Ett steg närmare

Posted in Romanprojekt on maj 11, 2009 by Morsan

Bild 3

Nu finns den på nätet, Forums höstkatalog. Med min bok på sidan sju.

Annonser

Ö-råd

Posted in Kärlek, Livet, Morsa, Vardag on maj 10, 2009 by Morsan

Jag gillar verkligen Robinson i år. Helst ser jag det både på lördagkvällen och reprisen som går just nu. Kan inte riktigt bestämma mig för vem jag vill ska vinna, men programmet är så briljant klippt att jag alltid hejar på Ninas pakt och är glad när den som åker åker.

Förra veckan låg jag dunderförkyld i soffans ena hörn. Darling och Nour satt i soffans andra. Vi låtsades att det var ö-råd och jag insåg att jag var för svag för att få stanna. De två skulle lägga sina röster på mig.

Istället drog darling till Kongo och jag och Nour har kunnat pakta ihop oss bäst vi vill. En hel vecka har gått idag, sedan vi förlorade vår magiska treenighet och blev en halt pall.

Men det går bra. Jag fixar ju det här ändå. Nour är jordens grymmaste lilla person, med en otrolig känsla för när det inte riktigt är läge att vara klarvaken eller på dåligt humör. Som igår, när jag kom på att det var sista dagen att skriva och dela ut kallelser till årsmötet. Och Nour bestämde sig för att agera mönsterbarn och sova i vagnen med ett litet saligt leende under tiden jag skrev och skrev ut. Därefter sov hon en stund till i babybjörnen när jag studsade upp och ner för trapporna i huset och delade ut lappar. Slutligen gick vi på Bodils grillfest, där alla ville vara min vän på grund av mitt söta barn. Det bildades till och med en kölista för att få hålla henne, mest på skämt visserligen, men även på allvar.

Men det coolaste är att hon är precis lika grym när hon är arg eller ledsen eller orolig. I början kunde jag bli så irriterad av att inte fatta vad hon ville. Mest på nätterna förstås, när vi satt i soffan och två timmar gått och hon fortfarande ville åla runt och grymta. Numera kan jag slappna av i känslan att jag antagligen får chans att sova ikapp mina förlorade timmar rätt snart. Att sömnproblematiken ligger mer hos mig än hos Nour.

Härom dagen satte jag upp första bilden som togs på henne med sjukhusets polaroidkamera, tillsammans med avtrycket av hennes fotsola över skötbordet. Och mindes hur obegriplig hon var. Jag kände henne inte alls, hon var knappt en människa för mig. Men när jag tittar på filmerna och bilderna från avdelning 20, har hon samma blick då som nu. Samma bestämda beslutsamma Men vafan människor, fattar ni inte vad jag försöker säga. Och jag inser att hon alltid varit hon. Men att jag behövt tid för att förstå att min roll är förändrad. Det krävs av mig att vara en aningen större människa numera. Ett spädbarn kan inte vara tydligt. Det är en daggmask som behöver hjälp att torka sig i rumpan och att stilla sin hunger.

Det är perfekt fotbollsträningsväder idag. Regnet har plattat till dammet på planen och nu skiner solen igen. Men jag känner att det räcker med det ensamma föräldraskapet nu. Jag vill att darling ska komma hem nu. Jag saknar till och med hans strumpbollar under soffbordet. Jag saknar hans sätt att säga Va fyra gånger i rad när vi äter frukost när jag vet att han ändå inte kommer lyssna, hur många gånger jag än säger om meningen. Han har ingen simultankapacitet. En annan kan lyssna på radio, läsa tidningen, skära gurka och konversera samtidigt. Men det där saknar jag nu. För just nu är det ingen som säger Va, ingen att irritera sig på överhuvudtaget.

NourDu ser väl darling, vad hon försöker säga? Kom hem nu för fan farsan. Vad är det för jävla stil att missa tio procent av mitt liv?!

Dubbla budskap

Posted in Livet, Morsa on maj 4, 2009 by Morsan

Det ser inte direkt ut som att jag håller replängds avstånd till Nour på bilden jag la upp. Vilket jag inte heller gör längre. Jag är inne på fjärde dagen av sjuka och hoppas att jag inte smittar längre. Närhetstorkan blev outhärdlig efter pärsen på bvc. Läste någonstans att barn blir förkylda i snitt var tredje vecka när de börjar på dagis. Förr eller senare kommer vi alltså antagligen smitta varandra. Så varför inte börja nu?

Helgen var för övrigt grym. Vi firade pappa på valborg, bröllop i Malmö i fredags. Och jag vill skriva ett långt inlägg om Hans Rosling som jag såg på teve igår, för jag blev så inspirerad.

Trippel misär?

Posted in Morsa on maj 4, 2009 by Morsan

bild-60

Vi hade tid på BVC och jag hade nästan förträngt att det var dags för första vaccinationerna. Det har gått så många månader sedan jag grät på Danderyd av att Nour stacks gul och blå. Jag hade hunnit glömma hur ont det gör inombords.

Nour hade sprängt femkilosgränsen. Hon är som en liten raket och har tagit sig in i atmosfären av vad som är normalkurvan för barn födda i januari. Hon är alltså stor nog för sprutor. Och stor nog för sina första tårar. Kinderna blev helt blöta och hon borrade förtvivlat in sin lilla näsa i min axel. Och jag knep ihop ögonen för att mina egna tårar skulle hålla sig kvar där. Men det skrämde åtminstone min sjuka på flykten, jag känner mig plötsligt nästan frisk.

Nu är hon däckad på min mage. Om ett par timmar ska vi till sista besöket hos schrinken. Ungefär då kommer andra vågen av ledsenhet, sa sköterskan. Det kan ju tyckas passande.

Dubbel misär

Posted in Livet on maj 4, 2009 by Morsan

Jaha. Så har man åkt på svininfluensan och förlorat sin man till Demokratiska republiken Kongo. Alltså får jag varken pussa på sambo eller barn just nu. Mamma har ryckt in som amma och jag försöker hålla replängds avstånd till Nour. Vaknade av att jag drömde att jag höll henne i famnen och nosade henne i håret. Nour alltså.

Än så länge är hon frisk. Och okej, det är antagligen inte svininfluensan jag har, utan en simpel förkylning. Men eftersom spädbarn vägrar att andas med annat än näsan ens om de är dödens täppta, vill jag att Nour ska få vara frisk. Och trots att hon är prematur verkar hennes immunförsvar stå emot rätt mycket tack och lov och peppar peppar. Måste vara att hon fått flaska under så stor del av sitt liv. Har läst att flaskmatade barn i mycket mindre utsträckning än andra (läs ammade), utvecklar allergier och dylikt. Eller hur var det nu…

Ett knappt dygn har gått sedan darling lämnade lägenheten för ett land i Afrika och det känns redan svårt. Men det som inte dödar härdar och jag kan ju gå och längta efter stunden då jag får åka till Arlanda och möta honom. Då vi får återförenas i en Hollywoodkram alla tre.

100 dagar, 33 år

Posted in Livet, Minnen on april 30, 2009 by Morsan

Valborg och dags för den årliga Gimoutflykten. Darling och jag blev ihop natten till idag för tre år sedan och sedan dess firar vi alltid med att skjutsa farmis till pappas grav.

Pappa fyller år idag, 59 år hade det varit, men han blev bara 33. Snart är jag ikapp, varje födelsedag är ett steg närmare och förhoppningsvis går jag om honom i ålder. Förhoppningsvis blir jag lika gammal som farmis som fyller 93 om mindre än en månad.

Igår firade Obama 100 dagar som president, vilket alltså betyder att Nour fyller 100 dagar idag! Och kunde ett bättre datum ha valts för henne att få hälsa på sin morfar för första gången?

Med andra ord laddas det för fyra generationers roadtripp här hemma. Jag har berättat anekdoter om Gimodammen och Lyktan och idrottsgården och Nour har stirrat på mig med sina små bruna och antagligen inte förstått ett ord. Men det är bra. Gimo måste upplevas för att förstå sig på.

Meh kan man ha det bättre?

Posted in Glädje, Livet, Morsa, Romanprojekt on april 28, 2009 by Morsan

bild-1

Dagarna förflyter med blixtens hastighet. Solen skiner och igår vann vi andra matchen i rad i Korpen. Visserligen har vi fler spelade än övriga men det känns ändå helt ljuvligt att vi är först i serien. Den här skärmdumpen ska jag bevara i minnet för evigt.

Nour har sovit 7-8 timmar i sträck fyra nätter i rad nu och vi är förundrade. Jag tror att vi fortfarande går och väntar på att det ska bli jobbigt, för visst ska det vara jobbigt att ha barn? Istället blir det lättare. Tryggare stabilare roligare. Kanske beror det på att vi undanhållit Nour all litteratur som finns om hennes utveckling: Just nu är du i en utvecklingsfas lilla vän. Det betyder att du ska vara extra krävande.

Och med den egna boken flyter det också på. Igår hade jag möte med PR-ansvarig och på den fronten händer inte så mycket mer förrän framåt hösten. Mest att skriva ner alla kanaler som jag tycker kan användas för att storsälja. Texten som jag ägnade hela veckan åt att ha ångest över, skickades iväg i morse.

Man skulle kunna säga att det enda tunga moln som finns på min himmel, är tanken på att darling åker till Kongo på söndag. På sätt och vis känns det spännande att på egen hand axla föräldrarollen, men samtidigt vet jag att jag kommer sakna honom så sjukt mycket, varje andetag av hans frånvaro. Och jag mår dåligt å hans vägnar över hur mycket han kommer att sakna Nour. Mig också givetvis, men min utveckling är rätt begränsad under tio dagar.

Men så är det ju vår. Jag ska åka till landet och gå på barnvagnspromenader och kanske redigera lite manus under tiden. Dricka bag-in-box och spåna på nya skrivprojekt och kalla mig själv författare inför grannarna.
Man kan nog inte ha det bättre.