Archive for the Sorg Category

Betydelsefulla datum

Posted in Afrika, Kärlek, Livet, Morsa, Sorg on mars 4, 2009 by Morsan

Idag fyller Nour sex veckor. Idag för tjugofem år sedan dog min pappa. Plötsligt och förkrossande sorgligt, en solig lördag i Mocambique.

Igår när mitt lilla barn snosade på min arm efter sin middag, fällde jag en tår. Över att vi ska få åka hem imorgon. Över pappa som aldrig fick lära känna varken mig eller Nour. Över min egen odödlighet, som bara är fejk.

Jag lovade absolut inte Nour att jag ska leva för alltid. Men jag lovade henne att köpa en cykelhjälm. Så fort asfalten är sopad och jag tar ut hojen ur källaren igen. Och att jag ska fortsätta dokumentera varje steg jag tar. Så att hon kan lära känna mig postumt, i värsta fall.

Hon har fått sitt fullständiga namn nu också: Nour Hilda Justina.

Ljuset, striden, rättvisan.

Hon kommer göra stordåd vårt barn, jag känner det på mig.

Annonser

Anders slaskar, julen braskar

Posted in Kärlek, På smällen, Sorg on november 30, 2008 by Morsan

img_6113

Min pappa hette Anders och idag är hans namnsdag. Jag vet inte om ordstävet stämmer, det känns som att de flesta jular slaskar numera. Men jag har alltid tyckt att det är så coolt att just min pappa har en egen dag, med ett så viktigt budskap, för alla julens väntande människor.

Han delade födelsedag med Kungen också, och han delade handstil med mig. Igår fick jag ett par stickade handledsvärmare av mamma, som pappa brukade ha på sig när han blev kall och jag som också älskar handledsvärmare! Tänkte jag såklart.

Snart har ännu ett år gått utan att han har funnits. Biten av mitt liv efter, slår nu före med hästlängder. Jag är snart trettio, då knappt fyllda fem. Och är det något jag önskar Frö så är det att få dras med både mig och darling sjukt länge i sitt liv.

Ibland grips jag av den där skräcken, att historien är till för att upprepas. Att följden av att mammas mamma dog när hon vara bara ett år, min pappa när jag knappt fyllt fem, logiskt borde bli att mitt barn också förlorar en förälder. Jag planerar breven jag ska skriva till Frö i förebyggande syfte, som h*n kan lära känna mig via, om jag inte finns där. Jag har tvingat darling att lova att prata mycket om mig i så fall, inte bara om de bra sakerna utan även om de udda och konstiga delarna av mig.

Och jag är skitapåmigrädd för jämnan, för att darling ska dö, och lämna mig kvar i historien.

Jag följer Vimmelmammans blogg. Hon kämpar mot sin skitsjukdom och funderar på hur hon ska inkludera sin son. Hon är rädd för att berätta för mycket, samtidigt rädd för att utestänga och barn är inte dumma, barn känner på sig. Både när något jobbigt drabbar deras nära och när något undanhålls dem. Fortfarande är det som ger mig mest ångest i livet, känslan av att något pågår bakom min rygg som jag inte vet något om.

Jag fick aldrig lära känna min pappa på riktigt. Det känns extra jobbigt nu, när jag ska bli morsa och allt. Ju närmare jag kommer honom i ålder, desto tydligare ser jag hur ung han var. Trettiotre små sketna år. Han som hade levt för evigt, ända sedan femtiotalet. Jag är mitt i processandet att samla ihop de bitar som finns av den han var, men folk är så vana att glorifiera honom att det är svårt att få höra djupare tankar om Anders. Om när han var deppig eller ego eller på annat sätt o-perfekt.

img_6114

Nedre halvan av kortet. Min bror. Som finns kvar och som jag älskar högt. Det gäller att balansera på kanten. Att med hela kroppen och själen förstå, hur lycklig jag är över de människor som finns kvar i mitt liv. Samtidigt inte låta det skrämma mig till döds, att de kan försvinna när som helst.

Anders slaskar. Det blir en vit jul i år. Halleluja! Och jag hejar vidare på Vimmelmamman och hoppas att hon spöar skiten ur den där jävla skitsjukdomen snart.

Panta Panta

Posted in Livet, Sorg on november 10, 2008 by Morsan

Det är måndag, jag har huvudvärk och Miriam Makeba är död. Nu kommer jag ännu mer aldrig förlåta mig själv för att jag, den där gången när jag tagit ledig från jobbet på Grönan för att gå på hennes konsert, aldrig kom iväg.

Rensa luften

Posted in Kärlek, Livet, På smällen, Sorg on oktober 19, 2008 by Morsan

Jag har haft det lite stormigt på sistone. Mestadels i huvudet men även i luven på mina nära och kära. Att gå i terapi leder ju ofta till att man i slutändan måste konfrontera dem man älskar. Dem man präglats av, vuxit upp med, haft tysta konflikter med.

I nästan 30 år har jag givit sken av att vara den kontrollerade, lugna, med läget under kontroll. Jag har varit så självgående och självständig att jag glömts bort tror jag. Eftersom jag reder mig så bra på egen hand.

Härom dagen trodde jag att skrämt hela min familj på flykten. Jag grät mig själv till uttorkning, tänkte att jag på sätt och vis går genom allt detta för att mutanten ska kunna komma ut i en harmonisk värld, samtidigt som den tvingas studsa hit och dit i mina känslostormar. What´t the point då liksom.

Idag är jag glad. Idag känns det som att mitt kaos är värd all möda. Jag vet att min familj älskar mig, jag kan inte skrämma dem på flykten. Och såklart att en ventil som inte blivit pyst på 25 år inte kan palla trycket. Såklart alltihop kommer ut i en explosion då. Men nu kan jag andas igen. Pysa in. Pysa ut.

Pappas första barnbarn

Posted in Farmis, Kärlek, På smällen, Sorg on september 30, 2008 by Morsan

Jag sa det inte högt, men att tänka det gav mig tårar i ögonen. Farmis, så liten och mindre och mindre för var gång, stod vid dörrposten in till köket.

Du tycker säkert att jag lägger mig i, men jag bryr mig så mycket om er. Ni är ju Anders barn.

Jag såg min chans att berätta just då. Efteråt förstår jag inte riktigt hur jag kunnat vara så orolig, hur jag trott att hon skulle bli annat än glad. Men då var jag lite skraj och hon mjuk och full av pappatankar och vad kunde passa bättre, än att säga det då?

Farmors små ögon under massor av ögonlock och annan väldigt rynkig hud, fick ett uttryck av förvåning i ansiktet. Förtjusning.

Vad säger du?!

I vågor går den. Längtan. Efter den förlorade föräldern. Det är en klyscha, att med sitt eget havande börja rota i sina föräldrars föräldraskap, men klyschor är ofta sanna. Och hur mycket intensivare blir inte sökandet och undrandet, när föräldern inte finns?

Farmor berättade om att hon mått illa hela sin graviditet. Att pappa kommit ut som en femtiofyra centimeter långsmal liten ål. Att han var ett känsligt barn.

På väg hem från Tippen, när jag hjälpte rullatorn över trottoarkanten, suckade hon.

Tänk att du ska bli mamma.
Och jag fnissade nog. Ja, det är stort.
Jag älskar henne så mycket. Han sa så din pappa, om dig.

Farmis har sagt det förr. Men jag är som sagt väldigt blödig numera, så tårarna trillade som höstlöv mot marken. Fan att han dog. Fan att jag aldrig fick dusta, diskutera, ifrågasätta och lära känna. Fan att jag aldrig får veta vad föräldraskapet var för honom.

Men det känns coolt att jag och farmis funnit en ny gemenskap. När jag berättade att jag funderade på att banga gastroskopin jag kallats till, på grund av att bedövning inte är så bra i nuläget, fnös hon bara.

Herregud, hur tror du att du ska klara att föda barn om du inte klarar en gastroskopi?

Självklart har hon rätt. Och just nu känner jag mig riktigt peppad på att svälja en kamera, med en alvedon på sin höjd, att stilla nerverna med.

Att ta med oss hem

Posted in Afrika, Glädje, på resa, Sorg on mars 4, 2008 by Morsan

Vi sov till sent. Luftkonditioneringen hade hallit Darling vaken och Gugu hade hostat hela natten sa mamma. Sa det var lite seg stamning vid frukostbordet, kanske pga pappas dodsdag, vi var inte helt sakra. Vi drack upp vart kaffe och bestamde att vi forst och framst skulle rikta in oss pa vart gamla hus. Sa vi ringde taximannen fran igar och fick skjuts. Filmade den bekanta vagen, via Praca do intependencia och vidare langs stranden upp till sjukhusentren. Dar hoppade vi av, gick bort till vart hem, som var gult, ommalat, med ny mur. Grannens barn kom ner fran ovanvaningen dar Cia och Lasse bodde, och vi visade dem bilder. Fragade vem som bodde i var del av huset nu. En lakare tydligen, som jobbade men som vi nog kunde hitta om vi gick till sjukhuset.

Jag och Gugu begav till andra sidan vagen for att tavla i vem som sprang snabbast (en lek vi alltid holl pa med i Beira) men just innan startskottet gick, sag jag en kvinna forsvinna in genom var grind och jag ropade at mamma att knacka pa innan hon forsvunnit. Med andan i halsen hann jag fram lagom till kvinnan stack ut nasan igen och jag borjade visa foton. Forklara. Hon forstod snabbt och var vanlig, tillmotesgaende.

De hade inte bott dar sa lange sa hon, men anda sedan de flyttat in var det en man som spokade i huset. Tydligen hade en lakare dott dar en gang i tiden och nu oppnade han sovrumsdorren varje natt, gick runt i huset, tande till och med lampan ibland.

Men den lakaren var pappa, sa jag, aningen forvirrad, for forst trodde jag att hon pratat om en granne. Kvinnan tog sig for munnen. Ojojoj. Jag holl fram en bild pa pappa och hon tittade upp pa Gunnar. Ni liknar varandra valdigt mycket.

Sag att vi kanske kan fa med oss honom hem, sa mamma och strax efter att hennes tarar borjat rinna, gjorde mina det ocksa. Vi fick folja med in, kolla in vardagsrummet och sovrummen som jag missade sist. Hon visade en tarta som alltid stod framme, som pappa atit av. Han at allt de stallde fram sa hon.

Det hela var valdigt surrealistiskt, men vackert och jag kunde i vanlig ordning inte sluta grata. Vi sag bakgarden, de hoga traden och kvinnan sa att vi alltid var valkomna tillbaka, vi hade alltid ett hem hos dem.

Vi strosade ner till vattnet, tog av oss skorna och lat intrycken sjunka in. Forst visste jag inte riktigt vad jag skulle tro, sen bestamde jag mig bara for att tro. Saklart pappa vantat in oss dar, saklart han skulle folja med oss hem nu. Vi fick ju aldrig saga hej da, och forst nar vi alla ater var samlade pa samma plats igen, kunde han slappa taget om det forgangna. Och kanske kan vi ocksa det nu?

Beiras varma kansla genomsyrar an en gang varje kroppsdel. Efter en god lunch i skuggan, hittade vi en kyrka som vi satte oss i ett tag. Jag bad en liten bon, for pappa och for att han skulle folja med oss hem.

Nu ar vi alla fyra mora men lyckliga pa ett internetkafe med AC. Jag har forsokt lagga upp bilder fran idag, men misslyckades. Det far bli en annan dag. Kanske imorgon. Och da ska vi forsoka hitta Sergito, Gunnars bastis.

Resan närmar sig

Posted in Afrika, Glädje, Livet, Minnen, Sorg, Vardag on februari 4, 2008 by Morsan

Fan det börjar bli lite jobbigt nu. Det blir alltid så här när jag närmar mig känslomässiga stunder. Och att hitta de där breven igår ledde till att jag satt och storbölade i soffan ända till läggdags. Det gör så ont på samma gång som det är härligt. En så skön, vardaglig, naiv inblick i vad som var mitt liv. Där jag ägnade vissa dagar åt att dansa med mamma och pappa. I orden minns jag mig själv, den jag var, hur jag tänkte och kände. Jag minns att vi glömde tuggtabletterna ibland, jag har frågat mamma om dem, men hon kommer inte ihåg. Nu har jag bevis svart på vitt. 

Och i brevet fanns en framtid där vi skulle ha snäckor i vardagsrummet och pappa skulle sluta röka. Framtiden som bara en månad senare gjorde att allt blev helt annorlunda. Jag ägnade hela uppväxten åt att sakna det vardagliga sen. Vårt vardagsrum blev aldrig igen så prydligt som det varit innan. Vi blev en stympad familj i en annan stad. Med den konstant närvarande saknaden efter någon som aldrig mer skulle komma tillbaka.

Vi ska ju tillbaka snart, till Beira och den stora sorgen och glädjen som finns där. Inför förra gången i januari 2006, grät jag på bussen hem varje dag, flera veckor innan. Jag var så rädd och förväntansfull och orolig. Jag börjar känna likadant igen. Det rör sig inuti, hit och dit. Jag grät hela terapitimmen idag, är så trött nu att jag vill krypa ihop till en boll under täcket, men jag ska hålla mig vaken till Cityaktuen.

Vi är fler den här gången, hela den kvarvarande familjen den här gången. Och så Darling. Jag är glad att han följer med, men lite rädd också. Det är kanske naturligt. Jag önskar jag vore mindre känslomänsklig. Vi pratade om det igår. Om rationalitet vs känslostorm. Darling och jag i ett nötskal. Så sjukt olika varandra.

Men bitarna inför resan börjar falla på plats. Vi har lämnat in visumansökan och fått kontakt med folk där nere som vi vill träffa, och som vill träffa oss. Och jag längtar efter att få möta minnen igen.

Något som är skönt är att helt förträngt hela manusväntan. Jag har nästan glömt att jag överhuvudtaget skrivit något alls.