Archive for the Minnen Category

100 dagar, 33 år

Posted in Livet, Minnen on april 30, 2009 by Morsan

Valborg och dags för den årliga Gimoutflykten. Darling och jag blev ihop natten till idag för tre år sedan och sedan dess firar vi alltid med att skjutsa farmis till pappas grav.

Pappa fyller år idag, 59 år hade det varit, men han blev bara 33. Snart är jag ikapp, varje födelsedag är ett steg närmare och förhoppningsvis går jag om honom i ålder. Förhoppningsvis blir jag lika gammal som farmis som fyller 93 om mindre än en månad.

Igår firade Obama 100 dagar som president, vilket alltså betyder att Nour fyller 100 dagar idag! Och kunde ett bättre datum ha valts för henne att få hälsa på sin morfar för första gången?

Med andra ord laddas det för fyra generationers roadtripp här hemma. Jag har berättat anekdoter om Gimodammen och Lyktan och idrottsgården och Nour har stirrat på mig med sina små bruna och antagligen inte förstått ett ord. Men det är bra. Gimo måste upplevas för att förstå sig på.

Tänk globalt handla lokalt

Posted in Ångest, Costa Rica, Minnen on april 6, 2009 by Morsan

Det går en ilning av sorgsenhet genom kroppen när jag hör nyheten om jordbävningen i Italien.

6,3 på Richterskalan toppar alla ekots sändningar. En decimal högre än skalvet i Costa Rica, som vi hamnade mitt i, som knappt bemödades med en notis här hemma i Svedala och som vi aldrig bearbetade känslorna från. Istället kom vi hem, hann drömma mardrömmar en vecka och blev föräldrar. La alla jordbävningskänslor i en påse i frysen.

Nu väller de fram. Jag antar att allting har en mening.

Två månader ung

Posted in Kärlek, Livet, Minnen, Morsa on mars 21, 2009 by Morsan

2_man

Den känns som kortare, den känns som längre. Tiden som gått sedan Nour föddes. Jag minns hur jag låg på uppvaket och stirrade på polaroiden som de tagit på neo. Att visa för mamman. Darling kom upp med jämna mellanrum och ville få med mig därifrån, men min puls var för hög, blodtrycket för lågt. De misstänkte inre blödningar, ville inte släppa iväg mig förrän smärtan var borta.

Så jävla frustrerande det var. Tröttheten som nästan åt upp mig varje gång en ny dos smärtstillande flöt ut i ådrorna. Balansgången mellan att vara för drogad och att ha för ont. Så nära att få träffa Nour, samtidigt så långt borta.

Efter hundra svåra år baxade de slutligen ner mig i sjukhussängen. De två utlovade timmarnas väntan hade blivit tolv. Vi kom knappt in i rummet, fastnade innan vi nått fram till kuvösen. På grund av slangen in i naveln fick jag inte ta ut henne. Jag stirrade in genom den lilla rutan och frågade mig hur jag någonsin skulle kunna fatta att hon fanns.

img_7224

Nu ligger hon några meter bort, ett par kilo tyngre, som en liten diva och sover. Ger ifrån sig små pip och utrop i sömnen.

Hon finns. Och jag har fortfarande inte fattat. Men kanske till tremånadersdagen?

Ordning och reda

Posted in Minnen on november 18, 2008 by Morsan

Det är riktigt pissigt väder ute, så jag har skitit i att gå ut och ÄNTLIGEN tankat in bilderna från kameran, från juni fram till nu. Sorterat i mappar och nu känner jag mig präktig och lycklig. Och trånande efter sommar.

img_4602
Sankt Anna, juni 2008.

Resan närmar sig

Posted in Afrika, Glädje, Livet, Minnen, Sorg, Vardag on februari 4, 2008 by Morsan

Fan det börjar bli lite jobbigt nu. Det blir alltid så här när jag närmar mig känslomässiga stunder. Och att hitta de där breven igår ledde till att jag satt och storbölade i soffan ända till läggdags. Det gör så ont på samma gång som det är härligt. En så skön, vardaglig, naiv inblick i vad som var mitt liv. Där jag ägnade vissa dagar åt att dansa med mamma och pappa. I orden minns jag mig själv, den jag var, hur jag tänkte och kände. Jag minns att vi glömde tuggtabletterna ibland, jag har frågat mamma om dem, men hon kommer inte ihåg. Nu har jag bevis svart på vitt. 

Och i brevet fanns en framtid där vi skulle ha snäckor i vardagsrummet och pappa skulle sluta röka. Framtiden som bara en månad senare gjorde att allt blev helt annorlunda. Jag ägnade hela uppväxten åt att sakna det vardagliga sen. Vårt vardagsrum blev aldrig igen så prydligt som det varit innan. Vi blev en stympad familj i en annan stad. Med den konstant närvarande saknaden efter någon som aldrig mer skulle komma tillbaka.

Vi ska ju tillbaka snart, till Beira och den stora sorgen och glädjen som finns där. Inför förra gången i januari 2006, grät jag på bussen hem varje dag, flera veckor innan. Jag var så rädd och förväntansfull och orolig. Jag börjar känna likadant igen. Det rör sig inuti, hit och dit. Jag grät hela terapitimmen idag, är så trött nu att jag vill krypa ihop till en boll under täcket, men jag ska hålla mig vaken till Cityaktuen.

Vi är fler den här gången, hela den kvarvarande familjen den här gången. Och så Darling. Jag är glad att han följer med, men lite rädd också. Det är kanske naturligt. Jag önskar jag vore mindre känslomänsklig. Vi pratade om det igår. Om rationalitet vs känslostorm. Darling och jag i ett nötskal. Så sjukt olika varandra.

Men bitarna inför resan börjar falla på plats. Vi har lämnat in visumansökan och fått kontakt med folk där nere som vi vill träffa, och som vill träffa oss. Och jag längtar efter att få möta minnen igen.

Något som är skönt är att helt förträngt hela manusväntan. Jag har nästan glömt att jag överhuvudtaget skrivit något alls.

Beira, 12 februari 1984

Posted in Glädje, Minnen, Sorg on februari 3, 2008 by Morsan

Brev till min kusin Karin. Hon hade en hel hög med brev från oss, som jag fick idag. Bara ett var från mig, men watte heck, jag var ju bara fyra:

Hej kära Karin.Jag mår bra. Det har regnat lite idag. Igår lekte vi med bilar och byggde en stad av lego på verandan. Bilar och hus och flygplan. Mitt gossedjur, Ture, har fått en blöja. Vi glömmer tuggtabletterna ibland. Vi har dansat idag, Mamma, Pappa och jag. En gång ramlade brödrosten i golvet, men den gick inte sönder. Pappa säger att han ska sluta röka när han kommer hem. En gång gick ett glas sönder uppe hos våra vänner Cia och Lasse. En gång tappade Gunnar ett glas, som gick sönder, uppe hos Lasse och Cia. Vi brukar göra yoghurt här, men nu gör vi inte det, för vi har inte ordentligt med mjölk. Det finns saft på Loja Franca.I natt drömde jag att vi åkte med en lastbil till ett hus och där satt en som vi känner som heter Maud och en som heter Vivi, och dom pratade med varann. De sa att de längtade efter mig. Sen kom Maud ut och sa kom! Sen vaknade jag och då var det morgon.Gunnar är jätteglad för sin Monchichi, och Gunnar och jag har gjort ett bord till honom. I går kväll sov Gunnar över hos Arvid och Vidar.Jag längtar efter dig och Gunnar med. Vi pratar jättemycket om dig ibland. Arvid och Vidar har en levande hund, som vi kallar för Bob. När jag såg honom första gången var han bara en liten hundvalp. Och då hade han inget namn. Pappa har köpt en träelefant, och den tycker vi väldigt mycket om. Jag och Gunnar har fått en snäcka var och Mamma och Pappa har fått en snäcka, som det är ett fint fint mönster på, som vi ska ha i vardagsrummet i Sverige, så att det ska bli lite prydligare.Vi har en gummimadrass, som vi seglar på ibland.Jag har fått en jättefin ring med en katt på av Erik. Så fick jag ett fint armband också av Erik. Av Gunnar fick jag en målarbok i julklapp. Den är jag väldigt förtjust i. Jag har fått ett snäckhalsband av Cia och det gick sönder igår.Många kramar från AGNES och nu ska jag rita.!

En månad senare kom vi tillbaka till Sverige, utan pappa. 

Förr

Posted in Minnen on oktober 23, 2007 by Morsan

Hängde med min ljuvliga gudson idag, och hans lika ljuvliga mamma, tillika min kusin. Och en gång i tiden guddotter till min pappa, så om han levt och varit med på promenaden, hade vi varit ett slingrigt gäng gud-människor.

Vi pratade om barnuppfostran, om att stå nära sina föräldrar. Om att inte prata om viktiga saker som känslor, om gränsdragningar mm mm.

Hon berättade om ett minne hon hade från när jag var kanske 1 1/2 år gammal. Jag ville bre en macka i köket hos farmor och farfar. Mamma tyckte jag kunde få göra det på egen hand. Pappa sa nej, det hamnar smör överallt.

Om jag varit yngre hade minnet gjort mig deppig. Allt som handlade om vårt normala vardagsliv innan pappa dog, gjorde mig så avundsjuk på mig själv och allt jag haft. Jag fick ont i hela kroppen, jag klarade inte att se filmer, knappt foton.

Allt sånt där vill jag ha sa jag nu, eftersom allt som finns i folks minnen om mig och min pappa och mamma och brorsa och de vi var längre tillbaka än jag kan minnas, vill jag HA. I en liten ask i min minneskista.