Archive for the Eufori Category

Pånyttfödelse

Posted in Ångest, Drömmar, Eufori, Morsa, Romanprojekt on april 17, 2009 by Morsan

Besöket hos barnmorskan var en smärre chock. Med garden i pannhöjd slog jag mig ner i hennes rum, med Nour vid min sida. Självklart kom frågan om amning, jag drog ett djupt andetag och sa Nej, jag ammar inte längre. Men Nour fick bröstmjölk till alldeles nyligen. En bit sanning, en bit försvar. Hon hajade aldrig riktigt grejen med amning la jag till.

Innan jag hann få ur mig något mer brast barnmorskan ut i jubelsång. Vad duktig jag varit som kämpat med pumpen så länge, vilken hjälte, kämpe, supermamma jag var. Att jag orkat, att jag stått ut, under dessa månader av kris.

Jag satt mållös med tårar i ögonen. Tack sa jag till slut, kom inte på något annat.

Jag var kvar i 45 minuter, berättade hela historien ytterligare en gång. Fick massor av kramar, ännu mer beröm och svävade ut med ett elektroniskt p-pillerrecept skickat till Apoteket.

Det enda som känns sorgligt i alltihop är insikten om hur det hade kunnat vara. Jag hade kunnat bli empatiskt bemött från början. Jag hade kunnat slippa föra en personlig, politisk kamp parallellt med att föda barn prematurt. Det är allvarligt fel på en sjukvård som ger så många nyblivna mammor ångest. Det borde inte behöva vara så.

Men jag känner mig befriad, pånyttfödd. Som 17 år igen. Idag bröt jag den första p-pillerkartan och är nu officiellt avskriven som mjölkko.

Tog bussen till förlaget och hade möte med redaktören och det här med att vara författare är utan undantag det roligaste jag gjort i livet. Yrkesmässigt alltså. Dessutom fick jag med mig höstkatalogen hem, som ännu inte finns på hemsidan, men med rubriken som jag och darling hålögd spånade fram en natt under sjukhusvistelsen.

boken

Tydligen får jag inte vara i kontakt med media utan att först bolla det med förlaget. Det är en svår balansgång det där, mellan att vara en produkt och en individ. Men jag förstår tanken bakom att vilja lägga intervjuer och annat i så nära anslutning till boksläppet som möjligt. Och vi har ju samma målsättning Forum och jag: att sälja två miljoner exemplar* av min bok.

Men jag älskar att jag är del av en enorm process med ett produktionsled som inkluderar fem-sex personer, med mig överst. Förläggare, lektör, redaktör, korrläsare, marknadsansvarig med flera.

I juni ska manuset vara satt. Idag är det fredag, solen skiner och jag är lycklig.

*alltså det är det är det skämtsamt orimliga mål jag själv satt upp.

I fiendeland

Posted in Ångest, Eufori, Ilska, Kärlek, Morsa, Orättvisor, Politik on april 14, 2009 by Morsan

espresso

Jag köpte espressokoppar igår och de är goda. Dessutom snygga och jag kände mig kontinental imorse vid frukosten. Dessvärre hann kaffet svalna aningen eftersom Nour blev bajsnödig. På skötbordet dök en nästintill perfekt liten människobajskorv fram och fylld av stolthet var jag bara tvungen att ta en bild, att visa darling senare.

Jag kommer antagligen ångra mina ord rätt snart, men att ha barn är mycket lättare än jag föreställt mig. Jag trodde att jag skulle gå runt i mysbyxor och fyrkantiga ögon i minst tre-fyra månader och vissa dagar gör jag ju det. Vissa dagar är jag skittrött och irriterad med huvudvärk, men överlag mår jag mycket bättre än innan. Jag är tryggare och stabilare och har nog när jag tänker efter, aldrig varit så här lycklig. Och jag tror att det som gör mig lyckligast är att jag fortfarande är jag och att Nour tillkommit som en helt obeskrivligt värdefull bonus. Det är rätt fascinerande att hon bara genom att finnas till, drar till sig människor. Hur lyxigt är det till exempel inte att mormor och farmor slåss om att barnvakta? Sedan att hon ovanpå det nästan alltid är nöjd, att hon sover många timmar i sträck på natten, bidrar ju till lyxen. För jag vet inte annars vad jag ska beskriva det som.

Kanske beror det på att Nour är prematur att jag ännu inte bläddrat i någon bok om barnets utveckling. Jag vill verkligen läsa, har rätt många funderingar kring vad som är hönan och vad som är ägget. Är det barnets beteende som beskrivs, eller böckernas innehåll som appliceras på barnets beteende? Fortfarande ligger många inlägg i debatten och gnager någonstans i ryggmärgen. Fortfarande har det svåraste med att få barn varit omgivningens reaktioner.

Bvc kom på hembesök samma dag som vi ringde dem. Vi var häpna. Vilken vård! Sköterskan var ödmjuk, tyckte att vi hade koll sa hon. Vilket piggt och friskt prematurbarn vi hade.

Darling gäspade, det hade varit hans natt, och sköterskan frågade hur vi gjorde med matningen.
Varannan gång, varannan natt svarade jag och gjorde mig redo att behöva försvara det faktum att jag inte helammade, ännu en gång.

Sköterskan log. Mmmm, jag skulle ändå rekommendera er att låta pappan sova på nätterna. Du som mamma har ju hormoner som gör dig pigg. Pappan har inte de hormonerna. Därför är det bäst att låta pappan vila. För att undvika att barnet skakas.

Jag satt stum. Det gör mig fortfarande rasande att tänka på, att jag satt stum. Men de där hormonerna som alltid kommer på tal. Det naturliga, djuriska i oss som är så ofantligt vetenskapligt bevisat, är nästan omöjligt att bemöta. Jag är inte alls pigg. Faktiskt kan jag tycka att darling klarar nätterna bättre än jag, är betydligt mindre skakbenägen än jag. Hur kan sköterskan ta sig den rätten, att genom att bara titta på honom veta hur kort hans stubin är? Har det att göra med att han spelat rugby, att hans armars styrka med lätthet skulle krossa ett litet barn?

Allt detta tänkte jag. Men jag sa ingenting. Vi gjorde istället båda två, vad vi lärt oss att göra när SKITSNACKET kastas i våra ansikten. Vi nickade. Och stängde av öronen.

På torsdag ska jag på efterkontroll på MVC. I snart två veckor nu har jag haft ångest över hur reaktionerna ska bli på att jag inte ammar längre. Så pass mycket ångest att jag funderat på att mörka. Man kan ju fråga sig vad det säger om världen vi lever i.

Men min ryggmärg är full nu, sista droppen har landat i bägaren. Jag kommer inte mörka, jag kommer rakryggat lägga upp benen i gynstolen (eller vad man nu gör på en efterkontroll) och säga nåt provocerande i stil med:

Mitt barn äter alla sina mål i flaska. Hon har två föräldrar som slåss om hennes uppmärksamhet och kärlek, som är närvarande alla dagar på året. Hon sover gott på natten, växer och mår bra. Med allt det i potten var tutten inte så jävla svår att offra. Och förresten. De där hormonerna du tänker prata om nu, de kan du köra upp i din egen rumpa. För de rann ut med modersmjölken, den mjölk som i princip har sinat nu. Så behandla mig som en människa är du snäll och inte som ett premenstruellt kreatur. Tant!

Det ska jag säga. Eller åtminstone något liknande. På torsdag.

Sökandet fortsätter

Posted in Eufori on april 3, 2009 by Morsan

bild-2

Min kusin är visst espressomaskinexpert. Alltså på det där nästan insnöade sättet att han slänger sig med termer som ”kokare”.

Efter att ha pratat med honom är jag kär i den här maskinen. Den är inte bara grymt snygg, den är tydligen även grymt bra. Har rätt storlek på kokaren om man säger så.

Men hur många år bör man fylla för att ha rätt att köpa sig en så dyr tingest? Måste jag dricka resten av mitt livs latte hemma i så fall? Tänkte jag alldeles nyss och så plötsligt får jag svar på en blocketannons om att jag kan få köpa precis en sån röd som jag drömmer om, till en tredjedel av priset.

Är det födelsedagsoddsen som hänger kvar i luften?

Tre kilo frihet

Posted in Eufori, Livet, Morsa, Vardag on mars 23, 2009 by Morsan

Tre fantastiska saker från dagen:
Nour sprängde trekilosgränsen. Nour sprängde femtiocentimetersgränsen. Nour blev utskriven.

Vi har därmed, numera, det fullständiga ansvaret för vårt barn.

Om ni ser fyrverkerier falla över stan ikväll, är det vi som firar.

Love and Peace

Posted in Eufori, Fotboll, Fred, Kärlek, Livet, Morsa on mars 18, 2009 by Morsan

Jag är på så sjukt gott humör idag. Jag vaknade utsövd vid halv åttasnåret och bländades av solen. Våren, alltid lika överväldigande.

Jag minns när jag var liten och önskade mig sol och sopad asfalt till födelsedagen. Som det aprilbarn jag var fick jag det sällan, men önskan står fortfarande högst varje år. Lite sol och sopad asfalt, att hoppa hopprep på, cykla på. Rulla barnvagn på.

Freden IF, ett av de andra barn jag satt till världen, har nu officiellt blivit Love and Peace United och jag är så glad över detta, att jag skrivit minst tio mail på tio minuter. Uppdaterat texter och planerat hejarklacksramsor.

Nour ligger med sömdruckna ögon i sin korg.
Ska vi gå ut och kolla in solen frågar jag, men hon lyssnar inte. Tänk att hon aldrig sett solen på riktigt. Tänk att hon är så sjukt liten och ändå tar så ofantligt mycket plats. I våra magar och hjärtan och hon laddar våra batterier till max. Det räcker liksom med att se ett öra sticka fram under filten för att bli helt hög av kärlek.

Helg i paradiset

Posted in Eufori, Kärlek, Livet, Morsa on mars 8, 2009 by Morsan

Först nu, fjärran från maskinerna och de vita rockarna, inser jag hur vidrigt det var på sjukan. Livet är så rosenskimrande och varmt här hemma, i vårt lärakännande. Så enkelt.

Saker Nour gjort utan övervakning av sköterskor sedan hemkomst:
– Badat
– Ätit
– Bajsat
– Sovit
– Haft besök av fina vänner

Idag har jag fikat med en av alla de kompisar jag inte sett på nästan två månader. Jag betalade 52 kronor för några trötta rostisar, men sjönk djupt ner i plyschsoffan och pratade så mycket att jag blev hes. Därefter sprang jag på ytterligare två vänner på gamla Kvartersbion och pratade ännu mer. Jag måste ha framstått som frireligiös, där jag övertänt upprepade hur lycklig jag var.

Som människor är vi anpassningsbara. Först nu har jag något att jämföra med, ett alternativ till föräldraskap på neonatalavdelning. Man tager vad man haver. Jag trodde att jag nått glädjens tak när vi fick dela rum alla tre. Att det var på ett sterilt sjukhus spelade som ingen roll. Att takhöjden för hur glad man kan vara är betydligt högre än så, har jag fått smaka på nu.

Jag jublar varje gång Nour bajsar, skriker, äter eller ler. Igår kväll slukade hon en hel flaska mjölk, utan att behöva få en enda droppe genom sonden och inte en enda sköterska kom rusande med predikande om hur dåligt det är för Nours bröstsinne.

Det är som att livet börjar om nu. Vi är Nours föräldrar och ska uppfostra henne och det är så mäktigt och fantastisk att en liten människa flyttat hit. Egentligen behöver jag ju inte fatta att det är vi som har gjort henne, huvudsaken är att hon finns.

bada1Bad i eget badkar.

Jag vet, det är helt sjukt. Men jag har ett barn

Posted in Eufori, Kärlek, Livet, Morsa on februari 25, 2009 by Morsan

Jag har som vi alla kunnat ana, fyrkantiga ögon idag. Varken jag eller darling snittade mer sovtid än en halvtimme i sträck. Titt som tätt lyssnade vi efter ljud, alternativt rusade upp för att höra om Nour andades.

Vi har aldrig hängt med henne på natten. Och nu var hon vår. Visserligen kopplad till sköterskornas sökare, hände något skulle de dyka upp innan vi ens hunnit bli rädda, men i vårt våld, vår vård. I en liten låda vid sidan av sängen.

Jag börjar så sakteliga förstå att hon finns. Och när vi tog upp henne och la henne på sängen, på våra duntäcken medtagna hemifrån, blev hon mer verklig än hon varit under de fem veckor hon hittills levt.

Snart hemma. Jag längtar lika intensivt som jag är skraj.

Vi sprang på ett par som bodde på avdelningen med oss fram till alldeles nyligen. De hade äntligen fått åka hem med sin son, efter fyra månader på sjukhus.

Trodde vi.

Men de hade fråntagits vårdnaden, berättade de hålögt. Sonen bodde i ett jourhem och de fick bara träffa honom fyra timmar tre gånger i veckan. Kuratorn och läkarna ansåg att de vanvårdat sitt barn, att de var ”lågbegåvade”. De hade fått domen samma dag som de skulle lämna sjukhuset.

Efteråt gick vi tysta jag och darling och stirrade oss genom lunchen. Jag försökte föreställa mig att någon skulle rycka Nour ur våra armar, samma dag som vi äntligen var på väg hem.
Vi har allt sett er. En av er pratar i mobilen titt som tätt, den andra knattrar på datorn. Så det blir inget barn för er. Ni är inte tillräckligt goda föräldrar.

Jag kan för stunden inte tänka mig något värre. Snacka om att stupa på mållinjen. Och hur motiverar man fyra månaders sjukhusångest om man inte får ta med sig lönen för mödan därifrån?

Men jag är så glad, för så vitt jag vet planerar ingen att ta min lilla familj ifrån mig. Nour och darling käkar lunch däruppe och snart ska jag traska den evighetslånga sterila och tusen gånger promenerade sträckan tillbaka till dem. Och jag kommer skratta hela vägen. Kanske göra ett sånt där skutt också, då hälarna slår i varandra. Av ren och skär kärlek till livet.