Archive for the Kärlek Category

Ö-råd

Posted in Kärlek, Livet, Morsa, Vardag on maj 10, 2009 by Morsan

Jag gillar verkligen Robinson i år. Helst ser jag det både på lördagkvällen och reprisen som går just nu. Kan inte riktigt bestämma mig för vem jag vill ska vinna, men programmet är så briljant klippt att jag alltid hejar på Ninas pakt och är glad när den som åker åker.

Förra veckan låg jag dunderförkyld i soffans ena hörn. Darling och Nour satt i soffans andra. Vi låtsades att det var ö-råd och jag insåg att jag var för svag för att få stanna. De två skulle lägga sina röster på mig.

Istället drog darling till Kongo och jag och Nour har kunnat pakta ihop oss bäst vi vill. En hel vecka har gått idag, sedan vi förlorade vår magiska treenighet och blev en halt pall.

Men det går bra. Jag fixar ju det här ändå. Nour är jordens grymmaste lilla person, med en otrolig känsla för när det inte riktigt är läge att vara klarvaken eller på dåligt humör. Som igår, när jag kom på att det var sista dagen att skriva och dela ut kallelser till årsmötet. Och Nour bestämde sig för att agera mönsterbarn och sova i vagnen med ett litet saligt leende under tiden jag skrev och skrev ut. Därefter sov hon en stund till i babybjörnen när jag studsade upp och ner för trapporna i huset och delade ut lappar. Slutligen gick vi på Bodils grillfest, där alla ville vara min vän på grund av mitt söta barn. Det bildades till och med en kölista för att få hålla henne, mest på skämt visserligen, men även på allvar.

Men det coolaste är att hon är precis lika grym när hon är arg eller ledsen eller orolig. I början kunde jag bli så irriterad av att inte fatta vad hon ville. Mest på nätterna förstås, när vi satt i soffan och två timmar gått och hon fortfarande ville åla runt och grymta. Numera kan jag slappna av i känslan att jag antagligen får chans att sova ikapp mina förlorade timmar rätt snart. Att sömnproblematiken ligger mer hos mig än hos Nour.

Härom dagen satte jag upp första bilden som togs på henne med sjukhusets polaroidkamera, tillsammans med avtrycket av hennes fotsola över skötbordet. Och mindes hur obegriplig hon var. Jag kände henne inte alls, hon var knappt en människa för mig. Men när jag tittar på filmerna och bilderna från avdelning 20, har hon samma blick då som nu. Samma bestämda beslutsamma Men vafan människor, fattar ni inte vad jag försöker säga. Och jag inser att hon alltid varit hon. Men att jag behövt tid för att förstå att min roll är förändrad. Det krävs av mig att vara en aningen större människa numera. Ett spädbarn kan inte vara tydligt. Det är en daggmask som behöver hjälp att torka sig i rumpan och att stilla sin hunger.

Det är perfekt fotbollsträningsväder idag. Regnet har plattat till dammet på planen och nu skiner solen igen. Men jag känner att det räcker med det ensamma föräldraskapet nu. Jag vill att darling ska komma hem nu. Jag saknar till och med hans strumpbollar under soffbordet. Jag saknar hans sätt att säga Va fyra gånger i rad när vi äter frukost när jag vet att han ändå inte kommer lyssna, hur många gånger jag än säger om meningen. Han har ingen simultankapacitet. En annan kan lyssna på radio, läsa tidningen, skära gurka och konversera samtidigt. Men det där saknar jag nu. För just nu är det ingen som säger Va, ingen att irritera sig på överhuvudtaget.

NourDu ser väl darling, vad hon försöker säga? Kom hem nu för fan farsan. Vad är det för jävla stil att missa tio procent av mitt liv?!

I fiendeland

Posted in Ångest, Eufori, Ilska, Kärlek, Morsa, Orättvisor, Politik on april 14, 2009 by Morsan

espresso

Jag köpte espressokoppar igår och de är goda. Dessutom snygga och jag kände mig kontinental imorse vid frukosten. Dessvärre hann kaffet svalna aningen eftersom Nour blev bajsnödig. På skötbordet dök en nästintill perfekt liten människobajskorv fram och fylld av stolthet var jag bara tvungen att ta en bild, att visa darling senare.

Jag kommer antagligen ångra mina ord rätt snart, men att ha barn är mycket lättare än jag föreställt mig. Jag trodde att jag skulle gå runt i mysbyxor och fyrkantiga ögon i minst tre-fyra månader och vissa dagar gör jag ju det. Vissa dagar är jag skittrött och irriterad med huvudvärk, men överlag mår jag mycket bättre än innan. Jag är tryggare och stabilare och har nog när jag tänker efter, aldrig varit så här lycklig. Och jag tror att det som gör mig lyckligast är att jag fortfarande är jag och att Nour tillkommit som en helt obeskrivligt värdefull bonus. Det är rätt fascinerande att hon bara genom att finnas till, drar till sig människor. Hur lyxigt är det till exempel inte att mormor och farmor slåss om att barnvakta? Sedan att hon ovanpå det nästan alltid är nöjd, att hon sover många timmar i sträck på natten, bidrar ju till lyxen. För jag vet inte annars vad jag ska beskriva det som.

Kanske beror det på att Nour är prematur att jag ännu inte bläddrat i någon bok om barnets utveckling. Jag vill verkligen läsa, har rätt många funderingar kring vad som är hönan och vad som är ägget. Är det barnets beteende som beskrivs, eller böckernas innehåll som appliceras på barnets beteende? Fortfarande ligger många inlägg i debatten och gnager någonstans i ryggmärgen. Fortfarande har det svåraste med att få barn varit omgivningens reaktioner.

Bvc kom på hembesök samma dag som vi ringde dem. Vi var häpna. Vilken vård! Sköterskan var ödmjuk, tyckte att vi hade koll sa hon. Vilket piggt och friskt prematurbarn vi hade.

Darling gäspade, det hade varit hans natt, och sköterskan frågade hur vi gjorde med matningen.
Varannan gång, varannan natt svarade jag och gjorde mig redo att behöva försvara det faktum att jag inte helammade, ännu en gång.

Sköterskan log. Mmmm, jag skulle ändå rekommendera er att låta pappan sova på nätterna. Du som mamma har ju hormoner som gör dig pigg. Pappan har inte de hormonerna. Därför är det bäst att låta pappan vila. För att undvika att barnet skakas.

Jag satt stum. Det gör mig fortfarande rasande att tänka på, att jag satt stum. Men de där hormonerna som alltid kommer på tal. Det naturliga, djuriska i oss som är så ofantligt vetenskapligt bevisat, är nästan omöjligt att bemöta. Jag är inte alls pigg. Faktiskt kan jag tycka att darling klarar nätterna bättre än jag, är betydligt mindre skakbenägen än jag. Hur kan sköterskan ta sig den rätten, att genom att bara titta på honom veta hur kort hans stubin är? Har det att göra med att han spelat rugby, att hans armars styrka med lätthet skulle krossa ett litet barn?

Allt detta tänkte jag. Men jag sa ingenting. Vi gjorde istället båda två, vad vi lärt oss att göra när SKITSNACKET kastas i våra ansikten. Vi nickade. Och stängde av öronen.

På torsdag ska jag på efterkontroll på MVC. I snart två veckor nu har jag haft ångest över hur reaktionerna ska bli på att jag inte ammar längre. Så pass mycket ångest att jag funderat på att mörka. Man kan ju fråga sig vad det säger om världen vi lever i.

Men min ryggmärg är full nu, sista droppen har landat i bägaren. Jag kommer inte mörka, jag kommer rakryggat lägga upp benen i gynstolen (eller vad man nu gör på en efterkontroll) och säga nåt provocerande i stil med:

Mitt barn äter alla sina mål i flaska. Hon har två föräldrar som slåss om hennes uppmärksamhet och kärlek, som är närvarande alla dagar på året. Hon sover gott på natten, växer och mår bra. Med allt det i potten var tutten inte så jävla svår att offra. Och förresten. De där hormonerna du tänker prata om nu, de kan du köra upp i din egen rumpa. För de rann ut med modersmjölken, den mjölk som i princip har sinat nu. Så behandla mig som en människa är du snäll och inte som ett premenstruellt kreatur. Tant!

Det ska jag säga. Eller åtminstone något liknande. På torsdag.

Piff puff paff

Posted in Glädje, Kärlek, Livet on april 3, 2009 by Morsan

Jag fick en överraskningsfest. Såhär i backspegeln kanske jag borde ha varit mindre trögfattad, men jag anade verkligen ingenting.

Nu är jag lite full. Väldigt glad. Farmor och mormor har suttit barnvakt med bravur.

Livet är härligt.

Två månader ung

Posted in Kärlek, Livet, Minnen, Morsa on mars 21, 2009 by Morsan

2_man

Den känns som kortare, den känns som längre. Tiden som gått sedan Nour föddes. Jag minns hur jag låg på uppvaket och stirrade på polaroiden som de tagit på neo. Att visa för mamman. Darling kom upp med jämna mellanrum och ville få med mig därifrån, men min puls var för hög, blodtrycket för lågt. De misstänkte inre blödningar, ville inte släppa iväg mig förrän smärtan var borta.

Så jävla frustrerande det var. Tröttheten som nästan åt upp mig varje gång en ny dos smärtstillande flöt ut i ådrorna. Balansgången mellan att vara för drogad och att ha för ont. Så nära att få träffa Nour, samtidigt så långt borta.

Efter hundra svåra år baxade de slutligen ner mig i sjukhussängen. De två utlovade timmarnas väntan hade blivit tolv. Vi kom knappt in i rummet, fastnade innan vi nått fram till kuvösen. På grund av slangen in i naveln fick jag inte ta ut henne. Jag stirrade in genom den lilla rutan och frågade mig hur jag någonsin skulle kunna fatta att hon fanns.

img_7224

Nu ligger hon några meter bort, ett par kilo tyngre, som en liten diva och sover. Ger ifrån sig små pip och utrop i sömnen.

Hon finns. Och jag har fortfarande inte fattat. Men kanske till tremånadersdagen?

Love and Peace

Posted in Eufori, Fotboll, Fred, Kärlek, Livet, Morsa on mars 18, 2009 by Morsan

Jag är på så sjukt gott humör idag. Jag vaknade utsövd vid halv åttasnåret och bländades av solen. Våren, alltid lika överväldigande.

Jag minns när jag var liten och önskade mig sol och sopad asfalt till födelsedagen. Som det aprilbarn jag var fick jag det sällan, men önskan står fortfarande högst varje år. Lite sol och sopad asfalt, att hoppa hopprep på, cykla på. Rulla barnvagn på.

Freden IF, ett av de andra barn jag satt till världen, har nu officiellt blivit Love and Peace United och jag är så glad över detta, att jag skrivit minst tio mail på tio minuter. Uppdaterat texter och planerat hejarklacksramsor.

Nour ligger med sömdruckna ögon i sin korg.
Ska vi gå ut och kolla in solen frågar jag, men hon lyssnar inte. Tänk att hon aldrig sett solen på riktigt. Tänk att hon är så sjukt liten och ändå tar så ofantligt mycket plats. I våra magar och hjärtan och hon laddar våra batterier till max. Det räcker liksom med att se ett öra sticka fram under filten för att bli helt hög av kärlek.

Utopia

Posted in Drömmar, Kärlek, Listor, Livet, Morsa on mars 13, 2009 by Morsan

Jag tänker på framtiden. Smider nya bokplaner, överväger att göra anti-amningsboken till hälften intervjubok, till hälften övertygande-fakta-tung. Försöker föreställa mig att Nour snart kommer ha tänder och formulera fullständiga meningar. Redan känns hon så mycket större mot när hon kom. Och alla säger att tiden kommer att gå så fort.

Det är fredag och en dryg vecka har gått sedan vi fick åka hem. Jag har börjat göra listor för att plocka upp de trådar jag tappade för snart två månader sedan. Igår när jag monterade ikeahylla i vardagsrummet tänkte jag på hur mycket jag älskar mina projekt och bollar i luften. Att jag längtar till jag får sitta halvtid i studion igen och skriva.

En fin vän som tittade på när jag monterade hylla igår, berättade om sin kompis som snart ska bli mamma och som fått skit för att hon bara tänker vara hemma i ett halvår. Samtidigt som hennes man höjs till skyarna för att göra detsamma. Och fortfarande finns väldigt olika krav på kvinnor och män, i fråga om hur mycket tid vi ska vilja tillbringa med våra barn.

Det finns många olika argument som används i samband med pappaledighet. Det ekonomiska är väl det vanligaste, men även rastlöshetsargumentet förekommer.
Min man skulle klättra på väggarna om han var hemma på heltid.

Egentligen är det inte så konstigt att bli rastlös av att trycka ena delen av sitt liv på paus för en annan dels skull. Det är nog rätt många kvinnor som klättrar på väggarna, även om de aldrig skulle uttala det högt.

Därför känns det så fantastiskt att jag och darling kan dela rakt av. Snacka om att få äta kakan och ha den kvar. Få se varje framsteg hos Nour och samtidigt gå på fredsmöten och skriva nya böcker. Hänga på öppna förskolan, i parken och på bokmässan.

Ibland måste jag nypa mig själv i armen för att mitt liv är så grymt. En gång i tiden, på gymnasiet tror jag det var, var mitt enda kriterium för en partner att han skulle gilla att läsa DN med mig på morgnarna.

Aldrig hade jag väl kunnat gissa då, att jag en dag skulle få allt det här.

Helg i paradiset

Posted in Eufori, Kärlek, Livet, Morsa on mars 8, 2009 by Morsan

Först nu, fjärran från maskinerna och de vita rockarna, inser jag hur vidrigt det var på sjukan. Livet är så rosenskimrande och varmt här hemma, i vårt lärakännande. Så enkelt.

Saker Nour gjort utan övervakning av sköterskor sedan hemkomst:
– Badat
– Ätit
– Bajsat
– Sovit
– Haft besök av fina vänner

Idag har jag fikat med en av alla de kompisar jag inte sett på nästan två månader. Jag betalade 52 kronor för några trötta rostisar, men sjönk djupt ner i plyschsoffan och pratade så mycket att jag blev hes. Därefter sprang jag på ytterligare två vänner på gamla Kvartersbion och pratade ännu mer. Jag måste ha framstått som frireligiös, där jag övertänt upprepade hur lycklig jag var.

Som människor är vi anpassningsbara. Först nu har jag något att jämföra med, ett alternativ till föräldraskap på neonatalavdelning. Man tager vad man haver. Jag trodde att jag nått glädjens tak när vi fick dela rum alla tre. Att det var på ett sterilt sjukhus spelade som ingen roll. Att takhöjden för hur glad man kan vara är betydligt högre än så, har jag fått smaka på nu.

Jag jublar varje gång Nour bajsar, skriker, äter eller ler. Igår kväll slukade hon en hel flaska mjölk, utan att behöva få en enda droppe genom sonden och inte en enda sköterska kom rusande med predikande om hur dåligt det är för Nours bröstsinne.

Det är som att livet börjar om nu. Vi är Nours föräldrar och ska uppfostra henne och det är så mäktigt och fantastisk att en liten människa flyttat hit. Egentligen behöver jag ju inte fatta att det är vi som har gjort henne, huvudsaken är att hon finns.

bada1Bad i eget badkar.