Archive for the Ilska Category

I fiendeland

Posted in Ångest, Eufori, Ilska, Kärlek, Morsa, Orättvisor, Politik on april 14, 2009 by Morsan

espresso

Jag köpte espressokoppar igår och de är goda. Dessutom snygga och jag kände mig kontinental imorse vid frukosten. Dessvärre hann kaffet svalna aningen eftersom Nour blev bajsnödig. På skötbordet dök en nästintill perfekt liten människobajskorv fram och fylld av stolthet var jag bara tvungen att ta en bild, att visa darling senare.

Jag kommer antagligen ångra mina ord rätt snart, men att ha barn är mycket lättare än jag föreställt mig. Jag trodde att jag skulle gå runt i mysbyxor och fyrkantiga ögon i minst tre-fyra månader och vissa dagar gör jag ju det. Vissa dagar är jag skittrött och irriterad med huvudvärk, men överlag mår jag mycket bättre än innan. Jag är tryggare och stabilare och har nog när jag tänker efter, aldrig varit så här lycklig. Och jag tror att det som gör mig lyckligast är att jag fortfarande är jag och att Nour tillkommit som en helt obeskrivligt värdefull bonus. Det är rätt fascinerande att hon bara genom att finnas till, drar till sig människor. Hur lyxigt är det till exempel inte att mormor och farmor slåss om att barnvakta? Sedan att hon ovanpå det nästan alltid är nöjd, att hon sover många timmar i sträck på natten, bidrar ju till lyxen. För jag vet inte annars vad jag ska beskriva det som.

Kanske beror det på att Nour är prematur att jag ännu inte bläddrat i någon bok om barnets utveckling. Jag vill verkligen läsa, har rätt många funderingar kring vad som är hönan och vad som är ägget. Är det barnets beteende som beskrivs, eller böckernas innehåll som appliceras på barnets beteende? Fortfarande ligger många inlägg i debatten och gnager någonstans i ryggmärgen. Fortfarande har det svåraste med att få barn varit omgivningens reaktioner.

Bvc kom på hembesök samma dag som vi ringde dem. Vi var häpna. Vilken vård! Sköterskan var ödmjuk, tyckte att vi hade koll sa hon. Vilket piggt och friskt prematurbarn vi hade.

Darling gäspade, det hade varit hans natt, och sköterskan frågade hur vi gjorde med matningen.
Varannan gång, varannan natt svarade jag och gjorde mig redo att behöva försvara det faktum att jag inte helammade, ännu en gång.

Sköterskan log. Mmmm, jag skulle ändå rekommendera er att låta pappan sova på nätterna. Du som mamma har ju hormoner som gör dig pigg. Pappan har inte de hormonerna. Därför är det bäst att låta pappan vila. För att undvika att barnet skakas.

Jag satt stum. Det gör mig fortfarande rasande att tänka på, att jag satt stum. Men de där hormonerna som alltid kommer på tal. Det naturliga, djuriska i oss som är så ofantligt vetenskapligt bevisat, är nästan omöjligt att bemöta. Jag är inte alls pigg. Faktiskt kan jag tycka att darling klarar nätterna bättre än jag, är betydligt mindre skakbenägen än jag. Hur kan sköterskan ta sig den rätten, att genom att bara titta på honom veta hur kort hans stubin är? Har det att göra med att han spelat rugby, att hans armars styrka med lätthet skulle krossa ett litet barn?

Allt detta tänkte jag. Men jag sa ingenting. Vi gjorde istället båda två, vad vi lärt oss att göra när SKITSNACKET kastas i våra ansikten. Vi nickade. Och stängde av öronen.

På torsdag ska jag på efterkontroll på MVC. I snart två veckor nu har jag haft ångest över hur reaktionerna ska bli på att jag inte ammar längre. Så pass mycket ångest att jag funderat på att mörka. Man kan ju fråga sig vad det säger om världen vi lever i.

Men min ryggmärg är full nu, sista droppen har landat i bägaren. Jag kommer inte mörka, jag kommer rakryggat lägga upp benen i gynstolen (eller vad man nu gör på en efterkontroll) och säga nåt provocerande i stil med:

Mitt barn äter alla sina mål i flaska. Hon har två föräldrar som slåss om hennes uppmärksamhet och kärlek, som är närvarande alla dagar på året. Hon sover gott på natten, växer och mår bra. Med allt det i potten var tutten inte så jävla svår att offra. Och förresten. De där hormonerna du tänker prata om nu, de kan du köra upp i din egen rumpa. För de rann ut med modersmjölken, den mjölk som i princip har sinat nu. Så behandla mig som en människa är du snäll och inte som ett premenstruellt kreatur. Tant!

Det ska jag säga. Eller åtminstone något liknande. På torsdag.

Amningsmysteriet

Posted in Ilska, Kärlek, Livet, Morsa, Politik, Vardag on februari 28, 2009 by Morsan

Nu har jag varit förälder i drygt en månad och jag har fortfarande inte hajat poängen med amningslobbyn och hetsen runt omkring. Så fort jag yppar ett ord om att jag inte pumpat vid rätt antal tillfällen, eller frågar om jag får vänja Nour vid nappflaska, höjs garden och rösten och sköterskornas ögon spärras upp av skräck. Jag får en amningsbibel i famnen som berättar för mig hur vetenskapligt bevisat viktig amningen är. Av närhetsskäl, näringsskäl, anknytningsskäl.

När vi kom hit blev vi jämlikt behandlade. Vi var båda lika viktiga för Nour och sjuksskrevs båda två. Vår kroppsvärme, våra röster, vår närvaro hjälpte henne att leva, växa och trivas i den nya världen. För det går inte att amningshetsa på en neonatalavdelning. Många mammor producerar ingen mjölk, många barn är för små för att amma. Dessutom anses det vara en kris och ett trauma att få ett för tidigt fött barn och därför behövs båda föräldrarna lika mycket. För sitt barn och för varandra.

Man turas om att sondmata, med mammans bröstmjölk om den finns. Men. Så fort det lilla prematura barnet förstår att det kan snutta på tutten, bleknar pappans betydelse bort. Då är det istället mamman som barnet behöver dygnet runt. Mammans röst, värme och icke att förglömma, bröst.

När det hände oss blev jag förbannad. De ville skicka hem darling och stoppa in mig i ett delat rum med en annan kvinna. Eftersom Nour är så stor att hon behöver sin mamma dygnet runt nu.
Hon behöver sin pappa dygnet runt lika mycket sa jag då och fick det där vickade huvudet med det vänliga hmmmmmm-andet som svar.

Jag hade kunnat ge med mig och fått hänga själv med Nour, men jag gjorde inte det. Och därför bor vi nu alla tre i ett rum. Men det är ett av alla tydliga exempel på amning som ett av de största hotet mot jämställdheten. De flesta hade inte vågat protestera i den situationen. De hade accepterat, eftersom de just fått ”objektiv sanning” skyfflad i sina ansikten.

Amningsmaffian säger att amning är praktisk och självfallet är den det. Om den kan kombineras med annan sorts matning. Exempelvis bröstmjölk eller ersättning på flaska. För hur praktiskt är det för en kvinna att ensam, dygnet runt var tredje timme, gå upp och mata sitt barn? När alternativet kan vara att dela det med en annan person? Som saknar mjölk i brösten, men kan ge samma näring, samma värme, samma mjuka röst?

På neonatalavdelningen föredrar de att vi fortsätter sondmata Nour framför att försöka flaskmata henne. Att genom en slang genom näsan ner till magsäcken proppa ner mat, så att hon tappar all känsla för hunger. Det låter väl nyttigt och bra? Hon kan ju börja vägra bröstet annars, och det vore ju mer fruktansvärt än att en atombomb föll över avdelningen.

Jag ska skriva en antiamningsbok. Jag ska göra det på tiden jag har för mig själv när darling under sin halvtidsledighet matar sitt barn. Jag ska ta upp alla mina kompisars exempel, där de känner sig fjärmade från världen, kättrade vid sitt barn. Jag ska störta amningsmaffian och använda alla våra erfarenheter från tiden på neo, till att förändra detta vedervärdiga och förlegade synsätt som får väldigt många av oss att hävda att saker måste vara på ett visst sätt på grund av amningen. Föräldraledigheten till exempel. De första åtta månaderna måste ju tas av kvinnan eftersom hon ammar då.

Ja, säkert.

Korvaspappans blogg gav mig hopp när jag var gravid och det behövs fler som han. Som motbevisar normen, som bryter ny mark. För det mesta vi anser vara skrivet i sten, är påhitt och förbannad lögn.

Okej, jag är lite överdramatisk. Men jag vill aldrig behöva riskera min ljuvliga kärleksfulla relation till Nour, med att känna att jag offrar allt för henne. Jag vill inte bli bitter på darling för att han har kvar sin frihet, samtidigt som han får ett barn som bonus. Och visst, jag har bara varit morsa i en dryg månad. Nour sover för det mesta och gråter sällan och snart kommer jag få känna på riktig sömnlöshet och såriga bröst.

Men jag kommer göra det tillsammans med darling. Med eller utan tutte.

img_7030Däckad Nour och däckad mor, första kvällen i nya rummet.

Ännu en attack mot sjukvården- och nya glädjebesked

Posted in Glädje, Ilska, Morsa, Orättvisor on februari 19, 2009 by Morsan

Nour sprängde tvåkilosgränsen idag och jag jublade på avstånd. Sedan grät jag lite också, men nu laddar jag inför avfärd till Danderyd. Inför att få träffa min dotter som jag kanske inte känner igen längre efter all tillväxt, samt inför att antagligen få min tredje penicillinkur inom en månads tid.

Men vad som helst för att slippa detta. Har inte känt mig så här sjuk sedan magsjukan på julafton 1990. Så fort jag får orken ska jag söka upp den där barnmorskan och klubba ner henne.

Det är så konstigt, hur alla läkare och sköterskor utgår från att man fejkar sin sjukdom. Som att alla människor de möter är överdrivna, överkänsliga hypokondriker. Och vissa har ju säkert det problemet, dyker upp lite för ofta på akuten, ringer husläkaren i tid och otid, men vi andra. Vi som drar oss för att dra i nödbromsen förrän det är absolut nödvändigt. Vi blir nästan uteslutande orättvist eller felaktigt behandlade, när vi väl samlar modet att söka hjälp.

Jag blev ju kejsarsnittad och placerad på avdelning 12* på Danderyds sjukhus. Nour låg på avdelning 20, en trappa ner och jag ville förstås gärna hälsa på henne där rätt mycket. Dagen hon föddes skjutsades jag ner i sängen, dagen efter i rullstol. Jag fick beröm av en sköterska för att jag tog mig upp, duschade, gick omkring och jag nickade och log väl mest. För vad var alternativet, egentligen?

Vi missade ronden den dagen, och eftersom jag aldrig tryckte på larmknappen, såg vi praktiskt taget inte röken av någon personal. När vi kom tillbaka på kvällen låg min journal på sängbordet och vi antog att en läkare lämnat den för att vara snäll. Inte att vi var på väg att bli utslängda. Vi hade ju bara sovit där en natt.

Morgonen efter gick vi åter ner till Nour efter frukost. Utan rullstolen, det fanns ju hiss. Väl där nere kom en sköterska fram och berättade att vi nog var på väg att bli utskrivna. De hade nämligen ringt uppifrån och frågat om det fanns plats där nere för oss. Nu fanns det ju inga platser alls, utom för Nour, så vi fick förbereda oss på att åka hem.

Eftersom avdelning 12 lovat oss att säga till minst kvällen innan, samt inte undersökt varken mig eller mitt sår på ett dygn, utgick jag från att utskrivningen gällde dagen därpå. Så vi gick glada i hågen upp för att äta lunch. På väg ut från rummet mötte vi en barnmorska.
Var har ni hållit hus? utbrast hon.

Eh, gissa tantjävel. Sa jag såklart inte. Utan Hos vårt barn , vilket ju vi ju alla visste. Alla andra på avdelningen hade ju sina barn hos sig, vi hade vårt en trappa ner.
Vi har letat efter er jättelänge.
Men vi var där nere. Ni kunde ha ringt.
Ni var inte här på ronden imorse.
Nej, vi var en trappa ner. Hos vårt barn.
Vi vill skriva ut dig.

Jag hade redan hunnit bli lite irriterad över att barnmorskan var så otrevlig. Och nu började de tjata om utskrivning utan att ens fråga hur jag mådde. Inte ens en temp på mer än ett dygn.
Hur kan ni vara så säkra på att jag är frisk, när ni inte ens besökt mitt rum på mer än ett dygn?
Barnmorskan fnös. Det ser väl vem som helst att du är frisk.

Det är nog inte nödvändigt att förtydliga att en person som fått x antal lager i sin mage uppsnittade ett par dagar tidigare, inte är frisk. Det är nog inte heller nödvändigt att förtydliga att vilja kan göra rätt mycket med människokroppen. Jag ville vara med Nour. Så jag gick dit. Jag åt mina ordinerade smärtstillande, jag hasade mig långsamt genom korridoren. Jag var okej. Dock inte helt redo att pendla 40 minuter till sjukhuset. Men det är ju visserligen inte avdelning 12:s problem. De hade ju massa nyförlösta som behövde ett rum, och vi var ju friskast på avdelningen. Så istället för att skriva ut de som fött den 17:e, 18:e och 19:e januari, skrev de ut oss. Från den 21:a.

Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst. Darlings mamma tycker att jag ska gå vidare med detta och anmäla. Hetsen med att skriva ut oss ledde ju nämligen till att de glömde informera mig om infektionen jag hade. De glömde ge mig den obligatoriska återbesökstiden, de glömde prata amning, glömde prata om varför jag fött för tidigt. För vissa kan det vara rätt traumatiskt att få barn tio veckor innan planerat, nämligen. Men inte för oss då förstås, för vi var ju nästan oförskämt friska.

Läkaren som skrev ut mig, sa i ett andetag att jag inte fick lyfta något som var tyngre än barnet, och i nästa att det väl var lika bra att jag packade ihop mina grejer och tog med dem ner till min man och mitt barn. De ville verkligen att jag skulle flytta, de hade inte ens tid att vänta in darling som satt med Nour just då.

Det var länge sedan jag kände mig så sjuk som nu. Antagligen spelar det psykiska in. Min rädsla för att möta ännu en läkare, barnmorska eller sjuksköterska som vägrar ta mig på allvar, är större än någonsin. Nour har verkligen fått en mer fantastisk vård än jag visste fanns. Själv känner jag mig kränkt och överkörd och jag kan inte annat än tänka på hur mycket bättre jag kunnat må om de tagit prov för infektion härom dagen. Kanske hade jag sluppit svettas ut hela min samlade vätskenivå, sluppit yra och frossa och sakna och gråta.

Men jag lär mig något nytt hela tiden. Lär mig träna på att stå upp för mig själv.

*råkade skriva avdelning 16 först, men den hette visst 12.

Lägesrapport

Posted in Ilska, Kärlek, Livet, Morsa on februari 11, 2009 by Morsan

Idag har jag äntligen skrivit dagbok. Senaste anteckningen var från kvällen innan Nour föddes. Darlings handstil som klottrat ner klockade sammandragningar. Såhär i efterhand tror jag nog ändå att vi kände på oss att nåt skulle hända. Vi räknade ner.

Det är skit att hänga ensam på sjukhuset. Ändå orkar jag inte ta emot besök, jag saknar darling och Nour saknar honom också. Hon försöker tvinna mina hårstrån på bröstet, men hittar dem inte. Den positiva sidan av mig tror att det är därför hennes syresättning blivit sämre; saknaden. Den andra halvan oroar sig för värre saker.

De röntgade hennes lungor nyss. Svaret borde ha kommit när jag går tillbaka från bibblan. Läkaren tyckte sig höra ett blåsljud på hjärtat också, så kanske har ductus inte slutit sig som det ska. Det kan självläka. Vad som händer om det inte självläker vet jag inte än.

Varje dag dyker nya möjliga diagnoser upp. Jag är glad att jag inte visste om dem från början. Tänk om vi fått en lista med Möjliga fel på ditt prematura barn och frossat loss i hjärnblödningar, lungomognad, hjärt- syn- hörselfel. Jag är glad att de mörkar, det är smart pedagogik bakom.

Igår var det en ny tjej på avdelningen som ojade sig över att hennes nyfödda fått en sond. Jag och en annan veteran i rummet, tittade på varandra, himlade med ögonen och log Vänta du bara, tänkte vi simultant. En sond är en fis i rymden. En sond är en regel utan undantag.

Nour är den starkaste jag känner. Trots stress på avdelningen, sviktande syreupptagning, nålstick och andra trackasserier från personalen, växer hon bra och äter bra. Idag nådde hon 1792 gram och mätte 43,5 cm. Hon betraktar mig med sina små ögon och är så fantastiskt ljuvlig att jag gråter flera gånger om dagen. Själv gråter hon sällan. Senast var när någon slet en tejp från hennes ansikte. Det var mer än en vecka sedan.

Nours rummis mamma sa, en gång när vi hängde i köket: Varje gång jag känner mig redo att ge upp, tittar jag på mitt barn och tänker på hur stark hon är och hur hårt hon kämpar.

Då hade de bott här lika länge som Nour bott här nu. Jag tänker att jag lever en film och att dramaturgin skulle vara skit om det inte blev en svacka precis nu. Så att Nour om ett par dagar kan utveckla tidernas bästa syreupptagning, ta hela sjukhuset med häpnad och ta tuben hem med sina föräldrar. För att avsluta med den där veckan i soffan där hela familjen ska sitta och skratta tillsammans i filtrat ljus.

Fast enligt skattemyndigheten eller folkbokföringen eller vilka det nu är som utfärdar personnummer, existerar inte Nour. Sjukhuset har glömt att anmäla hennes födelse.

Sedan jag hamnade här har följande saker glömts bort:
1, att mina sammandragningar ökat och inte minskat. Istället för att ligga kvar för förlossningen skickades jag upp en trappa, där vattnet genast gick. Jag placerades dessutom i ett rum med en dunderförkyld kvinna som fick besök av sina treåringar, efter att jag tidigare inte ha fått ta emot besök av någon, pga infektionsrisken.
2, att berätta för mig jag hade streptokocker som behövde behandlas, vilket resulterade i att jag fick fel penicillinsort och slutligen dubbla penicillinsorter.
3, att skriva in i journalen att jag låg fem timmar på kvinnokliniken. Enligt den gick jag upp i rök på förmiddagen och dök upp igen på eftermiddagen.
4, att berätta för mig att jag skulle skrivas ut, istället blev de arga och kastade ut mig.
5, att anmäla mitt barns födelse.

Ingen av dessa blunders rör mig i ryggen, utom möjligen att Nour på pappret inte finns. Det sticker i hjärtat. Men de får gärna göra hur många administrativa missar som helst, så länge de inte fysiskt eller psykiskt går ut över Nour. För då kommer jag antagligen lyfta upp en bil på parkeringen och kasta i huvudet på den som är ansvarig.

Hör ni det Danderyd! Så skärp er nu!

Ännu mer amningstjafs

Posted in Ilska, På smällen on januari 15, 2009 by Morsan

Definitivt Preggo länkade mig vidare till en urartad nappdiskussion på sin sida och jag blev så trött av att läsa att jag åter igen började gråta. Det var som att klicka sig rakt in i en tråd på familjeliv och jag känner hur jag spänner nervtrådarna i hela kroppen, liksom garderar mig inför vad som komma skall. Min rädsla inför att bli förälder har än så länge inte hunnit ha någonting med barnet ifråga att göra, utan allt det som finns runt omkring. Förväntningarna, fördomarna.

Barnmorskan konstaterade idag att vi nog måste acceptera att amningen aldrig kan bli jämställd. Att pappan får hitta ”sin” grej istället.
Du får sno åt dig badstunden, sa hon leende till darling. Den är jättemysig. Hon sa dock ingenting till mig om att jag under badstunden bör mota bort grannar och andra nyfikna som kan tänkas ringa på och störa min familjs harmoniska, egna stund.
Vad ska jag göra då? skrek jag förtvivlat. Vad ska jag ta mig till när de badar!!!???

Barnmorskan pratade vidare om amningsstressen. Om att så mycket har förändrats till det bättre sedan exempelvis sjuttiotalet. Tänk vad absurda dessa tider framstår idag. Amma efter klockan, vilken galenskap. Mödrarna blev ångestladdade, ja rent av galna. Nu för tiden däremot, nu för tiden vet man bättre. Barnet och modern är i symbios, i en mjölkrik tvåenighet.

Varför kan vi inte, i våra lärdomar om det förflutnas misstag, inse att även nutid kommer att bli dåtid? Att barnmorskorna om trettio år, (förhoppningsvis) kommer skrocka åt dagens gravidoböcker och dess skeva och fanatiska syn på familjelivet? Synen på mannen, kvinnan och barnet?

Hur många barn väljer bort bröstet? frågade jag som den kunskapstörstande vetenskapskvinna jag är.
Väldigt, väldigt få sa barnmorskan tröstande. De allra flesta lär sig med lite övning.

Men jag var i min fråga inte ute efter tröst. Jag behöver ingen tröst. När jag läser saker som att du är en fullvärdig kvinna även om ditt barn inte vill suga din tutte, är det första gången den tanken väcks hos mig.
Jaha, så jag borde känna mindrevärdeskomplex? Tack för den informationen, den berikade mig verkligen.

När jag ber om statistik vill jag ha statistik. Jag vill att barnmorskan ska säga som det är, att visst vägrar vissa barn amma, och det är lugnt. Då löser man det på annat sätt. Jag är ointresserad av att veta att samhället ser på mig om jag inte är som alla andra, jag försöker att inte bry mig så mycket om det nämligen.

Det är det som är hela grejen med att försöka vidga vyerna. Jag skiter i hur mitt barn bör ha det enligt alla andras uppfattning. Jag vill att det ska må bra, få stark självkänsla och ett stabilt psyke. Helst vill jag slippa smitta det med osäkerhet genom modersmjölken.

Om jag blir överkörd av bussen på väg hem från bb, kommer darling klara sig i ändå. Trots att han inte har någon tutte att vakta längre. Han kommer mata vårt barn med ersättning och ingen kommer tjafsa om amning med honom. Ingen kommer att ifrågasätta hans föräldraskap. Ingen kommer tvinga på honom en amma. Om han startar en blogg kommer istället mängder av de rabiata mödrarna komma stormande från sina familjelivstrådar, och lovprisa honom. De kommer säga Guuud vad storartat duktig och modig du är, å du ensamstående pappa, som i sorgen efter din kvinna, ändå orkar ta hand om ditt barn.

Vi bor i ett västland där barn får näring. De svälter inte ihjäl här, sedan rätt många år är det ett åtgärdat problem i Sverige. Därför kan vi nu istället bli besatta av perfektion. Vi kan fostra och mata våra barn på rätt sätt, på ett lite mindre rätt sätt, på ett ganska lagom dåligt sätt, eller varför inte på ett skitdåligt sätt. WHO tycker att vi ska helamma till sjätte månaden. Inte för att barnet svälter ihjäl annars, utan mest för att jag ska veta det, så att jag får ångest och ont i magen om jag inte helammar mitt barn i sex månader.

Sverige har ur föräldraavseende världens bästa förutsättningar. Papporna kan ta del av sitt barns första tid, på samma villkor som mamman. Det är grymt bra, unikt och viktigt att framhäva här i min ilska över svensk oförträfflighet. I Costa Rica existerar till exempel ingen pappaledighet. Där läser de möjligen fortfarande våra böcker från sjuttiotalet. Å andra sidan är sambolagen jämställd äktenskapslagen där (enligt dem jag pratat med iaf). Där behöver man som sambopappa inte bli erkänd av sin kvinna för att få vara del av sitt barn.

När är tiden mogen för de svenska barnmorskorna att skaka på huvudet åt den idiotiska lagen/föreställningen, och säga att Ojojoj, vilken forntid början av 2000-talet ändå var? Tänk vad mycket bättre vi vet numera, tänk vad traditionsbundna och inskränkta vi var förr.

Kontraster

Posted in Costa Rica, Drömmar, Ilska, Krig, På smällen on december 30, 2008 by Morsan

fargelaget

Igar akte vi farja fran Punta Arenas. Vi missade forsta baten men lattade ankar ett par timmar senare i skymningsljuset. Jag lag utstrackt pa en bank pa dack, laste och lyssnade pa karaoken som verkligen var hapnadsvackande falsk, men hjartlig.

gravido En stund senare forvisades jag dock till min ratta plats, den for oss lite mindre framkomliga i samhallet.

Vi bor i en cabaña i Malpaís, med spindlar pa vaggarna och palmer i badrummet. Grannarna roker braj till frukost, lunch och middag. Tía Sioni har tagit med egen kaffebryggare, teflonpanna, lok och potatis. Imorse fixade hon och mamma Nelly varsta frukosten som vi at pa var lilla altan.

Dock vaknade jag mitt i natten av att miljoner myggor valt just mitt kott att suga sig matta pa och myggnatet lag som klister i ansiktet. Jag hade just dromt att jag fott ett dott barn som bars bort i ett badkar och var sa fortvivlad att jag borjade grata.

Det gar inte mer, viskade jag till darling som vackts av att jag satt upp i sangen.

Fina fina darling, sprutade lite myggmedel pa mina armar, fluffade upp min kudde och tog bort det satans myggnatet och sedan sov jag faktiskt ratt gott fram till attatiden. Aven om jag dromde att jag rakat kopa ett sommarstalle i Goteborg som jag inte ville ha, for 1,4 miljoner och hittat massa dodfodda och muterade kattungar pa vinden.

Jag tror det beror pa att jag laser Camilla Lackberg. Mord och Goteborgstrakter. Min nyfikenhet tog overhanden och jag manipulerade darling att kopa debutdeckaren pa Arlanda. Jag maste saga att jag ar fascinerad. Idag raknade jag att ordet ”tavla” namndes fem ganger inom fyra meningar. Men jag ar nastan halvvags och vill sjalvklart veta vem som ar mordaren. Om han har feminint fylliga lappar eller bar pa en maskulin doft som vackte mordoffrets atra. Mystiken tatnar som sagt.

Sa till kontrasterna.

Det kanns sorgligt och vidrigt att lasa om vad som pagar i Gaza. Goliat mot David, ett av varldens vapenrikaste lander mot ett som inte ens tillats finnas.
De slangde ett riskorn i var soppa, sa vi var tvungna att spranga deras spis, deras hem, deras skolor, arbetsplatser och barn. For ratt ska va ratt.

Det ar for javligt och jag blir sa sorgsen och forbannad att jag vill krossa saker omkring mig.

Det ar kvall i Costa Rica, snart morgon i Sverige. Vi glider runt i vara flipflops, laser deckare och tanker inte pa krig. Knappt pa orattvisor heller, for vi har det sa sjukt bra, har varken trampat pa nagra minor i sanden eller fatt huvudet bortslitet av en missil.

2006/2008

Posted in Ilska, Livet, Orättvisor, På smällen on december 9, 2008 by Morsan

Om v 25 står på internjet att barnet skulle klara sig nu om det föddes. Det känns betryggande på något sätt, även om det inte behöver bestämma sig för den handlingen inom de närmsta veckorna. Vi ska ju till Costa Rica nästa onsdag och då tänkte jag utforska naturen och helst inte hänga vid en kuvös eller respirator.

Men jag ska dra upp stödstrumporna högt och andas djupt, så går nog allting bra.

Apropå Littorins uttalande om det stundande skitåret, hittade jag idag något jag skrev i dagboken för nästan exakt två år sedan. Alltså back in the good old 2006, då börsen stod på topp och Carnegie ännu inte fällts eller bytt ägare eller tappat tilltron på någonting alls.


2006-12-12
Pinochet är död och Carnegie strör pengar över sina kunder. Världen är upponer, än störs inte börsen av den stundande världsdepressionen/miljökatastrofen. Än pekar kurvan stadigt uppåt.

Jag känner mig vilseledd. Blir hänförd av mingvaser och små skoputs-kit till besökare med dammiga stövlar. Robusta ekdörrar och svartklädd lågmäldhet.

Stil.

Välkommen in, ta gärna en kaka. Gamla anor, nya idéer. Vi har funnits i över hundra år, vi skräddarsyr din portfölj.

Såklart jag trivs. Jag blir ju sedd. Sedd genom min slitna skinnjacka, de sömndruckna ögonen och tovan i bakhuvudet. De skrattar åt mina skämt, häller upp mer kaffe i min guldkantade kopp och tycker att jag investerat väl.

Livrädd går jag därifrån. All välståndets smeksamma kärleksdans kring mitt kapital. Alla investerare som aldrig ser annat än insidan på dessa kontor. Som aldrig mött den verklighet som majoriteten lever i, annat än på bild. Som med förvånade blickar möter min:

”Miljökatastrofen? Nej, den syns inte än på många år. På vår kurva alltså. På vår börs.”

Jag vet att jag skrivit detta förr, men hur i helvete kan folk få kalla sig experter när de kan mindre än vilken amatör som helst? Hur kan människor med sådana gigantiska vinstintressen får utgöra grunden för den trygghet de små människorna ska känna? Jag fattar inte. Jag blir bara så kokande förbannad att jag vill krossa saker.

Ja, Littorin uppmärksammar vad många av oss tjatade om för två år sedan. Då kraftiga nävar klappade mig på axeln och sa att lilla lilla vän. Om det finns något som är konstant, så är det det börsens uppgång.

Så är det säkert. Om fem år har kurvan vänt. De varslade får återvända till sina jobb. Och riskkapitalisterna kan harkla och humma och säga Vad var det vi sa, vi har alltid rätt.