åtminstone något liknande. På torsdag.

Annonser

Tid för självreflektion?

Posted in Livet, Morsa, Orättvisor, Politik on februari 23, 2009 by Morsan

Katerina Janouch pratar på P1 morgon. Om att drömmen om en son är omvänd här i väst. Här drömmer kvinnor om att få en dotter.

Katerina tycker att det är hemskt att jämföra barnlöshet med dotterlöshet. Det är två vitt skilda ting. Det är som att jämföra personer med cancer med några som har diabetes. Längtan efter att bli frisk är lika intensiv oavsett. Därför har alla samma rättighet att få sina behov tillfredsställda. Därför kan det vara av godo att kunna välja flick- och pojkembryon. Det kan ju leda till färre aborter.

Vad knasig hon är, var mammas enkla kommentar, där vi tittade på varandra över kaffekopparna.

Har man verkligen rätt till allt man saknar? Om mängden lycka är större än lidandet? Har man ingen som helst skyldighet att reflektera över varför man har just det behovet?

Jag läste Katerinas Dotter önskas i somras när jag fastade. Jag trodde hela vägen att huvudpersonen i slutet skulle komma på att problemet satt i hennes eget huvud och inte i könet på hennes barn.

Istället fick hon flickan hon drömt om. Slutet gott allting gott

Jag tror fortfarande att problemet sitter i Katerinas huvud. Hon fick slutligen sin efterlängtade dotter, men vad händer om dottern inte har lust att ha rosetter i håret, klä sig i rosa och viska hemlisar med sin mor? Vad händer om hon hellre bär blåställ och grova kängor. Vad händer om hon hellre heter Leif än Lola?

Som föräldrar har vi föreställningar som vi medvetet eller omedvetet överför på våra barn. Har vi ingen som helst skyldighet att hålla dessa för oss själva? Skyldighet att låta våra söner och döttrar själva välja vilka de vill vara och vilka egenskaper de tänker tillskriva sitt kön?

Kanske inte. Killar är ju inte riktigt som…. oss tjejer. De kan liksom inte riktigt knyta an till sitt inre. De känner inte lika mycket. Det är därför man aldrig kan få den där innerliga kontakten med… en son. Alltså. För så är det ju. I biologin. Och tjejer gillar prinsessklänningar och My little pony och nej då, jag har inte fastnat i femtiotalet, jag är modern feminist. Eller jag vill helst inte kalla mig feminist, för det låter så tråkigt. Så argt på nåt sätt. Och jag är ju en glad tjej, tihi. Upp till kamp systrar, nu förändrar vi världen!

Ännu en attack mot sjukvården- och nya glädjebesked

Posted in Glädje, Ilska, Morsa, Orättvisor on februari 19, 2009 by Morsan

Nour sprängde tvåkilosgränsen idag och jag jublade på avstånd. Sedan grät jag lite också, men nu laddar jag inför avfärd till Danderyd. Inför att få träffa min dotter som jag kanske inte känner igen längre efter all tillväxt, samt inför att antagligen få min tredje penicillinkur inom en månads tid.

Men vad som helst för att slippa detta. Har inte känt mig så här sjuk sedan magsjukan på julafton 1990. Så fort jag får orken ska jag söka upp den där barnmorskan och klubba ner henne.

Det är så konstigt, hur alla läkare och sköterskor utgår från att man fejkar sin sjukdom. Som att alla människor de möter är överdrivna, överkänsliga hypokondriker. Och vissa har ju säkert det problemet, dyker upp lite för ofta på akuten, ringer husläkaren i tid och otid, men vi andra. Vi som drar oss för att dra i nödbromsen förrän det är absolut nödvändigt. Vi blir nästan uteslutande orättvist eller felaktigt behandlade, när vi väl samlar modet att söka hjälp.

Jag blev ju kejsarsnittad och placerad på avdelning 12* på Danderyds sjukhus. Nour låg på avdelning 20, en trappa ner och jag ville förstås gärna hälsa på henne där rätt mycket. Dagen hon föddes skjutsades jag ner i sängen, dagen efter i rullstol. Jag fick beröm av en sköterska för att jag tog mig upp, duschade, gick omkring och jag nickade och log väl mest. För vad var alternativet, egentligen?

Vi missade ronden den dagen, och eftersom jag aldrig tryckte på larmknappen, såg vi praktiskt taget inte röken av någon personal. När vi kom tillbaka på kvällen låg min journal på sängbordet och vi antog att en läkare lämnat den för att vara snäll. Inte att vi var på väg att bli utslängda. Vi hade ju bara sovit där en natt.

Morgonen efter gick vi åter ner till Nour efter frukost. Utan rullstolen, det fanns ju hiss. Väl där nere kom en sköterska fram och berättade att vi nog var på väg att bli utskrivna. De hade nämligen ringt uppifrån och frågat om det fanns plats där nere för oss. Nu fanns det ju inga platser alls, utom för Nour, så vi fick förbereda oss på att åka hem.

Eftersom avdelning 12 lovat oss att säga till minst kvällen innan, samt inte undersökt varken mig eller mitt sår på ett dygn, utgick jag från att utskrivningen gällde dagen därpå. Så vi gick glada i hågen upp för att äta lunch. På väg ut från rummet mötte vi en barnmorska.
Var har ni hållit hus? utbrast hon.

Eh, gissa tantjävel. Sa jag såklart inte. Utan Hos vårt barn , vilket ju vi ju alla visste. Alla andra på avdelningen hade ju sina barn hos sig, vi hade vårt en trappa ner.
Vi har letat efter er jättelänge.
Men vi var där nere. Ni kunde ha ringt.
Ni var inte här på ronden imorse.
Nej, vi var en trappa ner. Hos vårt barn.
Vi vill skriva ut dig.

Jag hade redan hunnit bli lite irriterad över att barnmorskan var så otrevlig. Och nu började de tjata om utskrivning utan att ens fråga hur jag mådde. Inte ens en temp på mer än ett dygn.
Hur kan ni vara så säkra på att jag är frisk, när ni inte ens besökt mitt rum på mer än ett dygn?
Barnmorskan fnös. Det ser väl vem som helst att du är frisk.

Det är nog inte nödvändigt att förtydliga att en person som fått x antal lager i sin mage uppsnittade ett par dagar tidigare, inte är frisk. Det är nog inte heller nödvändigt att förtydliga att vilja kan göra rätt mycket med människokroppen. Jag ville vara med Nour. Så jag gick dit. Jag åt mina ordinerade smärtstillande, jag hasade mig långsamt genom korridoren. Jag var okej. Dock inte helt redo att pendla 40 minuter till sjukhuset. Men det är ju visserligen inte avdelning 12:s problem. De hade ju massa nyförlösta som behövde ett rum, och vi var ju friskast på avdelningen. Så istället för att skriva ut de som fött den 17:e, 18:e och 19:e januari, skrev de ut oss. Från den 21:a.

Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst. Darlings mamma tycker att jag ska gå vidare med detta och anmäla. Hetsen med att skriva ut oss ledde ju nämligen till att de glömde informera mig om infektionen jag hade. De glömde ge mig den obligatoriska återbesökstiden, de glömde prata amning, glömde prata om varför jag fött för tidigt. För vissa kan det vara rätt traumatiskt att få barn tio veckor innan planerat, nämligen. Men inte för oss då förstås, för vi var ju nästan oförskämt friska.

Läkaren som skrev ut mig, sa i ett andetag att jag inte fick lyfta något som var tyngre än barnet, och i nästa att det väl var lika bra att jag packade ihop mina grejer och tog med dem ner till min man och mitt barn. De ville verkligen att jag skulle flytta, de hade inte ens tid att vänta in darling som satt med Nour just då.

Det var länge sedan jag kände mig så sjuk som nu. Antagligen spelar det psykiska in. Min rädsla för att möta ännu en läkare, barnmorska eller sjuksköterska som vägrar ta mig på allvar, är större än någonsin. Nour har verkligen fått en mer fantastisk vård än jag visste fanns. Själv känner jag mig kränkt och överkörd och jag kan inte annat än tänka på hur mycket bättre jag kunnat må om de tagit prov för infektion härom dagen. Kanske hade jag sluppit svettas ut hela min samlade vätskenivå, sluppit yra och frossa och sakna och gråta.

Men jag lär mig något nytt hela tiden. Lär mig träna på att stå upp för mig själv.

*råkade skriva avdelning 16 först, men den hette visst 12.

Fan

Posted in Orättvisor, Romanprojekt, Skriva on december 15, 2008 by Morsan

Läste just att min författarcybervän, som haft ett manus under behandling på samma förlag som jag, fick nej idag. Och jag blev så ledsen.

Jag var helt säker. På att hon och jag skulle bli kollegor. Jag hade ju själv genomlevt samma sak, kommit ut på andra sidan. Jag trodde inte förlagen kunde göra så på riktigt, kräva hundratals timmar av gratisarbete för i slutändan Ingenting. Nej. Hej då.

De har sådan makt. Vi är alla pjäser i deras spel. Hur många bloggar läser jag inte dagligen om personer som kämpar för att få sin dröm förverkligad. Som fylls av hopp av de halmstrån som sträcks ut. Ett nja, ett skrivlitetillsåfårvise.

Jag borde kanske känna mig unik och utvald. Istället tänker jag på alla dessa branscher, där halva karriären handlar om att få den stora äran att jobba gratis. Inom filmbranschen, tevebranschen, skrivarbranschen, teaterbranschen, bokbranschen. Kulturen.
Hurra! Jag fick släpa sladdar arton timmar om dygnet i tre veckor och nu syns mitt namn i eftertexterna till en svensk storfilm.

Det är helt fucked-up. Det gör mig arg.

Jag är medveten om att det inte främst var mitt strålande språk, utan det faktum att jag gjort en inifrånskildring, som gav mitt ett kontrakt. Jag vet också att gör jag mig ett namn, kan jag i framtiden ge ut betydligt sämre texter än debuten. Är man känd får skriva böcker ändå, de behöver inte vara bra.

Sankta Lucia

Posted in Drömmar, Orättvisor, Romanprojekt on december 13, 2008 by Morsan

Det känns som att jag är uppe med tuppen fast klockan är snart tio. Sista timmarna innan alarmet ringde, drömde jag att jag var så trött att jag försov mig till passet som dörrvakt på en festival. Jag kom dit en timme för sent om bad om ursäkt.

Tröttheten kom samtidigt som jag la den stela ryggen i soffan igår. Jag orkade knappt se Kevin ta hem Idol, trots att jag hejat på honom hela hösten. Jag började bläddra i femtiofemte utskrivna versionen av mitt manus och förstod att chansen att läsa detta med något slags nyfikenhet och objektivitet är helt körd. Ändå kommer jag efter jobbet idag, försöka plöja vidare några hundra sidor till. Antagligen skriva om en allra sista gång innan inlämningen på tisdag.

Igår pratade jag och mamma om rotavdraget som återinförts. Hon berättade att man har rätt att dra av upp till 50 000 per person, om man renoverar något, och eftersom vi är i färd med att renovera vårt sommarställe, är det ju grymt för oss.

Mamma suckade.
Ja tänk. Den här regeringen gör det verkligen bara bättre för dem som redan har det bra.

Ja. Det gör de. Hon vet, eftersom hon är en av dem som gynnas. Jag likaså.

På Sigtuna tänkte jag ofta på hur mycket lättare det vore om jag bara svalde betet och började gilla läget. Jag har det bra, jag kommer alltid ha det bra och de som inte har det så bra som jag, får skylla sig själva.

Jag kände mig aldrig mobbad under min gymnasietid, men stundtals väldigt utanför. Flera år efter att jag slutat, frågade jag mig varför i h-e jag kom på idén att överhuvudtaget börja. När jag kunde gått på Södra Latin, eller någon annan mer grunchbetonad, hennafärgad skola.

Till slut kom jag på att det var för att jag skulle skriva en bok om det. Vars manus jag just nu är så trött på, att jag är redo att använda det som toapapper. The circle of life.

2006/2008

Posted in Ilska, Livet, Orättvisor, På smällen on december 9, 2008 by Morsan

Om v 25 står på internjet att barnet skulle klara sig nu om det föddes. Det känns betryggande på något sätt, även om det inte behöver bestämma sig för den handlingen inom de närmsta veckorna. Vi ska ju till Costa Rica nästa onsdag och då tänkte jag utforska naturen och helst inte hänga vid en kuvös eller respirator.

Men jag ska dra upp stödstrumporna högt och andas djupt, så går nog allting bra.

Apropå Littorins uttalande om det stundande skitåret, hittade jag idag något jag skrev i dagboken för nästan exakt två år sedan. Alltså back in the good old 2006, då börsen stod på topp och Carnegie ännu inte fällts eller bytt ägare eller tappat tilltron på någonting alls.


2006-12-12
Pinochet är död och Carnegie strör pengar över sina kunder. Världen är upponer, än störs inte börsen av den stundande världsdepressionen/miljökatastrofen. Än pekar kurvan stadigt uppåt.

Jag känner mig vilseledd. Blir hänförd av mingvaser och små skoputs-kit till besökare med dammiga stövlar. Robusta ekdörrar och svartklädd lågmäldhet.

Stil.

Välkommen in, ta gärna en kaka. Gamla anor, nya idéer. Vi har funnits i över hundra år, vi skräddarsyr din portfölj.

Såklart jag trivs. Jag blir ju sedd. Sedd genom min slitna skinnjacka, de sömndruckna ögonen och tovan i bakhuvudet. De skrattar åt mina skämt, häller upp mer kaffe i min guldkantade kopp och tycker att jag investerat väl.

Livrädd går jag därifrån. All välståndets smeksamma kärleksdans kring mitt kapital. Alla investerare som aldrig ser annat än insidan på dessa kontor. Som aldrig mött den verklighet som majoriteten lever i, annat än på bild. Som med förvånade blickar möter min:

”Miljökatastrofen? Nej, den syns inte än på många år. På vår kurva alltså. På vår börs.”

Jag vet att jag skrivit detta förr, men hur i helvete kan folk få kalla sig experter när de kan mindre än vilken amatör som helst? Hur kan människor med sådana gigantiska vinstintressen får utgöra grunden för den trygghet de små människorna ska känna? Jag fattar inte. Jag blir bara så kokande förbannad att jag vill krossa saker.

Ja, Littorin uppmärksammar vad många av oss tjatade om för två år sedan. Då kraftiga nävar klappade mig på axeln och sa att lilla lilla vän. Om det finns något som är konstant, så är det det börsens uppgång.

Så är det säkert. Om fem år har kurvan vänt. De varslade får återvända till sina jobb. Och riskkapitalisterna kan harkla och humma och säga Vad var det vi sa, vi har alltid rätt.

Smartare smal?

Posted in Orättvisor, På smällen on december 5, 2008 by Morsan

Idag satt ett meddelande från körläraren från förra lektionen till den jag hade idag, i det där häftet där de bockar av mina övningar. Där stod (bland annat):

Körde mycket bättre innan hon blev gravid.

Innan jag blev gravid hade jag i princip aldrig hållit i en ratt. Skillnaden är att de ser att jag är gravid nu. Jävla tanter.

De försöker bara förstärka fördomarna om den stackars behövande, havande kvinnan som rullar fram på gatan, i väntan på att bli omhändertagen.

Jag tror det var därför jag var så fokuserad idag under körningen. Adrenalinfokuserad.