Archive for the på resa Category

Litteraturavund

Posted in Morsa, på resa, Skriva on april 13, 2009 by Morsan

Jag fick den här boken av darling i födelsedagspresent. Dagen innan hade jag frossat över recensionen i DN, för jag älskade verkligen första boken på svenska, Kärlekens historia.

Igår läste jag den här artikeln i DN lördag och insåg att jag är typ kär i Nicole Krauss. Nu sitter jag och drömmer om att våra nyfödda barn kan vara låtsastvillingar.

Allt läsande som skulle bli av i Sälen, frös inne. Men åtminstone stod jag på brädan för första gången sedan ett drygt år. En surrealistisk känsla att sätta sig i liften, för en stund glömde jag nästan bort att Nour fanns. Samtidigt som hon hela tiden låg i bakhuvudet och skvalpade. Dessutom fanns ju ärret, beviset för att min kropp varit delad i tu, som stack till varje gång jag gjorde en volt. Nej, jag skämta bara. Varje gång jag böjde mig fram för att spänna binningarna. Och med tanke på att jag inte motionerat sedan anus, slida, urinrör, är jag rätt mör nu.

I fjällen

Posted in Livet, Morsa, på resa on april 9, 2009 by Morsan

Sitter framför en falnad brasa i säckiga mjukisar. Sov nio timmar inatt och börjar längta efter skidbacken. Nour klarade åttatimmarsresan till Sälen med bravur som faktiskt kändes den kortare av att pausas så mycket.

Det känns coolt att få visa upp stället där jag tillbringat alla mina barndoms sport- och påsklov för mitt barn. Nour verkar gilla det, stillheten och den friska luften. Förhoppningsvis kommer hon hänga många av sin barndoms lov här också. Bli en fena på bräda. Bygga snökojor och gå på tur.

Houston Texas

Posted in Livet, på resa, På smällen on januari 11, 2009 by Morsan

bild-42

Efter att ha betalat 29 dollar för en skitäcklig frukost med påsmugglad korv på mackan, kändes åtta dollar för en hel dags internetande inte dyrt alls. Så jag slog till.

Vi är i Houston, på George Bushflygplatsen igen, och än så länge har det mesta gått smidigare än sist. Jag har köpt en ny nackkudde, som man inte blåser upp och som det därmed inte kommer gå hål på (likt mina fyra senaste) och som levereras av någon till boardingen (!?). Jag har även köpt en kopp kaffe som jag hällt ut över tröjan. (se fläck ovan)

Men. Jag har även dragit fram gravidkortet och krävt gångplats, samt att få sitta med min familj, och fick min vilja igenom. Och om ett knappt dygn kommer jag kunna lägga då antagligen dubbelt så tjocka ben, i soffan och somna framför teven.

På väg hem

Posted in Costa Rica, på resa on januari 11, 2009 by Morsan

Sista dagen i Costa Rica. Vi är på muséum, de andra lär sig om landets historia och jag gratissurfar. Känner mig både hightech och muppig på min stenbänk i parken.

För en stund sedan, på tredje våningen i en affär, kom ett litet skalv och jag bajsade nästan på mig av skräck. Marken skakar mest hela tiden, mest i huvudet men även på riktigt. Femton döda har hittats nu, ett tjugotal saknas.

Mina svampögon har blivit lite bättre, men är långt ifrån bra. Jag förbereder mig inför den svenska vintern, har köpt skrivarvantar med uppfällbar topp. Fasar inför hemresan, då dygnet ska vändas igen och magen väger nåt kilo mer än på väg ner. På hitresan fick vi inte ens sitta bredvid varandra och de visade bara skitfilm.

På rymmen

Posted in Livet, på resa, På smällen on januari 7, 2009 by Morsan

För första gången under resan har jag rymt. Jag vaknade flera gånger mitt i natten, av att ögonen kliade som satan och när jag gick upp i morse såg jag ut som ett monster. Misstänker att jag fått svamp på ögonlocken, om man nu kan få svamp på ögonlocken? De är lite vitskorviga, röda, ömma och svullna och jag vill helst inte ta av solglasögonen.

Så jag vaknade alltså med solen på fel sida av klotet. Jag är vanligtvis en social enstöring. Jag har mina rutiner, mina vanor, mitt behov av ensamhet, parallellt med att jag gillar att träffa folk. I tre veckor nu, har jag levt tätt tätt med andra människor. Darling, hans familj och vänner och imorse när jag vaknade var jag djupt olycklig. Det låter dramatiskt och det är dramatiskt. (hey, jag är faktiskt på tjocken. Mitt liv är en enda gigantisk hormonrubbning)

Jag sa tack, men nej tack och tog ensam bussen till San Jose (vi bor lite utanför). Packade dator, dagbok, läsbok, körkortsteori och varm kofta och hittade ett lyxigt kafé med trådlöst nätverk ett par hundra meter från sluthållplatsen. Jag tänker på min kompis Emilie som fick en ögoninfektion och var blind i flera veckor, på att samma sak kanske drabbar mig till imorgon. Jag får passa på att använda mina ögon nu, njuta och misströsta, för fyfan för vad upponer världen är just nu, med allt som händer i Gaza och alla krigshetsande auktoriteter som blundar för vad orättvisa är och bara tänker på pengar och makt.

Mitt lilla universum och det aningen större utanför. Tankarna susar och i natt när sömnlösheten plågade mig svårt, kände jag att hur Frö också vred och vände på sig därinne. Sträckte ut en liten hand eller fot ibland och gjorde sig hörd. Jag vet att vi smittar varandra med oro, liksom vi smittar varandra med glädje, lugn, energi och trötthet. Jag försöker att andas djupt och vänta ut stormarna när de kommer. Och livet har ju blivit lättare, på sätt och vis har jag aldrig varit stabilare än nu.

Jag har börjat läsa Att föda, som vi fick gratis av barnmorskan, och redan hunnit reta mig på flera grejer. Den säger att den är en bok för mig och min partner, men det kan jag inte alls hålla med om. Den är direkt riktad till modern och talar till mig i du-form. (jaja, det finns ett pappakapitel, där han också talas till i du-form)

Den är dessutom en bok som cementerar kvinnans syn på sig själv. Bland annat nämner den hur viktigt det är att låta oss få det utrymme vi behöver just nu. Det kan hända att vi går in i oss själva och våra egna tankar och där måste vi få stanna, för vi ska bli mödrar och det är stort för oss.

Visst, inget fel i det. Men om man resonerar så, hur resonerar man då helhetsmässigt? En kvinna som under en graviditet har rätt att sätta gränser och ställa krav, är hon berövad denna rätt i det vanliga livet före och efter detta tillstånd?

Jag sa till darling att om jag haft så stark självkänsla som jag tycker att jag borde ha, hade jag inte behövt vara gravid för att tillåta mig att vara den jag är och kräva att få vara den jag är. Men eftersom jag är kvinna, fostrad att vara uppoffrande, lyhörd och tolerant, är denna gravidresa en semester från det vanliga. Det som jag om ett par-tre månader ska återgå till, enligt boken.

Jag tycker det är skit. Jag tycker att Att föda har sina praktiska poänger, men att den som reviderar kommande upplagor borde fundera lite över vad som i nuläget sägs mellan raderna. Och om man vänder på det, om det hade varit mannen som väntade barn, har jag svårt att tro att det i deras bok skulle stå något i stil med:

Tänk på att om du mår dåligt har du rätt att vila. Om du inte känner för att prata, behöver du inte prata. Om du vill sova och inte knulla, ska du inte ha ångest för det. Om det är stökigt, men du inte orkar städa, skit i det.

För dem är det självklart alla dagar på året. För oss borde det vara lika självklart.

Jag såg dokumentären om mannen som födde barn, strax innan vi lämnade Sverige. När barnet var fött och några veckor hade gått, sa mannen (som en gång varit kvinna och därför hade livmoder och äggstockar kvar) att snart kunde han inte skylla på att han var trött efter förlossnignen längre. Snart skulle han behöva börja hjälpa sin fru med att gå upp på natten, byta blöjor och ge mat.

Kan det bli tydligare?

Jag har ett nytt nyårslöfte för 2009, samma som för 2006 om jag inte minns fel. Det är att jag inte ska ta någon skit. Inte från rabiata kvinnor (tyvärr är de främst kvinnor) som tycker att jag ska skippa mitt halva glas vin eller amma oftare eller ta ut mer mammaledighet. Inte från myndigheter eller förlag eller körskolor eller någon annan som försöker trycka ner mig skorna. Inte från någon jävla bok som återigen vill pränta in i mig vilken magisk resa jag är ute på biologiskt.

Vi lever i en värld där intution och självkännedom ligger längst ner under stressen inför allt annat vi ska hinna med. Från början drevs vi alla av djuriska instinkter, vi sprang när vi blev rädda, vi vrålade när vi var arga, jagade när vi var hungriga. Vår kropp och vår själ var nära sammankopplade.

När jag sprang ikapp väskryckaren i Mocambique nådde jag en urkraft jag inte visste att jag hade. Jag sprang och skrek och vann striden. Att föda barn är en av de få urkrafter som finns kvar i den moderna världen. Och det är så sjukt coolt att det ligger en liten varelse därinne och växer, dockad vid min livmoders vägg. Men det är inte det enda stora, känsloomvälvande och förändrande jag kommer att uppleva i livet. Man kan vara en hel kvinna även om man väljer att inte föda barn. Man kan upptäcka sina styrkor och utvecklas som människa, även om man väljer att inte bli befruktad någonsin. Det är vad jag försöker säga.

Jag kommer kanske få äta upp varje ord av detta när våren närmar sig och Frö tittar ut. I så fall kommer jag göra det med glädje. Om jag inte blivit blind förstås, då kommer jag ju inte kunna gå tillbaka och läsa. Varken för att hålla med mig själv eller ångra mig.

Oj vad långt det blev. Tre gånger har kyparen (på engelska) nu frågat om han får ta min halvätna fruktsallad från mig. Tre gånger har jag svarat på spanska, att nej tack, jag vill fortfarande ha den kvar. Det känns som ett krig mellan oss, han med sin turistvänlighet och sin jag-kan-engelska och jag med min jag-är-ingen-jävla-turist-ighet.

Vi får se vem som vinner.

Dos gatas embarazadas

Posted in Costa Rica, på resa, På smällen on januari 7, 2009 by Morsan

pict0317
img_6256

Vi akte till Golfito och at fisklunch. Under ett bord lag en liten katt, som vantade ungar och jag kande mig som en stor frossande val, jamfort med den lilla taniga hungriga.

Alla sager att man inte ska mata djur pa restaurang, men om tva gravidos kolliderar pa detta satt, finns ingen annan utvag.

Som komplement till alla dessa krampor som man tycks fa, har jag upptackt ett hormonellt mirakel. Mina naglar, som hela livet gatt av vid blotta tanken pa att vaxa sig langa, har blivit harda som sten. Sjalvklart har jag inte kunnat lata bli att lata dem vaxa och nu later det klickklickticktick mot tangentbordet istallet for bonkbonk.

For ovrigt kom vi just tillbaka till San Jose och hanger pa internetkafé i vantan pa tía Sioni, som ska hamta oss efter jobbet. Klockan har just passerat fem.

San Vito

Posted in Costa Rica, på resa, På smällen on januari 5, 2009 by Morsan

Vi ar hos Pablo som bor i det coolaste hus jag nagonsin sett. Dessvarre har han bara ett telefonmodem, sa att lagga upp bilder far forbli en avlagsen drom. Han bor iallafall i ett hus utan vaggar. Det ar tre vaningar hogt och har trappor hit och dit. Vardagsrummet och koket ar utomhus (med tak) och har en jacucci i mitten. Inatt sov vi i ett gasthus dar alla vaggar var i plexiglas, mitt i skogen/djungeln. Idag har vi flyttat in i stora huset, dar vi har en toalett pa balkongen.

Halten luft i mig inte stor (mao har den gatt ur mig). Jag ar som en cykelpunka pa bada dacken. Orkar inte med de skumpiga vagarna mer, har varit lite ledsen och trott och vill inte ha ont i ryggen och revbenen och kanna mig som en gammal tant.

Fro ar talmodig och vi har utvecklat en symbios, dar h*n ligger still nar jag trottar ut mig och sedan dansar loss nar jag pustar ut. Allt for att hushalla med energin. Igar nar vi kommit fram (efter vidrig bussresa med fyllechaffis) somnade jag med jattetrosan pa. Vaknade ett par timmar senare av att magen stelnat och for ett ogonblick trodde jag att jag dodat vart barn. Sa var det tack och lov inte. Sa fort jag tog av jattetrosan fick jag en valfortjant spark pa kissblasan.

Idag firade vi med att aka over gransen till Panama. Fro har darmed varit i fem lander: Sverige, Tyskland, USA, Costa Rica och Panama. Storartat.

Imorgon aker vi kanske till Zancudo, en strand som man tar buss och battaxi till. Dar tankte ligga i en hangmatta i tva dagar och sova.

Som sagt, resandet ar tungt. Men idag nar jag gick igenom kameran och alla bilder vi tagit, insag jag att det helt klart vart varenda centimeter av stenig terrang.

Sa en liten halsning till Clarkson: Jag forsokte skriva till dig idag, men internet vagrar slappa fram mig och mobilen saknar tackning. Jag hoppas hoppas att Alma mar battre, jag tanker pa er mycket och skickar solenergi fran varmare breddgrader.