Archive for the Morsa Category

Språket

Posted in Morsa, Romanprojekt on maj 21, 2009 by Morsan

Jag har läst mig halvvägs idag. Klottrat i marginalerna, lagt till och tagit bort. Vissa stycken kan jag utantill, där fastnar jag i ändringarna. Känner tjurskalligheten bromsa flödet.

Jag valde kopian där synpunkterna är osynliga. Tips från redaktören och jag hade blivit galen annars. Samtidigt tänker jag på härom dagen när darling bad mig läsa hans krönika och jag massakrerade den fullständigt. Han blev bara glad och det börjar bli dags för mig att förstå att alla texter mår bra av fler ögon än författarens.

Dock har jag funderat mycket på det här med tidlöshet. När ett ord eller uttryck blir accepterat som allmängiltigt. Säger till exempel inte fler ”kompis” nu för tiden än ”kamrat”?

Nour och darling har varit flyttgubbar idag och nu längtar jag efter att de ska komma hem. Vi ska fira Noursans fyramånadersdag med en mosad potatis.

Annonser

Vetgirig

Posted in Morsa on maj 12, 2009 by Morsan

Bild 74

Nour är i en kunskapstörstsfas. framför datorn är nästan enda stället hon känner sig tillfredsställd. Så här hänger vi i väntan på bättre tider.

Ö-råd

Posted in Kärlek, Livet, Morsa, Vardag on maj 10, 2009 by Morsan

Jag gillar verkligen Robinson i år. Helst ser jag det både på lördagkvällen och reprisen som går just nu. Kan inte riktigt bestämma mig för vem jag vill ska vinna, men programmet är så briljant klippt att jag alltid hejar på Ninas pakt och är glad när den som åker åker.

Förra veckan låg jag dunderförkyld i soffans ena hörn. Darling och Nour satt i soffans andra. Vi låtsades att det var ö-råd och jag insåg att jag var för svag för att få stanna. De två skulle lägga sina röster på mig.

Istället drog darling till Kongo och jag och Nour har kunnat pakta ihop oss bäst vi vill. En hel vecka har gått idag, sedan vi förlorade vår magiska treenighet och blev en halt pall.

Men det går bra. Jag fixar ju det här ändå. Nour är jordens grymmaste lilla person, med en otrolig känsla för när det inte riktigt är läge att vara klarvaken eller på dåligt humör. Som igår, när jag kom på att det var sista dagen att skriva och dela ut kallelser till årsmötet. Och Nour bestämde sig för att agera mönsterbarn och sova i vagnen med ett litet saligt leende under tiden jag skrev och skrev ut. Därefter sov hon en stund till i babybjörnen när jag studsade upp och ner för trapporna i huset och delade ut lappar. Slutligen gick vi på Bodils grillfest, där alla ville vara min vän på grund av mitt söta barn. Det bildades till och med en kölista för att få hålla henne, mest på skämt visserligen, men även på allvar.

Men det coolaste är att hon är precis lika grym när hon är arg eller ledsen eller orolig. I början kunde jag bli så irriterad av att inte fatta vad hon ville. Mest på nätterna förstås, när vi satt i soffan och två timmar gått och hon fortfarande ville åla runt och grymta. Numera kan jag slappna av i känslan att jag antagligen får chans att sova ikapp mina förlorade timmar rätt snart. Att sömnproblematiken ligger mer hos mig än hos Nour.

Härom dagen satte jag upp första bilden som togs på henne med sjukhusets polaroidkamera, tillsammans med avtrycket av hennes fotsola över skötbordet. Och mindes hur obegriplig hon var. Jag kände henne inte alls, hon var knappt en människa för mig. Men när jag tittar på filmerna och bilderna från avdelning 20, har hon samma blick då som nu. Samma bestämda beslutsamma Men vafan människor, fattar ni inte vad jag försöker säga. Och jag inser att hon alltid varit hon. Men att jag behövt tid för att förstå att min roll är förändrad. Det krävs av mig att vara en aningen större människa numera. Ett spädbarn kan inte vara tydligt. Det är en daggmask som behöver hjälp att torka sig i rumpan och att stilla sin hunger.

Det är perfekt fotbollsträningsväder idag. Regnet har plattat till dammet på planen och nu skiner solen igen. Men jag känner att det räcker med det ensamma föräldraskapet nu. Jag vill att darling ska komma hem nu. Jag saknar till och med hans strumpbollar under soffbordet. Jag saknar hans sätt att säga Va fyra gånger i rad när vi äter frukost när jag vet att han ändå inte kommer lyssna, hur många gånger jag än säger om meningen. Han har ingen simultankapacitet. En annan kan lyssna på radio, läsa tidningen, skära gurka och konversera samtidigt. Men det där saknar jag nu. För just nu är det ingen som säger Va, ingen att irritera sig på överhuvudtaget.

NourDu ser väl darling, vad hon försöker säga? Kom hem nu för fan farsan. Vad är det för jävla stil att missa tio procent av mitt liv?!

Dubbla budskap

Posted in Livet, Morsa on maj 4, 2009 by Morsan

Det ser inte direkt ut som att jag håller replängds avstånd till Nour på bilden jag la upp. Vilket jag inte heller gör längre. Jag är inne på fjärde dagen av sjuka och hoppas att jag inte smittar längre. Närhetstorkan blev outhärdlig efter pärsen på bvc. Läste någonstans att barn blir förkylda i snitt var tredje vecka när de börjar på dagis. Förr eller senare kommer vi alltså antagligen smitta varandra. Så varför inte börja nu?

Helgen var för övrigt grym. Vi firade pappa på valborg, bröllop i Malmö i fredags. Och jag vill skriva ett långt inlägg om Hans Rosling som jag såg på teve igår, för jag blev så inspirerad.

Trippel misär?

Posted in Morsa on maj 4, 2009 by Morsan

bild-60

Vi hade tid på BVC och jag hade nästan förträngt att det var dags för första vaccinationerna. Det har gått så många månader sedan jag grät på Danderyd av att Nour stacks gul och blå. Jag hade hunnit glömma hur ont det gör inombords.

Nour hade sprängt femkilosgränsen. Hon är som en liten raket och har tagit sig in i atmosfären av vad som är normalkurvan för barn födda i januari. Hon är alltså stor nog för sprutor. Och stor nog för sina första tårar. Kinderna blev helt blöta och hon borrade förtvivlat in sin lilla näsa i min axel. Och jag knep ihop ögonen för att mina egna tårar skulle hålla sig kvar där. Men det skrämde åtminstone min sjuka på flykten, jag känner mig plötsligt nästan frisk.

Nu är hon däckad på min mage. Om ett par timmar ska vi till sista besöket hos schrinken. Ungefär då kommer andra vågen av ledsenhet, sa sköterskan. Det kan ju tyckas passande.

Meh kan man ha det bättre?

Posted in Glädje, Livet, Morsa, Romanprojekt on april 28, 2009 by Morsan

bild-1

Dagarna förflyter med blixtens hastighet. Solen skiner och igår vann vi andra matchen i rad i Korpen. Visserligen har vi fler spelade än övriga men det känns ändå helt ljuvligt att vi är först i serien. Den här skärmdumpen ska jag bevara i minnet för evigt.

Nour har sovit 7-8 timmar i sträck fyra nätter i rad nu och vi är förundrade. Jag tror att vi fortfarande går och väntar på att det ska bli jobbigt, för visst ska det vara jobbigt att ha barn? Istället blir det lättare. Tryggare stabilare roligare. Kanske beror det på att vi undanhållit Nour all litteratur som finns om hennes utveckling: Just nu är du i en utvecklingsfas lilla vän. Det betyder att du ska vara extra krävande.

Och med den egna boken flyter det också på. Igår hade jag möte med PR-ansvarig och på den fronten händer inte så mycket mer förrän framåt hösten. Mest att skriva ner alla kanaler som jag tycker kan användas för att storsälja. Texten som jag ägnade hela veckan åt att ha ångest över, skickades iväg i morse.

Man skulle kunna säga att det enda tunga moln som finns på min himmel, är tanken på att darling åker till Kongo på söndag. På sätt och vis känns det spännande att på egen hand axla föräldrarollen, men samtidigt vet jag att jag kommer sakna honom så sjukt mycket, varje andetag av hans frånvaro. Och jag mår dåligt å hans vägnar över hur mycket han kommer att sakna Nour. Mig också givetvis, men min utveckling är rätt begränsad under tio dagar.

Men så är det ju vår. Jag ska åka till landet och gå på barnvagnspromenader och kanske redigera lite manus under tiden. Dricka bag-in-box och spåna på nya skrivprojekt och kalla mig själv författare inför grannarna.
Man kan nog inte ha det bättre.

Min inneboende dvärg

Posted in Morsa, Romanprojekt on april 21, 2009 by Morsan

Det känns fortfarande helt obegripligt att dvärgen som bor hos oss är vårt barn. Idag är min jobbdag och jag sitter på damp med en varm boll i magen som jag vet är hennes verk. Mitt lilla barn. Som fyller tre månader idag och som får afro när hon badar. Fortfarande så overklig, men ändå helt otänkbar att leva utan.

Förra veckan sprängde hon fyrakilosgränsen och jag såg det som ett tecken för att det är dags att släppa viktnojan nu. Hon mår bra och får växa i vilken takt hon vill hädanefter. Och det sista jag vill är att ge henne ätstörningar. Faktiskt är det vanligt att barn som sondmatas får en skev relation till mat, de har svårt att känna hunger. Ändå tycker de att nappflaskan ska stå tillbaka för sonden för att inte sabba amningen. Jag vet att jag ältar det här men det är fan helt sjukt.

Min kontaktperson på Forums marknadsavdelning hörde av sig. Hon vill ses och snacka PR. Jag tänker att om jag kan nå ut till alla skolans före detta elever kommer jag sälja många böcker. Vem köper inte en roman som handlar om skolan man gått på, bott på? Vissa stunder vill jag att det skulle vara oktober nu så att jag kunde klappa på min boks inbundna rygg. Men först måste jag skriva klart texten till Svensk Bokhandel som när jag fick uppgiften kändes som en fis i rymden, men nu plötsligt är jättesvår. Antagligen för att jag får skriva precis vad jag vill.

afro1Dvärgen i afro.