Archive for the Vardag Category

Ö-råd

Posted in Kärlek, Livet, Morsa, Vardag on maj 10, 2009 by Morsan

Jag gillar verkligen Robinson i år. Helst ser jag det både på lördagkvällen och reprisen som går just nu. Kan inte riktigt bestämma mig för vem jag vill ska vinna, men programmet är så briljant klippt att jag alltid hejar på Ninas pakt och är glad när den som åker åker.

Förra veckan låg jag dunderförkyld i soffans ena hörn. Darling och Nour satt i soffans andra. Vi låtsades att det var ö-råd och jag insåg att jag var för svag för att få stanna. De två skulle lägga sina röster på mig.

Istället drog darling till Kongo och jag och Nour har kunnat pakta ihop oss bäst vi vill. En hel vecka har gått idag, sedan vi förlorade vår magiska treenighet och blev en halt pall.

Men det går bra. Jag fixar ju det här ändå. Nour är jordens grymmaste lilla person, med en otrolig känsla för när det inte riktigt är läge att vara klarvaken eller på dåligt humör. Som igår, när jag kom på att det var sista dagen att skriva och dela ut kallelser till årsmötet. Och Nour bestämde sig för att agera mönsterbarn och sova i vagnen med ett litet saligt leende under tiden jag skrev och skrev ut. Därefter sov hon en stund till i babybjörnen när jag studsade upp och ner för trapporna i huset och delade ut lappar. Slutligen gick vi på Bodils grillfest, där alla ville vara min vän på grund av mitt söta barn. Det bildades till och med en kölista för att få hålla henne, mest på skämt visserligen, men även på allvar.

Men det coolaste är att hon är precis lika grym när hon är arg eller ledsen eller orolig. I början kunde jag bli så irriterad av att inte fatta vad hon ville. Mest på nätterna förstås, när vi satt i soffan och två timmar gått och hon fortfarande ville åla runt och grymta. Numera kan jag slappna av i känslan att jag antagligen får chans att sova ikapp mina förlorade timmar rätt snart. Att sömnproblematiken ligger mer hos mig än hos Nour.

Härom dagen satte jag upp första bilden som togs på henne med sjukhusets polaroidkamera, tillsammans med avtrycket av hennes fotsola över skötbordet. Och mindes hur obegriplig hon var. Jag kände henne inte alls, hon var knappt en människa för mig. Men när jag tittar på filmerna och bilderna från avdelning 20, har hon samma blick då som nu. Samma bestämda beslutsamma Men vafan människor, fattar ni inte vad jag försöker säga. Och jag inser att hon alltid varit hon. Men att jag behövt tid för att förstå att min roll är förändrad. Det krävs av mig att vara en aningen större människa numera. Ett spädbarn kan inte vara tydligt. Det är en daggmask som behöver hjälp att torka sig i rumpan och att stilla sin hunger.

Det är perfekt fotbollsträningsväder idag. Regnet har plattat till dammet på planen och nu skiner solen igen. Men jag känner att det räcker med det ensamma föräldraskapet nu. Jag vill att darling ska komma hem nu. Jag saknar till och med hans strumpbollar under soffbordet. Jag saknar hans sätt att säga Va fyra gånger i rad när vi äter frukost när jag vet att han ändå inte kommer lyssna, hur många gånger jag än säger om meningen. Han har ingen simultankapacitet. En annan kan lyssna på radio, läsa tidningen, skära gurka och konversera samtidigt. Men det där saknar jag nu. För just nu är det ingen som säger Va, ingen att irritera sig på överhuvudtaget.

NourDu ser väl darling, vad hon försöker säga? Kom hem nu för fan farsan. Vad är det för jävla stil att missa tio procent av mitt liv?!

Ikapp

Posted in Ångest, Livet, Morsa, Stress, Vardag on mars 28, 2009 by Morsan

Det kom ikapp mig till slut. Allting. Jag har svårt att växla ner när jag är uppe i varv och de senaste veckorna har varit en dans bland molnen. Och eftersom jag varit glad har jag trott att jag kan axla alla gamla mantlar igen. Styrelseuppdrag, skrivprojekt och familjeangelägenheter.

Men det gick visst inte så bra och i tisdags var jag ledsen. Trött. Och självfallet höll jag mig borta från bloggen, eftersom jag tycker det är jobbigt att fläka ut mina brister.

Men liksom de flesta av mina svackor, var även denna tillfällig. Idag har jag haft mängder av energi. Gjort hörseltest och gått till BVC med Nour. Fixat och donat och ätit god middag med fina vänner.

Nu ska jag sova. Natten är darlings, sovmorgonen min.

Jag måste börja lära mig av mina misstag. Jag vet bara inte hur.

Tre kilo frihet

Posted in Eufori, Livet, Morsa, Vardag on mars 23, 2009 by Morsan

Tre fantastiska saker från dagen:
Nour sprängde trekilosgränsen. Nour sprängde femtiocentimetersgränsen. Nour blev utskriven.

Vi har därmed, numera, det fullständiga ansvaret för vårt barn.

Om ni ser fyrverkerier falla över stan ikväll, är det vi som firar.

Ny stil

Posted in Vardag on mars 17, 2009 by Morsan

Jag ska klippa mig imorgon och är väldigt peppad. Men jag minns förr i tiden, när jag bytte frisyr lika ofta som trosor, hur otroligt spännande det var och blir sugen på att skippa det där med att bara toppa och bara klippa av skiten.

När blöjberget sinar

Posted in Ångest, Livet, Morsa, Vardag on mars 14, 2009 by Morsan

Att bli förälder är detsamma som att bli miljöbov har jag märkt. Sedan Nour kom slänger vi sopor fem gånger oftare än förr. Självklart ger det mig ångest, eftersom miljötomtestämpeln varit del av min personlighet i väldigt många år.

Fortfarande haglar presenterna över Nour. Allra bäst tycker jag om de ärvda. Urvuxna kläder och blöjor och leksaker och vi har verkligen allt vi behöver. Men snart sinar det donerade blöjberget och vi måste köpa egna. Och jag fasar, för jag har alltid pläderat för tygblöjor. Men inuti mig sitter nu en liten djävul och viskar Skit i det. Några pappersblöjor hit eller dit spelar väl ingen roll. Och jag vet inte om jag orkar kämpa emot.

Vi promenerade till Stadsmissionen igår för att lämna avlagda kläder och skor och mötte paradiset. Rad efter rad med barnkläder, knappt använda och billiga. Och äntligen dök en ventil upp i det förtröstanslösa konsumerandet. Vi kan köpa hur mycket vi vill där och ge tillbaka igen senare. En helig cirkel av botgörande. En välgörenhet så fullproppad av egoism att den knappast kan kallas välgörenhet.

Tack Stadsmissionen.

Sönderskrattade

Posted in Glädje, Kärlek, Livet, Morsa, Vardag on mars 5, 2009 by Morsan

Efter en halvtimmes skrattande i soffan slocknade Nour på en kudde. Som alltid med en fot utanför filten. Precis som sin pappa.

Jag sitter vid hennes sida och njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuter av att vara hemma.

Hade tänkt lägga upp en bild, med USB-sladden ligger i någon av alla påsar vi släpat med oss från sjukhuset. Och jag orkar inte leta just nu. Jag vill bara stirra på mitt barn som bor här nu. Med oss.

Amningsmysteriet

Posted in Ilska, Kärlek, Livet, Morsa, Politik, Vardag on februari 28, 2009 by Morsan

Nu har jag varit förälder i drygt en månad och jag har fortfarande inte hajat poängen med amningslobbyn och hetsen runt omkring. Så fort jag yppar ett ord om att jag inte pumpat vid rätt antal tillfällen, eller frågar om jag får vänja Nour vid nappflaska, höjs garden och rösten och sköterskornas ögon spärras upp av skräck. Jag får en amningsbibel i famnen som berättar för mig hur vetenskapligt bevisat viktig amningen är. Av närhetsskäl, näringsskäl, anknytningsskäl.

När vi kom hit blev vi jämlikt behandlade. Vi var båda lika viktiga för Nour och sjuksskrevs båda två. Vår kroppsvärme, våra röster, vår närvaro hjälpte henne att leva, växa och trivas i den nya världen. För det går inte att amningshetsa på en neonatalavdelning. Många mammor producerar ingen mjölk, många barn är för små för att amma. Dessutom anses det vara en kris och ett trauma att få ett för tidigt fött barn och därför behövs båda föräldrarna lika mycket. För sitt barn och för varandra.

Man turas om att sondmata, med mammans bröstmjölk om den finns. Men. Så fort det lilla prematura barnet förstår att det kan snutta på tutten, bleknar pappans betydelse bort. Då är det istället mamman som barnet behöver dygnet runt. Mammans röst, värme och icke att förglömma, bröst.

När det hände oss blev jag förbannad. De ville skicka hem darling och stoppa in mig i ett delat rum med en annan kvinna. Eftersom Nour är så stor att hon behöver sin mamma dygnet runt nu.
Hon behöver sin pappa dygnet runt lika mycket sa jag då och fick det där vickade huvudet med det vänliga hmmmmmm-andet som svar.

Jag hade kunnat ge med mig och fått hänga själv med Nour, men jag gjorde inte det. Och därför bor vi nu alla tre i ett rum. Men det är ett av alla tydliga exempel på amning som ett av de största hotet mot jämställdheten. De flesta hade inte vågat protestera i den situationen. De hade accepterat, eftersom de just fått ”objektiv sanning” skyfflad i sina ansikten.

Amningsmaffian säger att amning är praktisk och självfallet är den det. Om den kan kombineras med annan sorts matning. Exempelvis bröstmjölk eller ersättning på flaska. För hur praktiskt är det för en kvinna att ensam, dygnet runt var tredje timme, gå upp och mata sitt barn? När alternativet kan vara att dela det med en annan person? Som saknar mjölk i brösten, men kan ge samma näring, samma värme, samma mjuka röst?

På neonatalavdelningen föredrar de att vi fortsätter sondmata Nour framför att försöka flaskmata henne. Att genom en slang genom näsan ner till magsäcken proppa ner mat, så att hon tappar all känsla för hunger. Det låter väl nyttigt och bra? Hon kan ju börja vägra bröstet annars, och det vore ju mer fruktansvärt än att en atombomb föll över avdelningen.

Jag ska skriva en antiamningsbok. Jag ska göra det på tiden jag har för mig själv när darling under sin halvtidsledighet matar sitt barn. Jag ska ta upp alla mina kompisars exempel, där de känner sig fjärmade från världen, kättrade vid sitt barn. Jag ska störta amningsmaffian och använda alla våra erfarenheter från tiden på neo, till att förändra detta vedervärdiga och förlegade synsätt som får väldigt många av oss att hävda att saker måste vara på ett visst sätt på grund av amningen. Föräldraledigheten till exempel. De första åtta månaderna måste ju tas av kvinnan eftersom hon ammar då.

Ja, säkert.

Korvaspappans blogg gav mig hopp när jag var gravid och det behövs fler som han. Som motbevisar normen, som bryter ny mark. För det mesta vi anser vara skrivet i sten, är påhitt och förbannad lögn.

Okej, jag är lite överdramatisk. Men jag vill aldrig behöva riskera min ljuvliga kärleksfulla relation till Nour, med att känna att jag offrar allt för henne. Jag vill inte bli bitter på darling för att han har kvar sin frihet, samtidigt som han får ett barn som bonus. Och visst, jag har bara varit morsa i en dryg månad. Nour sover för det mesta och gråter sällan och snart kommer jag få känna på riktig sömnlöshet och såriga bröst.

Men jag kommer göra det tillsammans med darling. Med eller utan tutte.

img_7030Däckad Nour och däckad mor, första kvällen i nya rummet.