Archive for the Drömmar Category

Pånyttfödelse

Posted in Ångest, Drömmar, Eufori, Morsa, Romanprojekt on april 17, 2009 by Morsan

Besöket hos barnmorskan var en smärre chock. Med garden i pannhöjd slog jag mig ner i hennes rum, med Nour vid min sida. Självklart kom frågan om amning, jag drog ett djupt andetag och sa Nej, jag ammar inte längre. Men Nour fick bröstmjölk till alldeles nyligen. En bit sanning, en bit försvar. Hon hajade aldrig riktigt grejen med amning la jag till.

Innan jag hann få ur mig något mer brast barnmorskan ut i jubelsång. Vad duktig jag varit som kämpat med pumpen så länge, vilken hjälte, kämpe, supermamma jag var. Att jag orkat, att jag stått ut, under dessa månader av kris.

Jag satt mållös med tårar i ögonen. Tack sa jag till slut, kom inte på något annat.

Jag var kvar i 45 minuter, berättade hela historien ytterligare en gång. Fick massor av kramar, ännu mer beröm och svävade ut med ett elektroniskt p-pillerrecept skickat till Apoteket.

Det enda som känns sorgligt i alltihop är insikten om hur det hade kunnat vara. Jag hade kunnat bli empatiskt bemött från början. Jag hade kunnat slippa föra en personlig, politisk kamp parallellt med att föda barn prematurt. Det är allvarligt fel på en sjukvård som ger så många nyblivna mammor ångest. Det borde inte behöva vara så.

Men jag känner mig befriad, pånyttfödd. Som 17 år igen. Idag bröt jag den första p-pillerkartan och är nu officiellt avskriven som mjölkko.

Tog bussen till förlaget och hade möte med redaktören och det här med att vara författare är utan undantag det roligaste jag gjort i livet. Yrkesmässigt alltså. Dessutom fick jag med mig höstkatalogen hem, som ännu inte finns på hemsidan, men med rubriken som jag och darling hålögd spånade fram en natt under sjukhusvistelsen.

boken

Tydligen får jag inte vara i kontakt med media utan att först bolla det med förlaget. Det är en svår balansgång det där, mellan att vara en produkt och en individ. Men jag förstår tanken bakom att vilja lägga intervjuer och annat i så nära anslutning till boksläppet som möjligt. Och vi har ju samma målsättning Forum och jag: att sälja två miljoner exemplar* av min bok.

Men jag älskar att jag är del av en enorm process med ett produktionsled som inkluderar fem-sex personer, med mig överst. Förläggare, lektör, redaktör, korrläsare, marknadsansvarig med flera.

I juni ska manuset vara satt. Idag är det fredag, solen skiner och jag är lycklig.

*alltså det är det är det skämtsamt orimliga mål jag själv satt upp.

Utopia

Posted in Drömmar, Kärlek, Listor, Livet, Morsa on mars 13, 2009 by Morsan

Jag tänker på framtiden. Smider nya bokplaner, överväger att göra anti-amningsboken till hälften intervjubok, till hälften övertygande-fakta-tung. Försöker föreställa mig att Nour snart kommer ha tänder och formulera fullständiga meningar. Redan känns hon så mycket större mot när hon kom. Och alla säger att tiden kommer att gå så fort.

Det är fredag och en dryg vecka har gått sedan vi fick åka hem. Jag har börjat göra listor för att plocka upp de trådar jag tappade för snart två månader sedan. Igår när jag monterade ikeahylla i vardagsrummet tänkte jag på hur mycket jag älskar mina projekt och bollar i luften. Att jag längtar till jag får sitta halvtid i studion igen och skriva.

En fin vän som tittade på när jag monterade hylla igår, berättade om sin kompis som snart ska bli mamma och som fått skit för att hon bara tänker vara hemma i ett halvår. Samtidigt som hennes man höjs till skyarna för att göra detsamma. Och fortfarande finns väldigt olika krav på kvinnor och män, i fråga om hur mycket tid vi ska vilja tillbringa med våra barn.

Det finns många olika argument som används i samband med pappaledighet. Det ekonomiska är väl det vanligaste, men även rastlöshetsargumentet förekommer.
Min man skulle klättra på väggarna om han var hemma på heltid.

Egentligen är det inte så konstigt att bli rastlös av att trycka ena delen av sitt liv på paus för en annan dels skull. Det är nog rätt många kvinnor som klättrar på väggarna, även om de aldrig skulle uttala det högt.

Därför känns det så fantastiskt att jag och darling kan dela rakt av. Snacka om att få äta kakan och ha den kvar. Få se varje framsteg hos Nour och samtidigt gå på fredsmöten och skriva nya böcker. Hänga på öppna förskolan, i parken och på bokmässan.

Ibland måste jag nypa mig själv i armen för att mitt liv är så grymt. En gång i tiden, på gymnasiet tror jag det var, var mitt enda kriterium för en partner att han skulle gilla att läsa DN med mig på morgnarna.

Aldrig hade jag väl kunnat gissa då, att jag en dag skulle få allt det här.

Vändpunkten

Posted in Drömmar, Glädje, Kärlek, Livet, Morsa, Romanprojekt on februari 22, 2009 by Morsan

Heja dramaturgi och att den alltid är lita på. Jag satt på bussen i morse tidigt, tidigt och såg snöflingorna täcka hela stan. Tänkte på hur mycket lättare det är att kliva ur sängen när jobbiga besked inte väntar runt hörnet längre, utan en frisk och kry liten pärla ligger och väntar i vattensängen en halvtimme bort.

I fredags fick Nour ett personnummer. Fyra fantastiska extra siffror som bevisar att hon finns. Dessutom fick hon ta bort syrgasgrimman. Först på prov, senare på riktigt, eftersom hon höll syresättningen så bra.

Därefter fick jag ett mail från förlaget om mitt bokomslag. Jag har inte ens orkat tänka på mecket som varit med det satans omslaget, bara knipit ihop ögonen och hoppats på att det ska lösa sig självt.

Jag gillade ju inte det första förslaget. Eftersom det ”brann i knutarna” var det upp till mig att hitta ett alternativ. Vilket jag gjorde och alla jublade och gillade idén. Sedan hörde jag ingenting fram till i torsdags, då det gamla förslaget åter damp ner i mailen, med kommentaren att den bild jag skickat varit för liten för att använda.

Men det kunde ni väl sagt för två veckor sen! tänkte jag irriterat. Mailade tillbaka att jag var villig att kämpa hårt för min bild, att jag trodde den gick att fixa till med filter och frågade när deadline var.

Fick svar att den var dagen därpå, men att de anlitat en ny formgivare som skulle ta en titt.

Natten till fredag låg jag sömnlös och försökte vänja mig vid tanken på att jag skulle behöva stå för min bok, med ett omslag jag inte gillar. Glädjen var smolkad helt klart. Jag såg skyltfönster fyllda med min bok, bokbord, releasefest, alla med fel omslag.

Men i allafall. Strax efter att Nour blivit fri från sin grimma, fick jag mail från den omslagsansvarige. Med ett nytt förslag, Mitt förslag. Det hade gått att fixa och var dessutom snyggt!

Jag skuttade runt lite i huvudentrén, tänkte att Här har vi den. Vändpunkten i filmen. Febern som gått ner, Nour som slog nya rekord och min debut som jag faktiskt i igen kunde vara stolt över. Det kunde liksom inte bli bättre.

Men det kunde det. Som grädde på moset fick Nour igår på sin enmånadsdag flytta från Akutsalen, där hon bott i exakt en månad. Till TIllväxtsalen. Man hör ju bara på ordet vilken mental resa det innebär. Hon ska bara äta, växa och bajsa nu. Inte få dropp eller antibiotika eller tråkiga besked.

Födelsedagen firades också med att bajsa i badvattnet. Inte vi, utan Nour. Jag och darling hyllade vår dotters födelse med att gå på bio, efter att ha bäddat ner henne för natten. Vi kom försent och missade början, och jag var så trött att jag nästan somnade, men wao, vilken känsla att göra något utanför buren.

Ännu en vecka till ända och att lägga till raden av de andra. Skillnaden är att jag ser ett ljus i tunneln nu.

Ett ÅKA HEM.

En fristad

Posted in Drömmar, Kärlek, Morsa, Romanprojekt on januari 29, 2009 by Morsan

bild-431

Vi fick flytta ut idag, jag och darling och det var med dubbla känslor vi svängde ut från parkeringen vid halv tiotiden. Mamma har lånat ut sin bil och min morbror sitt hem, ett litet gult rum högst upp i sitt hus. Mjuk dubbelsäng, eget badrum, ta-vad-ni-vill-känn-er-som-hemma-uppmaning. Paradiset efter tio dagar i sjukhussäng, sjukhusljus och sjukhuskorridorer.

Morbror bor bara fem minuter från sjukhuset och ringer doktorn mitt i natten är vi där snabbt. Vilket ju är det jobbiga i det härliga med att få lämna sjukhusbyggnaden. Nour är kvar. Utan oss. I sin lilla kuvös och jag kan inte sätta ord på det overkliga i situationen. Jag tittar ner på mitt sår som sakta läker och har ingen gravidmage längre, ingen som bökar och stökar där inne.

Jag antar att det sjunker in snart. Att drömmarna då vi glömt hur vår dotter ser ut/vi glömmer henne någonstans/glömmer att hon alls finns, upphör. Hon har bara levt en vecka och tillhör oss inte riktigt. Personalen vet bäst, bestämmer när hon ska äta, sova, medicineras, motioneras. Men känslorna växer och jag längtar efter henne nu, undrar vad hon gör. Om hon är vaken. Om hon vet vem jag är.

Den andra världen tittade förbi idag också. Tjocka tjocka roomsie, som skulle ha fött flera månader innan mig, går fortfarande och väntar och kom till sjukan för att inspireras. Vi drack latte och pratade bokomslag och ju mer jag tänker på förslaget jag fått, desto fler invändningar har jag. Men jag antar att det är sällan första förslaget spikas. Åtminstone hoppas jag att det är så, jag måste ju stå för hela paketet och det gör jag inte i nuläget. Det är för mycket chic-lit, för lite av bokens egentliga innehåll.

Som sagt. Tusen saker rör sig i huvudet. Mitt barn och min bok. De skulle inte krocka. Jag skulle ju rulla omkring, äta bullar och njuta av att vara antagen, ända till slutet av mars.

Istället snurrar så många tankar och känslor att jag knappt minns vem jag är. Och jag har så mycket kvar att berätta från sjukhuset. Om den fantastiska jämställdheten inom prematurvården. Om hur illa jag behandlades på BB, om alla mina nyvunna insikter.

Men jag antar att det kommer en tid för allt. Tid att svara på fina mail, samtal och kommentarer.

Tid att fatta.

Men jag älskar henne. Tårarna börjar droppa av att skriva om henne. Jag har ett barn. Helt sjukt.

Hos barnmorskan

Posted in Drömmar, På smällen on januari 15, 2009 by Morsan

bild-2

Min jetlag vill inte ge vika. jag kan inte somna på kvällen, inte vakna på morgonen. Imorse var jag ett monster. Sparkade på saker och sprang hemifrån i förväg. Vi skulle till barnmorskan klockan åtta och jag var tvungen att köpa en banan på vägen, annars visste jag att jag skulle dö. På bussen började jag gråta över att ha varit så elak och fortfarande känner jag mig helt mörbultad av dagens uppvaknande.

Hela natten drömde jag att jag var jagad och skulle mördas (skyller på filmen från igår). Till slut orkade jag inte fly längre och inväntade döden. Då ringde väckarklockan, trots att jag knappt hunnit fatta att det varit natt. Usch.

Men när vi väl kommit fram till barnmorskan och jag förklarat mitt blodtrycks all time low, med att jag inte ätit, låg Frö exakt på kurvan och hade stadiga hjärtslag.

Sedan fick vi en kurs i amning. Vi fick låna en bok till nästa gång och jag gick därifrån med kluvna känslor. Jag beklagade mig för darling och drömde om att få vara del av ett genusmedvetet experiment, där barnmorskor tränades i att inte prata som på stenåldern. Även om jag gillar vår väldigt mycket. Då och då svävar hon iväg i den där överdrivet välvilliga rösten, men oftast kommer hon på sig själv och hittar tillbaka.

Vi frågade om det fanns någon bra bok om appning vi kunde läsa, och det fanns det sääääkert, på nätet, sa hon med blid stämma. Men det var förstås ingenting de delade ut där, för pappans roll i det hela är som sagt att se till att mamman får lugn och ro i sitt anknytande till barnet. Köra ut oinbjudna besökare och sätta på stämningsfull musik. För det är nämligen en förmåga jag kommer att förlora efter förlossningen; den att uttrycka min åsikt. Därför är det viktigt att pappan finns.

Jag kom hem och möttes av ovanstående kod när jag skulle kommentera och jag är verkligen preggo. Så till den milda grad att till och med blogger hakat på trenden.

Kontraster

Posted in Costa Rica, Drömmar, Ilska, Krig, På smällen on december 30, 2008 by Morsan

fargelaget

Igar akte vi farja fran Punta Arenas. Vi missade forsta baten men lattade ankar ett par timmar senare i skymningsljuset. Jag lag utstrackt pa en bank pa dack, laste och lyssnade pa karaoken som verkligen var hapnadsvackande falsk, men hjartlig.

gravido En stund senare forvisades jag dock till min ratta plats, den for oss lite mindre framkomliga i samhallet.

Vi bor i en cabaña i Malpaís, med spindlar pa vaggarna och palmer i badrummet. Grannarna roker braj till frukost, lunch och middag. Tía Sioni har tagit med egen kaffebryggare, teflonpanna, lok och potatis. Imorse fixade hon och mamma Nelly varsta frukosten som vi at pa var lilla altan.

Dock vaknade jag mitt i natten av att miljoner myggor valt just mitt kott att suga sig matta pa och myggnatet lag som klister i ansiktet. Jag hade just dromt att jag fott ett dott barn som bars bort i ett badkar och var sa fortvivlad att jag borjade grata.

Det gar inte mer, viskade jag till darling som vackts av att jag satt upp i sangen.

Fina fina darling, sprutade lite myggmedel pa mina armar, fluffade upp min kudde och tog bort det satans myggnatet och sedan sov jag faktiskt ratt gott fram till attatiden. Aven om jag dromde att jag rakat kopa ett sommarstalle i Goteborg som jag inte ville ha, for 1,4 miljoner och hittat massa dodfodda och muterade kattungar pa vinden.

Jag tror det beror pa att jag laser Camilla Lackberg. Mord och Goteborgstrakter. Min nyfikenhet tog overhanden och jag manipulerade darling att kopa debutdeckaren pa Arlanda. Jag maste saga att jag ar fascinerad. Idag raknade jag att ordet ”tavla” namndes fem ganger inom fyra meningar. Men jag ar nastan halvvags och vill sjalvklart veta vem som ar mordaren. Om han har feminint fylliga lappar eller bar pa en maskulin doft som vackte mordoffrets atra. Mystiken tatnar som sagt.

Sa till kontrasterna.

Det kanns sorgligt och vidrigt att lasa om vad som pagar i Gaza. Goliat mot David, ett av varldens vapenrikaste lander mot ett som inte ens tillats finnas.
De slangde ett riskorn i var soppa, sa vi var tvungna att spranga deras spis, deras hem, deras skolor, arbetsplatser och barn. For ratt ska va ratt.

Det ar for javligt och jag blir sa sorgsen och forbannad att jag vill krossa saker omkring mig.

Det ar kvall i Costa Rica, snart morgon i Sverige. Vi glider runt i vara flipflops, laser deckare och tanker inte pa krig. Knappt pa orattvisor heller, for vi har det sa sjukt bra, har varken trampat pa nagra minor i sanden eller fatt huvudet bortslitet av en missil.

Sankta Lucia

Posted in Drömmar, Orättvisor, Romanprojekt on december 13, 2008 by Morsan

Det känns som att jag är uppe med tuppen fast klockan är snart tio. Sista timmarna innan alarmet ringde, drömde jag att jag var så trött att jag försov mig till passet som dörrvakt på en festival. Jag kom dit en timme för sent om bad om ursäkt.

Tröttheten kom samtidigt som jag la den stela ryggen i soffan igår. Jag orkade knappt se Kevin ta hem Idol, trots att jag hejat på honom hela hösten. Jag började bläddra i femtiofemte utskrivna versionen av mitt manus och förstod att chansen att läsa detta med något slags nyfikenhet och objektivitet är helt körd. Ändå kommer jag efter jobbet idag, försöka plöja vidare några hundra sidor till. Antagligen skriva om en allra sista gång innan inlämningen på tisdag.

Igår pratade jag och mamma om rotavdraget som återinförts. Hon berättade att man har rätt att dra av upp till 50 000 per person, om man renoverar något, och eftersom vi är i färd med att renovera vårt sommarställe, är det ju grymt för oss.

Mamma suckade.
Ja tänk. Den här regeringen gör det verkligen bara bättre för dem som redan har det bra.

Ja. Det gör de. Hon vet, eftersom hon är en av dem som gynnas. Jag likaså.

På Sigtuna tänkte jag ofta på hur mycket lättare det vore om jag bara svalde betet och började gilla läget. Jag har det bra, jag kommer alltid ha det bra och de som inte har det så bra som jag, får skylla sig själva.

Jag kände mig aldrig mobbad under min gymnasietid, men stundtals väldigt utanför. Flera år efter att jag slutat, frågade jag mig varför i h-e jag kom på idén att överhuvudtaget börja. När jag kunde gått på Södra Latin, eller någon annan mer grunchbetonad, hennafärgad skola.

Till slut kom jag på att det var för att jag skulle skriva en bok om det. Vars manus jag just nu är så trött på, att jag är redo att använda det som toapapper. The circle of life.