Archive for the På smällen Category

Hilda Nour

Posted in Eufori, Glädje, Kärlek, Livet, På smällen on januari 24, 2009 by Morsan

Jag har blivit mamma.

Så plötsligt saker kan ändras i livet, slå in på en helt ny bana.
Jag skulle ut och övningsköra i söndags och har fortfarande inte kommit hem.

Hilda Nour föddes nästan tio veckor för tidigt, på min namnsdag, den 21 januari 2009, kl. 03.24. Hon var 43 cm lång och vägde 1603 gram. Jag var vaken men snittad och fick bara se en liten glimt. De hade förvarnat oss om att inget skrik skulle höras, men ändå steg ett litet marsvinspip till skyn.

Är det hon? tittade vi frågande på varandra. Och det var det.

Hon har massor med hår, hörde jag darling säga innan han försvann bort.

Därefter dröjde det rätt många timmar tills vi sågs igen, men nu får vi tack och lov träffas varje dag. Allt annat har tagit en paus. Jag har inte kollat mailen, gått på mötena, bokat den där uppkörningen, fixat de där fakturorna. Vi är heltidssjukskrivna båda två minst till den 30 mars.

Jag skrev ett inlägg dagen innan Nour föddes, om vad som ledde fram till detta galna. Jag publicerar det nedan. Några timmar efter att jag sparat texten och bilderna på usb:n, gick vattnet. Jag låg i min säng, tryckte på larmet och när barnmorskan kom sa jag som det var.

Det verkar som att vattnet gått.

Darling som sov på en soffa i ett annat rum, blev väckt och vi svischade ner till operation. Och så föddes hon.

Dagarna går. Hon blir starkare. Hon växer och vi sitter skift. Bor på Danderyd. Och jag är så lycklig. Gråter flera gånger om dagen. Skrattar ännu fler. Vi har redan börjat prata i termer som Minns du när Nour var nyfödd och inte tittade alls lika ofta som nu.

Tack för alla sms och mail och blommor och samtal! Vi har varit lite avskurna och kommer fortsätta vara ett tag till. Men snart riggar jag laptopen nere i huvudentréns kafé. Bollar bokomslag och redigerar text. Som morsa.

img_6766Jag och Nour.

Annonser

Min känsla för drama

Posted in Livet, På smällen on januari 24, 2009 by Morsan

Jag är på Danderyds sjukhus. Frö är inte så sugen på att bli ett vårbarn visade det sig, utan vill titta ut nu. Livet handlar i nuläget om dag-för-dagövertalning. Frö är svårflirtad, men nu är Happy Obama day nästan slut och imorgon lockar min namnsdag som morot. Och vi gick in i vecka 31 idag, det är ett stort steg i rätt riktning.

Vaknade i söndags morse och kände mig inte helt okej. Hade råkat läsa på en osund forumtråd ett par dagar tidigare, om ett barn som dog i magen, och trodde att jag bara var paranoid. Men eftersom vi ändå skulle skjutsa darlings mamma till jobbet på Danderyd, kunde vi ju kila förbi förlossningen bara för att stilla oron.

Tänkte vi.

Och sedan dess är vi här. Sängliggande och internetlösa men med mobbe där sms och samtal droppar in i en stadig ström och håller mig sällskap. Liksom darling, som bor här med mig och Frö. Vi har fått ställa in våra liv, för vi ska kanske bli föräldrar imorgon. Eller idag eller om en vecka.
Jag var redan fyra centimeter öppen när jag kom in, min tapp var rätt klen och uppgiven. Frö sitter med rumpan ner och jag ömsom fastar ömsom äter, beroende på hur nära snitt jag är.

Darling åkte hem, hämtade grejer och laddade ner mail idag och kom tillbaka med omslagsförslag från Forum. Vilken grej att se sitt namn på en bok sådär. En sådan salig röra av intryck här i min kokong av prematur fokus, en rush från yrkeslivet och yttervärlden. Jag ligger här, räknar sammandragningars längd och berättar vidriga historier från jordelivet för Frö, så att h*n ska vilja bo kvar inne hos sig. Men som barnmorskan sa, Frö är det inget fel på, bara på Frös mamma. Alla dessa koniseringar och jordbävningar blev för mycket tydligen.

Men att trycka på paus är en helt ny upplevelse för både mig och darling och rätt nyttig tror jag. Inga styrelser eller möten eller körkort inom månader, för vi bor här nu. På ett sjukhus strax utanför stan. Och blir kvar. Minst en månad till.

froUltraljudet i morse.

obamaObama blir president på vår femkronorsteve.

Anus slida urinrör

Posted in På smällen on januari 15, 2009 by Morsan

Jag gick på mitt livs första vänta-barn-gympa i eftermiddags. Clarkson hade hört rykten om att man skulle få rabbla ett mantra om sitt anus och jag var därför full av förväntan.

En oerhört upplyftande erfarenhet måste jag säga. Arton kulmagar i en ring, en ledare i mitten som pratade mer om vila än motion och så mantrat: Anus, slida, urinrör.

Det blev inget grupprabblande. Istället låg vi i tyst samhörighet och knep våra anus, medan ledaren ledde oss framåt.

Nu är jag hemma, har tömt en godispåse och även alla gravidoämnen. Resten av månaden ska jag blogga om annat. Imorgon till exempel om varför förläggaren inte svarat på mitt mail. Eller kanske något om världsläget.

Ännu mer amningstjafs

Posted in Ilska, På smällen on januari 15, 2009 by Morsan

Definitivt Preggo länkade mig vidare till en urartad nappdiskussion på sin sida och jag blev så trött av att läsa att jag åter igen började gråta. Det var som att klicka sig rakt in i en tråd på familjeliv och jag känner hur jag spänner nervtrådarna i hela kroppen, liksom garderar mig inför vad som komma skall. Min rädsla inför att bli förälder har än så länge inte hunnit ha någonting med barnet ifråga att göra, utan allt det som finns runt omkring. Förväntningarna, fördomarna.

Barnmorskan konstaterade idag att vi nog måste acceptera att amningen aldrig kan bli jämställd. Att pappan får hitta ”sin” grej istället.
Du får sno åt dig badstunden, sa hon leende till darling. Den är jättemysig. Hon sa dock ingenting till mig om att jag under badstunden bör mota bort grannar och andra nyfikna som kan tänkas ringa på och störa min familjs harmoniska, egna stund.
Vad ska jag göra då? skrek jag förtvivlat. Vad ska jag ta mig till när de badar!!!???

Barnmorskan pratade vidare om amningsstressen. Om att så mycket har förändrats till det bättre sedan exempelvis sjuttiotalet. Tänk vad absurda dessa tider framstår idag. Amma efter klockan, vilken galenskap. Mödrarna blev ångestladdade, ja rent av galna. Nu för tiden däremot, nu för tiden vet man bättre. Barnet och modern är i symbios, i en mjölkrik tvåenighet.

Varför kan vi inte, i våra lärdomar om det förflutnas misstag, inse att även nutid kommer att bli dåtid? Att barnmorskorna om trettio år, (förhoppningsvis) kommer skrocka åt dagens gravidoböcker och dess skeva och fanatiska syn på familjelivet? Synen på mannen, kvinnan och barnet?

Hur många barn väljer bort bröstet? frågade jag som den kunskapstörstande vetenskapskvinna jag är.
Väldigt, väldigt få sa barnmorskan tröstande. De allra flesta lär sig med lite övning.

Men jag var i min fråga inte ute efter tröst. Jag behöver ingen tröst. När jag läser saker som att du är en fullvärdig kvinna även om ditt barn inte vill suga din tutte, är det första gången den tanken väcks hos mig.
Jaha, så jag borde känna mindrevärdeskomplex? Tack för den informationen, den berikade mig verkligen.

När jag ber om statistik vill jag ha statistik. Jag vill att barnmorskan ska säga som det är, att visst vägrar vissa barn amma, och det är lugnt. Då löser man det på annat sätt. Jag är ointresserad av att veta att samhället ser på mig om jag inte är som alla andra, jag försöker att inte bry mig så mycket om det nämligen.

Det är det som är hela grejen med att försöka vidga vyerna. Jag skiter i hur mitt barn bör ha det enligt alla andras uppfattning. Jag vill att det ska må bra, få stark självkänsla och ett stabilt psyke. Helst vill jag slippa smitta det med osäkerhet genom modersmjölken.

Om jag blir överkörd av bussen på väg hem från bb, kommer darling klara sig i ändå. Trots att han inte har någon tutte att vakta längre. Han kommer mata vårt barn med ersättning och ingen kommer tjafsa om amning med honom. Ingen kommer att ifrågasätta hans föräldraskap. Ingen kommer tvinga på honom en amma. Om han startar en blogg kommer istället mängder av de rabiata mödrarna komma stormande från sina familjelivstrådar, och lovprisa honom. De kommer säga Guuud vad storartat duktig och modig du är, å du ensamstående pappa, som i sorgen efter din kvinna, ändå orkar ta hand om ditt barn.

Vi bor i ett västland där barn får näring. De svälter inte ihjäl här, sedan rätt många år är det ett åtgärdat problem i Sverige. Därför kan vi nu istället bli besatta av perfektion. Vi kan fostra och mata våra barn på rätt sätt, på ett lite mindre rätt sätt, på ett ganska lagom dåligt sätt, eller varför inte på ett skitdåligt sätt. WHO tycker att vi ska helamma till sjätte månaden. Inte för att barnet svälter ihjäl annars, utan mest för att jag ska veta det, så att jag får ångest och ont i magen om jag inte helammar mitt barn i sex månader.

Sverige har ur föräldraavseende världens bästa förutsättningar. Papporna kan ta del av sitt barns första tid, på samma villkor som mamman. Det är grymt bra, unikt och viktigt att framhäva här i min ilska över svensk oförträfflighet. I Costa Rica existerar till exempel ingen pappaledighet. Där läser de möjligen fortfarande våra böcker från sjuttiotalet. Å andra sidan är sambolagen jämställd äktenskapslagen där (enligt dem jag pratat med iaf). Där behöver man som sambopappa inte bli erkänd av sin kvinna för att få vara del av sitt barn.

När är tiden mogen för de svenska barnmorskorna att skaka på huvudet åt den idiotiska lagen/föreställningen, och säga att Ojojoj, vilken forntid början av 2000-talet ändå var? Tänk vad mycket bättre vi vet numera, tänk vad traditionsbundna och inskränkta vi var förr.

Hos barnmorskan

Posted in Drömmar, På smällen on januari 15, 2009 by Morsan

bild-2

Min jetlag vill inte ge vika. jag kan inte somna på kvällen, inte vakna på morgonen. Imorse var jag ett monster. Sparkade på saker och sprang hemifrån i förväg. Vi skulle till barnmorskan klockan åtta och jag var tvungen att köpa en banan på vägen, annars visste jag att jag skulle dö. På bussen började jag gråta över att ha varit så elak och fortfarande känner jag mig helt mörbultad av dagens uppvaknande.

Hela natten drömde jag att jag var jagad och skulle mördas (skyller på filmen från igår). Till slut orkade jag inte fly längre och inväntade döden. Då ringde väckarklockan, trots att jag knappt hunnit fatta att det varit natt. Usch.

Men när vi väl kommit fram till barnmorskan och jag förklarat mitt blodtrycks all time low, med att jag inte ätit, låg Frö exakt på kurvan och hade stadiga hjärtslag.

Sedan fick vi en kurs i amning. Vi fick låna en bok till nästa gång och jag gick därifrån med kluvna känslor. Jag beklagade mig för darling och drömde om att få vara del av ett genusmedvetet experiment, där barnmorskor tränades i att inte prata som på stenåldern. Även om jag gillar vår väldigt mycket. Då och då svävar hon iväg i den där överdrivet välvilliga rösten, men oftast kommer hon på sig själv och hittar tillbaka.

Vi frågade om det fanns någon bra bok om appning vi kunde läsa, och det fanns det sääääkert, på nätet, sa hon med blid stämma. Men det var förstås ingenting de delade ut där, för pappans roll i det hela är som sagt att se till att mamman får lugn och ro i sitt anknytande till barnet. Köra ut oinbjudna besökare och sätta på stämningsfull musik. För det är nämligen en förmåga jag kommer att förlora efter förlossningen; den att uttrycka min åsikt. Därför är det viktigt att pappan finns.

Jag kom hem och möttes av ovanstående kod när jag skulle kommentera och jag är verkligen preggo. Så till den milda grad att till och med blogger hakat på trenden.

Dessa svängningar

Posted in På smällen on januari 14, 2009 by Morsan

När jag äntligen börjar sluta vara mätt, blir jag istället sådär sjukligt hungrig att jag varken kan tänka klart eller gå rakt.

Detta liv. Det är så…. ljuvligt.

Nu ska jag ta mig till Stureplan och äta en gigantisk födelsedagsmåltid med min kille. Jag kommer med allra största sannolikhet, begå samma misstag som i morse.

Sedan ska vi kolla på Gomorra, som jag hört är grymt bra. Men jag försöker hålla förväntningarna nere.

Lång natts färd mot dag

Posted in Livet, På smällen on januari 14, 2009 by Morsan

Mystiken tätnar. Ljudet ovanifrån kan inte ha med grannen att göra. Nu har det hållit på oavbrutet sedan jag kom hem igår vid niotiden och när jag bokade tvättid för en stund sedan, lät det ända upp till femte våningen.

Jag kan inte komma på vad det är. Det låter onekligen mekaniskt. Rytminskt återkommande, som någon som motionerar på en träningscykel, eller en maskin som går runt runt. En ihållande vind eller möjligtvis en gigantisk mygga.

Är åtminstone glad och tacksam över att jag inte skällde ut grannen inatt under insomnian. Jag somnade vid tre. Drömde att jag var ett barn. Nu har jag just ätit födelsedagsfrukost på Grand Hotel. Jag började med frukttallrik och croissanter. Därefter bacon och prinskorv, sedan juice och mer frukt och croissant och slutligen mannagrynsgröt.

Sedan var jag så sjukt mätt. Därefter började jag må dåligt. Jag drog mig till minnes vad ultraljudsläkaren sa första gången vi var där, att om man med lågt blodtryck äter stor frukost, är det vanligt att må illa. Svetten bröt fram i pannan, synen flimrade och Frö tryckte med hela sin kraft mot revbenen. Darling satt och läste tidningen över sin femte portion och jag ville verkligen inte störa honom. Bytte ställning på stolen. Försökte dricka lite vatten. La pannan i händerna.

Allt var den där jävla grötens fel. Det lade sig som en propp på toppen. Utan den hade jag kunnat äta några fler bitar vattenmelon. Jag hade kunnat pressa i mig lite mer bacon eller löskokt ägg. Istället fick jag ägna sista halvtimmen åt att inte svimma.

Men gott var det.