Archive for the Politik Category

I fiendeland

Posted in Ångest, Eufori, Ilska, Kärlek, Morsa, Orättvisor, Politik on april 14, 2009 by Morsan

espresso

Jag köpte espressokoppar igår och de är goda. Dessutom snygga och jag kände mig kontinental imorse vid frukosten. Dessvärre hann kaffet svalna aningen eftersom Nour blev bajsnödig. På skötbordet dök en nästintill perfekt liten människobajskorv fram och fylld av stolthet var jag bara tvungen att ta en bild, att visa darling senare.

Jag kommer antagligen ångra mina ord rätt snart, men att ha barn är mycket lättare än jag föreställt mig. Jag trodde att jag skulle gå runt i mysbyxor och fyrkantiga ögon i minst tre-fyra månader och vissa dagar gör jag ju det. Vissa dagar är jag skittrött och irriterad med huvudvärk, men överlag mår jag mycket bättre än innan. Jag är tryggare och stabilare och har nog när jag tänker efter, aldrig varit så här lycklig. Och jag tror att det som gör mig lyckligast är att jag fortfarande är jag och att Nour tillkommit som en helt obeskrivligt värdefull bonus. Det är rätt fascinerande att hon bara genom att finnas till, drar till sig människor. Hur lyxigt är det till exempel inte att mormor och farmor slåss om att barnvakta? Sedan att hon ovanpå det nästan alltid är nöjd, att hon sover många timmar i sträck på natten, bidrar ju till lyxen. För jag vet inte annars vad jag ska beskriva det som.

Kanske beror det på att Nour är prematur att jag ännu inte bläddrat i någon bok om barnets utveckling. Jag vill verkligen läsa, har rätt många funderingar kring vad som är hönan och vad som är ägget. Är det barnets beteende som beskrivs, eller böckernas innehåll som appliceras på barnets beteende? Fortfarande ligger många inlägg i debatten och gnager någonstans i ryggmärgen. Fortfarande har det svåraste med att få barn varit omgivningens reaktioner.

Bvc kom på hembesök samma dag som vi ringde dem. Vi var häpna. Vilken vård! Sköterskan var ödmjuk, tyckte att vi hade koll sa hon. Vilket piggt och friskt prematurbarn vi hade.

Darling gäspade, det hade varit hans natt, och sköterskan frågade hur vi gjorde med matningen.
Varannan gång, varannan natt svarade jag och gjorde mig redo att behöva försvara det faktum att jag inte helammade, ännu en gång.

Sköterskan log. Mmmm, jag skulle ändå rekommendera er att låta pappan sova på nätterna. Du som mamma har ju hormoner som gör dig pigg. Pappan har inte de hormonerna. Därför är det bäst att låta pappan vila. För att undvika att barnet skakas.

Jag satt stum. Det gör mig fortfarande rasande att tänka på, att jag satt stum. Men de där hormonerna som alltid kommer på tal. Det naturliga, djuriska i oss som är så ofantligt vetenskapligt bevisat, är nästan omöjligt att bemöta. Jag är inte alls pigg. Faktiskt kan jag tycka att darling klarar nätterna bättre än jag, är betydligt mindre skakbenägen än jag. Hur kan sköterskan ta sig den rätten, att genom att bara titta på honom veta hur kort hans stubin är? Har det att göra med att han spelat rugby, att hans armars styrka med lätthet skulle krossa ett litet barn?

Allt detta tänkte jag. Men jag sa ingenting. Vi gjorde istället båda två, vad vi lärt oss att göra när SKITSNACKET kastas i våra ansikten. Vi nickade. Och stängde av öronen.

På torsdag ska jag på efterkontroll på MVC. I snart två veckor nu har jag haft ångest över hur reaktionerna ska bli på att jag inte ammar längre. Så pass mycket ångest att jag funderat på att mörka. Man kan ju fråga sig vad det säger om världen vi lever i.

Men min ryggmärg är full nu, sista droppen har landat i bägaren. Jag kommer inte mörka, jag kommer rakryggat lägga upp benen i gynstolen (eller vad man nu gör på en efterkontroll) och säga nåt provocerande i stil med:

Mitt barn äter alla sina mål i flaska. Hon har två föräldrar som slåss om hennes uppmärksamhet och kärlek, som är närvarande alla dagar på året. Hon sover gott på natten, växer och mår bra. Med allt det i potten var tutten inte så jävla svår att offra. Och förresten. De där hormonerna du tänker prata om nu, de kan du köra upp i din egen rumpa. För de rann ut med modersmjölken, den mjölk som i princip har sinat nu. Så behandla mig som en människa är du snäll och inte som ett premenstruellt kreatur. Tant!

Det ska jag säga. Eller åtminstone något liknande. På torsdag.

Sambo på försök?

Posted in Farmis, Ihop, Morsa, Politik on mars 12, 2009 by Morsan

Darling är nu officiellt pappa till Nour. Livets första utflykt som familj gick till Stadsdelsnämnden och handläggaren Yvonne. Två datum på ett papper och frågan om vi trodde att Nour blivit till någonstans mellan dem. Datumen var baserade på Nours födelsevikt.
Tror ni inte att vi redan borde ha räknat ut när Nour blev till? frågade vi, och jo, det trodde nog Yvonne men lagen var ju från 1917 och lite förlegad kan man tycka.
Det kanske är dags att ändra lagen föreslog jag, men jag tror att Yvonne slutat lyssna då.

Därefter bad hon oss se över vår livssituation, eftersom sambor ju inte ärver varandra och ett testamente kan vara på sin plats. Inte alla vet det nämligen.

Jag fattar inte det här med sambolagstiftningen. De flesta som väljer att leva under beteckningen sambo, slipper nog gärna att skriva testamenten och godkänna sina barn. De flesta ser det nog som ett alternativ till äktenskapet. Och på många sätt är det ju det också. Man har ju praktiskt taget samma förpliktelser som någon som är gift. Man är skyldig att försörja sin partner om denne inte har ett jobb. Man är dessutom skyldig att lämna hälften av det man äger om man blir lämnad eller själv lämnar sin sambo.

Rättigheterna är det lite sämre med. Dör min partner får jag ingenting. Och gör vi barn ihop, är det bara en av oss som blir vårdnadshavare automatiskt.

Det känns inte så modernt. Det känns mer 1917. Kvinnor hade inte ens rösträtt i Sverige 1917, de levde under förmyndarskap. Hur kan någon samlevnadslagstiftning från den tiden ha rätt att leva kvar?

När jag berättade för Farmis att jag väntade barn, sa hon att hon gott tyckte vi kunde ha gift oss först. Jag svarade att det är ett politiskt statement för mig att inte göra det. Att jag kanske faller till föga om lagstiftningen ändras. Om det upphör att antas att de som är gifta beter sig annorlunda än de som är sambo. Då kan jag nog tänka mig att fira det med ett bröllop.

Som gift behöver man som sagt inte bekräfta några faderskap.

Hur gör man om den man är gift med inte är pappan till barnet? Kommer man hit och överklagar då? frågade reportern som var där med oss.

Eftersom jag och darling är så rabiata i allt vi företar oss, hade Heliga familjen i P1 beslutat att haka på.

Yvonne visste inte svaret på den frågan. Men hon tyckte det lät som en invecklad procedur.
Kanske får alla tre komma hit då. Den gifta icke-pappan, mamman och den riktiga pappan föreslog vi.

Nour slet ut sonden i natt när vi skulle äta. Det gläder mig att hon redan är revolterande, hon är grym min dotter. Så liten och så kraftfull.

Som tur är äter hon som en häst numera, både från bröst och flaska och behöver inte sonden längre. Och så kommer hemsjukvården hit om en timme också, och kan sätta tillbaka den om så krävs.

img_7141

Men visst är hon mycket snyggare utan?

Amningsmysteriet

Posted in Ilska, Kärlek, Livet, Morsa, Politik, Vardag on februari 28, 2009 by Morsan

Nu har jag varit förälder i drygt en månad och jag har fortfarande inte hajat poängen med amningslobbyn och hetsen runt omkring. Så fort jag yppar ett ord om att jag inte pumpat vid rätt antal tillfällen, eller frågar om jag får vänja Nour vid nappflaska, höjs garden och rösten och sköterskornas ögon spärras upp av skräck. Jag får en amningsbibel i famnen som berättar för mig hur vetenskapligt bevisat viktig amningen är. Av närhetsskäl, näringsskäl, anknytningsskäl.

När vi kom hit blev vi jämlikt behandlade. Vi var båda lika viktiga för Nour och sjuksskrevs båda två. Vår kroppsvärme, våra röster, vår närvaro hjälpte henne att leva, växa och trivas i den nya världen. För det går inte att amningshetsa på en neonatalavdelning. Många mammor producerar ingen mjölk, många barn är för små för att amma. Dessutom anses det vara en kris och ett trauma att få ett för tidigt fött barn och därför behövs båda föräldrarna lika mycket. För sitt barn och för varandra.

Man turas om att sondmata, med mammans bröstmjölk om den finns. Men. Så fort det lilla prematura barnet förstår att det kan snutta på tutten, bleknar pappans betydelse bort. Då är det istället mamman som barnet behöver dygnet runt. Mammans röst, värme och icke att förglömma, bröst.

När det hände oss blev jag förbannad. De ville skicka hem darling och stoppa in mig i ett delat rum med en annan kvinna. Eftersom Nour är så stor att hon behöver sin mamma dygnet runt nu.
Hon behöver sin pappa dygnet runt lika mycket sa jag då och fick det där vickade huvudet med det vänliga hmmmmmm-andet som svar.

Jag hade kunnat ge med mig och fått hänga själv med Nour, men jag gjorde inte det. Och därför bor vi nu alla tre i ett rum. Men det är ett av alla tydliga exempel på amning som ett av de största hotet mot jämställdheten. De flesta hade inte vågat protestera i den situationen. De hade accepterat, eftersom de just fått ”objektiv sanning” skyfflad i sina ansikten.

Amningsmaffian säger att amning är praktisk och självfallet är den det. Om den kan kombineras med annan sorts matning. Exempelvis bröstmjölk eller ersättning på flaska. För hur praktiskt är det för en kvinna att ensam, dygnet runt var tredje timme, gå upp och mata sitt barn? När alternativet kan vara att dela det med en annan person? Som saknar mjölk i brösten, men kan ge samma näring, samma värme, samma mjuka röst?

På neonatalavdelningen föredrar de att vi fortsätter sondmata Nour framför att försöka flaskmata henne. Att genom en slang genom näsan ner till magsäcken proppa ner mat, så att hon tappar all känsla för hunger. Det låter väl nyttigt och bra? Hon kan ju börja vägra bröstet annars, och det vore ju mer fruktansvärt än att en atombomb föll över avdelningen.

Jag ska skriva en antiamningsbok. Jag ska göra det på tiden jag har för mig själv när darling under sin halvtidsledighet matar sitt barn. Jag ska ta upp alla mina kompisars exempel, där de känner sig fjärmade från världen, kättrade vid sitt barn. Jag ska störta amningsmaffian och använda alla våra erfarenheter från tiden på neo, till att förändra detta vedervärdiga och förlegade synsätt som får väldigt många av oss att hävda att saker måste vara på ett visst sätt på grund av amningen. Föräldraledigheten till exempel. De första åtta månaderna måste ju tas av kvinnan eftersom hon ammar då.

Ja, säkert.

Korvaspappans blogg gav mig hopp när jag var gravid och det behövs fler som han. Som motbevisar normen, som bryter ny mark. För det mesta vi anser vara skrivet i sten, är påhitt och förbannad lögn.

Okej, jag är lite överdramatisk. Men jag vill aldrig behöva riskera min ljuvliga kärleksfulla relation till Nour, med att känna att jag offrar allt för henne. Jag vill inte bli bitter på darling för att han har kvar sin frihet, samtidigt som han får ett barn som bonus. Och visst, jag har bara varit morsa i en dryg månad. Nour sover för det mesta och gråter sällan och snart kommer jag få känna på riktig sömnlöshet och såriga bröst.

Men jag kommer göra det tillsammans med darling. Med eller utan tutte.

img_7030Däckad Nour och däckad mor, första kvällen i nya rummet.

Tid för självreflektion?

Posted in Livet, Morsa, Orättvisor, Politik on februari 23, 2009 by Morsan

Katerina Janouch pratar på P1 morgon. Om att drömmen om en son är omvänd här i väst. Här drömmer kvinnor om att få en dotter.

Katerina tycker att det är hemskt att jämföra barnlöshet med dotterlöshet. Det är två vitt skilda ting. Det är som att jämföra personer med cancer med några som har diabetes. Längtan efter att bli frisk är lika intensiv oavsett. Därför har alla samma rättighet att få sina behov tillfredsställda. Därför kan det vara av godo att kunna välja flick- och pojkembryon. Det kan ju leda till färre aborter.

Vad knasig hon är, var mammas enkla kommentar, där vi tittade på varandra över kaffekopparna.

Har man verkligen rätt till allt man saknar? Om mängden lycka är större än lidandet? Har man ingen som helst skyldighet att reflektera över varför man har just det behovet?

Jag läste Katerinas Dotter önskas i somras när jag fastade. Jag trodde hela vägen att huvudpersonen i slutet skulle komma på att problemet satt i hennes eget huvud och inte i könet på hennes barn.

Istället fick hon flickan hon drömt om. Slutet gott allting gott

Jag tror fortfarande att problemet sitter i Katerinas huvud. Hon fick slutligen sin efterlängtade dotter, men vad händer om dottern inte har lust att ha rosetter i håret, klä sig i rosa och viska hemlisar med sin mor? Vad händer om hon hellre bär blåställ och grova kängor. Vad händer om hon hellre heter Leif än Lola?

Som föräldrar har vi föreställningar som vi medvetet eller omedvetet överför på våra barn. Har vi ingen som helst skyldighet att hålla dessa för oss själva? Skyldighet att låta våra söner och döttrar själva välja vilka de vill vara och vilka egenskaper de tänker tillskriva sitt kön?

Kanske inte. Killar är ju inte riktigt som…. oss tjejer. De kan liksom inte riktigt knyta an till sitt inre. De känner inte lika mycket. Det är därför man aldrig kan få den där innerliga kontakten med… en son. Alltså. För så är det ju. I biologin. Och tjejer gillar prinsessklänningar och My little pony och nej då, jag har inte fastnat i femtiotalet, jag är modern feminist. Eller jag vill helst inte kalla mig feminist, för det låter så tråkigt. Så argt på nåt sätt. Och jag är ju en glad tjej, tihi. Upp till kamp systrar, nu förändrar vi världen!

Opartiskhet

Posted in Humor, Politik on januari 15, 2009 by Morsan

bild-3

Som sagt har jag varit på semester och inte läst DN på ett tag, men jag borde kanske läsa lite fler texter likt denna för att få upp blodtrycket några snäpp.

Det är iaf tur att DN bara har helt opartiska, religiöst och politiskt obundna journalister.

Ett av frukostens samtalsämnen

Posted in Ilska, Livet, Politik on december 8, 2008 by Morsan

untitled-1

Den här annonsen satt längst ner på en sida i kulturdelen i DN imorse. En utställning om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten. Forum för levande historia skriver på sin hemsida:

För att förstå dagens situation är det viktigt att känna till historien. Och genom att ta hjälp av historien skapar Forum för levande historia kunskaper om samtiden.

Då undrar jag bara. När kommer utställningen om kapitalistiska regimers brott mot mänskligheten?
För ärligt talat. Är det någon som idag står för något annat än att kommunistiska regimer gjort väldigt mycket skada mot mänskligheten? Och har vi inte matats med väldigt många exempel på just detta, under ganska många år nu?

Samtidigt som det finns det alldeles för många som fortfarande predikar kapitalismens förträfflighet, trots de bevis som konstant radas upp om motsatsen. Som tycker att, lite tid till kan vi allt ge det här systemet, för i slutändan blir alla rika. Inte bara vi som redan är det.

Till exempel skulle vi kunna använda USA som exempelland. Jag kan tänka mig att sätta ihop en liten powerpointpresentation. Kanske något om konflikten i Kongo som de gärna håller vid liv. Eller finaniseringen av Contrasrörelsen i Nicaragua, där pengarna kom från crackförsäljning på USA:s gator. Eller något av de andra hundratals exempel som rent spontant dyker upp i huvudet.

Jag kanske borde skriva ett brev och tipsa dem?

Äntligen!

Posted in Politik on november 27, 2008 by Morsan

Åh, min favorit (ironi) har blivit chef på DN. Det var länge sedan jag skrev brinnande manifest till Wolodarski, men snart kanske jag får chans att ta upp den tråden igen.

Nej, nu ska jag jobba.