Archive for the Livet Category

Tills vi ses igen

Posted in Livet on maj 27, 2009 by Morsan

Jag ska prova igen. Att sluta blogga. Man ska lämna när man står på topp. Och just nu har jag en dotter som sover elva timmar per natt. Jag har skrivit en bok som snart går att Köpa och Läsa (fortfarande alldeles för coolt för att fatta). Jag har sol i sinne (för det mesta) och förhoppningsvis snart ett körkort (trots att jag kraschade Clarks bil förra helgen, men det gäller att snabbt kasta sig upp på hästryggen igen.)

Mycket har hänt. Jag har inte skrivit om det.

Tiden på neonatal har kommit ikapp. Jag kan inte titta på bilder av Nour utan att börja gråta längre. Så liten. Benig. Utlämnad. Finnjonna hyllar sin son som inte hade samma tur och skillnaden är så marginell. Några veckor hit eller dit. Liv eller död. Jag skrev tackkort till Avdelning 20 igår och grät hela vägen. FB Hellström 10279, namnet på kuvösen. En livstid har förflutit, några korta månader av mitt liv. Någon har sagt att jag borde skriva en bok om erfarenheten. Först nu, när lukten i korridorerna börjar falla i glömska, förstår jag vad det skulle kunna vara bra för.

Men boken om amning ska bli av. Överallt möter jag personer som brottats med rabiata bvc-tanter, ångest och otillräcklighet. Mysteriet växer: Hur kan så många behöva må dåligt över sin mjölkproduktion i ett land där praktiskt taget alla spädbarn överlever?

Det känns lite som en nyårskrönika, att säga hej då. Jag kommer antagligen börja blogga igen. Så fort låsningarna släpper. Men just nu är det mer ansträngande att sålla bort vad jag inte bör skriva, än det är härligt att ploppa ur mig nya inlägg.

Hej då bloggen. Vi ses när vi ses.

Fjärde gången gillt?

Posted in Livet on maj 11, 2009 by Morsan

Jag har haft tre nätter av insomnia. Nour har legat som en klubbad säl i sin säng och jag har stirrat i taket, väggen, golvet till och med. När jag somnar drömmer jag om att folk kommer in i rummet eller att jag lagt mig på Nour. Vaknar svettig och stel i nacken.

Det funkar i ett par dygn men nu börjar jag bli galen. Jag har skitont i huvudet och vill bara sova. Samtidigt har Nour varit på återbesök på Danderyd, fått lämna blodprov och varit lite extra ledsen och trött, så det skulle faktiskt inte förvåna mig om jag somnar och hon vaknar. Eller att jag återigen inte sover alls.

Jag är så trött på att vara gräsänka. Jag är också skiträdd att darlings plan ska störta på väg hem och gräsänkandet blir för livet. Vi har gjort det här barnet ihop. Det är inte lika roligt att se henne växa upp utan honom. Typiska insomniatankar, med största sannolikhet kommer han hem och jag får snart chans att störa mig på hans strumpbollar igen.

Det är så mycket som händer i mitt huvud just nu att jag inte riktigt hänger med. Känner mig ömsom glad och full av energi, ömsom tom, trött och avdomnad. Lite som Nour. Skratt ena stunden, gråt nästa. Vi är en ambivalent tvåenighet i väntan på vårt tredje ben.

Ö-råd

Posted in Kärlek, Livet, Morsa, Vardag on maj 10, 2009 by Morsan

Jag gillar verkligen Robinson i år. Helst ser jag det både på lördagkvällen och reprisen som går just nu. Kan inte riktigt bestämma mig för vem jag vill ska vinna, men programmet är så briljant klippt att jag alltid hejar på Ninas pakt och är glad när den som åker åker.

Förra veckan låg jag dunderförkyld i soffans ena hörn. Darling och Nour satt i soffans andra. Vi låtsades att det var ö-råd och jag insåg att jag var för svag för att få stanna. De två skulle lägga sina röster på mig.

Istället drog darling till Kongo och jag och Nour har kunnat pakta ihop oss bäst vi vill. En hel vecka har gått idag, sedan vi förlorade vår magiska treenighet och blev en halt pall.

Men det går bra. Jag fixar ju det här ändå. Nour är jordens grymmaste lilla person, med en otrolig känsla för när det inte riktigt är läge att vara klarvaken eller på dåligt humör. Som igår, när jag kom på att det var sista dagen att skriva och dela ut kallelser till årsmötet. Och Nour bestämde sig för att agera mönsterbarn och sova i vagnen med ett litet saligt leende under tiden jag skrev och skrev ut. Därefter sov hon en stund till i babybjörnen när jag studsade upp och ner för trapporna i huset och delade ut lappar. Slutligen gick vi på Bodils grillfest, där alla ville vara min vän på grund av mitt söta barn. Det bildades till och med en kölista för att få hålla henne, mest på skämt visserligen, men även på allvar.

Men det coolaste är att hon är precis lika grym när hon är arg eller ledsen eller orolig. I början kunde jag bli så irriterad av att inte fatta vad hon ville. Mest på nätterna förstås, när vi satt i soffan och två timmar gått och hon fortfarande ville åla runt och grymta. Numera kan jag slappna av i känslan att jag antagligen får chans att sova ikapp mina förlorade timmar rätt snart. Att sömnproblematiken ligger mer hos mig än hos Nour.

Härom dagen satte jag upp första bilden som togs på henne med sjukhusets polaroidkamera, tillsammans med avtrycket av hennes fotsola över skötbordet. Och mindes hur obegriplig hon var. Jag kände henne inte alls, hon var knappt en människa för mig. Men när jag tittar på filmerna och bilderna från avdelning 20, har hon samma blick då som nu. Samma bestämda beslutsamma Men vafan människor, fattar ni inte vad jag försöker säga. Och jag inser att hon alltid varit hon. Men att jag behövt tid för att förstå att min roll är förändrad. Det krävs av mig att vara en aningen större människa numera. Ett spädbarn kan inte vara tydligt. Det är en daggmask som behöver hjälp att torka sig i rumpan och att stilla sin hunger.

Det är perfekt fotbollsträningsväder idag. Regnet har plattat till dammet på planen och nu skiner solen igen. Men jag känner att det räcker med det ensamma föräldraskapet nu. Jag vill att darling ska komma hem nu. Jag saknar till och med hans strumpbollar under soffbordet. Jag saknar hans sätt att säga Va fyra gånger i rad när vi äter frukost när jag vet att han ändå inte kommer lyssna, hur många gånger jag än säger om meningen. Han har ingen simultankapacitet. En annan kan lyssna på radio, läsa tidningen, skära gurka och konversera samtidigt. Men det där saknar jag nu. För just nu är det ingen som säger Va, ingen att irritera sig på överhuvudtaget.

NourDu ser väl darling, vad hon försöker säga? Kom hem nu för fan farsan. Vad är det för jävla stil att missa tio procent av mitt liv?!

Dubbla budskap

Posted in Livet, Morsa on maj 4, 2009 by Morsan

Det ser inte direkt ut som att jag håller replängds avstånd till Nour på bilden jag la upp. Vilket jag inte heller gör längre. Jag är inne på fjärde dagen av sjuka och hoppas att jag inte smittar längre. Närhetstorkan blev outhärdlig efter pärsen på bvc. Läste någonstans att barn blir förkylda i snitt var tredje vecka när de börjar på dagis. Förr eller senare kommer vi alltså antagligen smitta varandra. Så varför inte börja nu?

Helgen var för övrigt grym. Vi firade pappa på valborg, bröllop i Malmö i fredags. Och jag vill skriva ett långt inlägg om Hans Rosling som jag såg på teve igår, för jag blev så inspirerad.

Dubbel misär

Posted in Livet on maj 4, 2009 by Morsan

Jaha. Så har man åkt på svininfluensan och förlorat sin man till Demokratiska republiken Kongo. Alltså får jag varken pussa på sambo eller barn just nu. Mamma har ryckt in som amma och jag försöker hålla replängds avstånd till Nour. Vaknade av att jag drömde att jag höll henne i famnen och nosade henne i håret. Nour alltså.

Än så länge är hon frisk. Och okej, det är antagligen inte svininfluensan jag har, utan en simpel förkylning. Men eftersom spädbarn vägrar att andas med annat än näsan ens om de är dödens täppta, vill jag att Nour ska få vara frisk. Och trots att hon är prematur verkar hennes immunförsvar stå emot rätt mycket tack och lov och peppar peppar. Måste vara att hon fått flaska under så stor del av sitt liv. Har läst att flaskmatade barn i mycket mindre utsträckning än andra (läs ammade), utvecklar allergier och dylikt. Eller hur var det nu…

Ett knappt dygn har gått sedan darling lämnade lägenheten för ett land i Afrika och det känns redan svårt. Men det som inte dödar härdar och jag kan ju gå och längta efter stunden då jag får åka till Arlanda och möta honom. Då vi får återförenas i en Hollywoodkram alla tre.

100 dagar, 33 år

Posted in Livet, Minnen on april 30, 2009 by Morsan

Valborg och dags för den årliga Gimoutflykten. Darling och jag blev ihop natten till idag för tre år sedan och sedan dess firar vi alltid med att skjutsa farmis till pappas grav.

Pappa fyller år idag, 59 år hade det varit, men han blev bara 33. Snart är jag ikapp, varje födelsedag är ett steg närmare och förhoppningsvis går jag om honom i ålder. Förhoppningsvis blir jag lika gammal som farmis som fyller 93 om mindre än en månad.

Igår firade Obama 100 dagar som president, vilket alltså betyder att Nour fyller 100 dagar idag! Och kunde ett bättre datum ha valts för henne att få hälsa på sin morfar för första gången?

Med andra ord laddas det för fyra generationers roadtripp här hemma. Jag har berättat anekdoter om Gimodammen och Lyktan och idrottsgården och Nour har stirrat på mig med sina små bruna och antagligen inte förstått ett ord. Men det är bra. Gimo måste upplevas för att förstå sig på.

Meh kan man ha det bättre?

Posted in Glädje, Livet, Morsa, Romanprojekt on april 28, 2009 by Morsan

bild-1

Dagarna förflyter med blixtens hastighet. Solen skiner och igår vann vi andra matchen i rad i Korpen. Visserligen har vi fler spelade än övriga men det känns ändå helt ljuvligt att vi är först i serien. Den här skärmdumpen ska jag bevara i minnet för evigt.

Nour har sovit 7-8 timmar i sträck fyra nätter i rad nu och vi är förundrade. Jag tror att vi fortfarande går och väntar på att det ska bli jobbigt, för visst ska det vara jobbigt att ha barn? Istället blir det lättare. Tryggare stabilare roligare. Kanske beror det på att vi undanhållit Nour all litteratur som finns om hennes utveckling: Just nu är du i en utvecklingsfas lilla vän. Det betyder att du ska vara extra krävande.

Och med den egna boken flyter det också på. Igår hade jag möte med PR-ansvarig och på den fronten händer inte så mycket mer förrän framåt hösten. Mest att skriva ner alla kanaler som jag tycker kan användas för att storsälja. Texten som jag ägnade hela veckan åt att ha ångest över, skickades iväg i morse.

Man skulle kunna säga att det enda tunga moln som finns på min himmel, är tanken på att darling åker till Kongo på söndag. På sätt och vis känns det spännande att på egen hand axla föräldrarollen, men samtidigt vet jag att jag kommer sakna honom så sjukt mycket, varje andetag av hans frånvaro. Och jag mår dåligt å hans vägnar över hur mycket han kommer att sakna Nour. Mig också givetvis, men min utveckling är rätt begränsad under tio dagar.

Men så är det ju vår. Jag ska åka till landet och gå på barnvagnspromenader och kanske redigera lite manus under tiden. Dricka bag-in-box och spåna på nya skrivprojekt och kalla mig själv författare inför grannarna.
Man kan nog inte ha det bättre.