Archive for the Costa Rica Category

Tänk globalt handla lokalt

Posted in Ångest, Costa Rica, Minnen on april 6, 2009 by Morsan

Det går en ilning av sorgsenhet genom kroppen när jag hör nyheten om jordbävningen i Italien.

6,3 på Richterskalan toppar alla ekots sändningar. En decimal högre än skalvet i Costa Rica, som vi hamnade mitt i, som knappt bemödades med en notis här hemma i Svedala och som vi aldrig bearbetade känslorna från. Istället kom vi hem, hann drömma mardrömmar en vecka och blev föräldrar. La alla jordbävningskänslor i en påse i frysen.

Nu väller de fram. Jag antar att allting har en mening.

Annonser

På väg hem

Posted in Costa Rica, på resa on januari 11, 2009 by Morsan

Sista dagen i Costa Rica. Vi är på muséum, de andra lär sig om landets historia och jag gratissurfar. Känner mig både hightech och muppig på min stenbänk i parken.

För en stund sedan, på tredje våningen i en affär, kom ett litet skalv och jag bajsade nästan på mig av skräck. Marken skakar mest hela tiden, mest i huvudet men även på riktigt. Femton döda har hittats nu, ett tjugotal saknas.

Mina svampögon har blivit lite bättre, men är långt ifrån bra. Jag förbereder mig inför den svenska vintern, har köpt skrivarvantar med uppfällbar topp. Fasar inför hemresan, då dygnet ska vändas igen och magen väger nåt kilo mer än på väg ner. På hitresan fick vi inte ens sitta bredvid varandra och de visade bara skitfilm.

6,2

Posted in Costa Rica, Livet, På smällen, Semester on januari 9, 2009 by Morsan

Igår hade vi tur. Har jag insett efter rapporter om fyra döda, hundratals strandsatta och försvunna och raserade vägar och hus.

Vi skulle vara lite turistiga och besöka vulkanen Poas, fem mil från där vi bor och vi lånade tía Sionis bil. Tog oss upp till toppen och beundrade kratern som knappt syntes för alla moln. Hörde amerikanska turister prisa gud för naturens skönhet vi tog bilder på djur och buskar.

Vi åkte vidare mot vattenfallet Varablanca , men var hungriga och darling frågade om det fanns en restaurang vi kunde äta på där, vilket Nelly, som varit där förr, inte trodde. Så vi valde ett ställe på vägen istället. Det låg i en slänt med utsikt över dalen nedanför, hur vackert som helst.

De odlar jordgubbar i sluttningarna och sålde dem överallt, så jag beställde en jordgubbsmilkshake, darling likaså och de var så sjukt goda. Jag tänkte att jag skulle dricka långsamt för att inte slösa hela på en gång.

Sedan minns jag inte riktigt, men hela restaurangen började skaka. Bordet rasade med våra shakes och jag stod där och gungade fram och tillbaka och försökte hålla mg fast i min familj. De andra gästerna skrek och när jag försökte springa ut höll Nelly i mig, ropade att det var farligt att gå ut. Men det enda jag instinktivt kände, var att restaurangen snart skulle rasa ner för berget och jag ville inte dö. Jag ville få ut oss allihop och slet och drog.

Vi kom ut till slut, samlades på parkeringen. Kocken hade skurit sig djupt i handen och blodet forsade. Mina ben skakade, i sällskap med efterskalven och under vår bil, gick en djup spricka i marken.

Jag började tjata om att vi måste betala, men ägaren hade redan hoppat in i sin bil och åkt hem. Antagligen för att hitta sina anhöriga. Till slut började även vi leta oss därifrån. Vissa delar av vägen hade rasat, andra täcktes av nedfallna träd och efter ett tag fick vi vända och leta efter en annan nedfart. Vi stötte på en dansk familj med skitliten bil, som inte kom fram alls. Jag vet inte vad som hände med dem.

Till slut kom vi allt längre från skalvets mest intensiva delar. Husen var helare, vägarna också och vi började möta ambulanser och andra räddningsfordon. Vi gick in på en ny restaurang där vi igen beställde mat. Jag var plötsligt så trött.

Skalvet mätte 6,2 och vi var fem kilometer från epicentrum. Hade vi åkt till vattenfallet hade vi hamnat mitt i, och antagligen inte lyckats ta oss därifrån. Hundratals turister är tydligen fast mitt i ingenstans och fortfarande saknas många. Vägarna vi tog oss ner för rapporteras vara oframkomliga, vissa har rasat i efterhand.

Stackars Sioni hörde bara att jordbävningen drabbat Poas och att vi var där. Hela telefonnätet låg nere, så vi kunde inte nå henne. Och lilla Frö. Som jag lovat lugna sista dagar av semestern. Höll sig tack och lov kvar därinne och kroppen känns som överkörd av en ångvält nu, men själen har skakats till rätta. Det yttre universumet balanserade upp det inre och jag kommer inte rymma fler gånger den här veckan.

6,2 står med enorm text på en av landets dagstidningar. Hundratals försvunna, hemlösa och skadade. I svenska medier hittar jag knappt en notis.

img_6315Sa har peppade var vi strax innan.

img_6335Sprickan under bilen.

img_6340Vagen ner.

img_6344Ett av husen vi passerade.

img_6356Svarframkomlighet

img_6361Micke trött efterat.

Datorn vill inte länka, men notisen finns här (http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=148251)

Dos gatas embarazadas

Posted in Costa Rica, på resa, På smällen on januari 7, 2009 by Morsan

pict0317
img_6256

Vi akte till Golfito och at fisklunch. Under ett bord lag en liten katt, som vantade ungar och jag kande mig som en stor frossande val, jamfort med den lilla taniga hungriga.

Alla sager att man inte ska mata djur pa restaurang, men om tva gravidos kolliderar pa detta satt, finns ingen annan utvag.

Som komplement till alla dessa krampor som man tycks fa, har jag upptackt ett hormonellt mirakel. Mina naglar, som hela livet gatt av vid blotta tanken pa att vaxa sig langa, har blivit harda som sten. Sjalvklart har jag inte kunnat lata bli att lata dem vaxa och nu later det klickklickticktick mot tangentbordet istallet for bonkbonk.

For ovrigt kom vi just tillbaka till San Jose och hanger pa internetkafé i vantan pa tía Sioni, som ska hamta oss efter jobbet. Klockan har just passerat fem.

San Vito

Posted in Costa Rica, på resa, På smällen on januari 5, 2009 by Morsan

Vi ar hos Pablo som bor i det coolaste hus jag nagonsin sett. Dessvarre har han bara ett telefonmodem, sa att lagga upp bilder far forbli en avlagsen drom. Han bor iallafall i ett hus utan vaggar. Det ar tre vaningar hogt och har trappor hit och dit. Vardagsrummet och koket ar utomhus (med tak) och har en jacucci i mitten. Inatt sov vi i ett gasthus dar alla vaggar var i plexiglas, mitt i skogen/djungeln. Idag har vi flyttat in i stora huset, dar vi har en toalett pa balkongen.

Halten luft i mig inte stor (mao har den gatt ur mig). Jag ar som en cykelpunka pa bada dacken. Orkar inte med de skumpiga vagarna mer, har varit lite ledsen och trott och vill inte ha ont i ryggen och revbenen och kanna mig som en gammal tant.

Fro ar talmodig och vi har utvecklat en symbios, dar h*n ligger still nar jag trottar ut mig och sedan dansar loss nar jag pustar ut. Allt for att hushalla med energin. Igar nar vi kommit fram (efter vidrig bussresa med fyllechaffis) somnade jag med jattetrosan pa. Vaknade ett par timmar senare av att magen stelnat och for ett ogonblick trodde jag att jag dodat vart barn. Sa var det tack och lov inte. Sa fort jag tog av jattetrosan fick jag en valfortjant spark pa kissblasan.

Idag firade vi med att aka over gransen till Panama. Fro har darmed varit i fem lander: Sverige, Tyskland, USA, Costa Rica och Panama. Storartat.

Imorgon aker vi kanske till Zancudo, en strand som man tar buss och battaxi till. Dar tankte ligga i en hangmatta i tva dagar och sova.

Som sagt, resandet ar tungt. Men idag nar jag gick igenom kameran och alla bilder vi tagit, insag jag att det helt klart vart varenda centimeter av stenig terrang.

Sa en liten halsning till Clarkson: Jag forsokte skriva till dig idag, men internet vagrar slappa fram mig och mobilen saknar tackning. Jag hoppas hoppas att Alma mar battre, jag tanker pa er mycket och skickar solenergi fran varmare breddgrader.

Stadsliv

Posted in Costa Rica, på resa, På smällen on januari 2, 2009 by Morsan

2009

Vi är tillbaka i San Jose. Igår åkte vi bil och färja och jag kräktes nästan, men vi kom helskinnade fram till slut. Drack kvällste och åt nyårsbakelser och kollade långfilm, som inte var dubbad.

Jag har fått ett spännband och en jättetrosa som ska stabilisera Frö när vi reser på skumpiga vägar. Jättetrosan funkar bra men är sjukt varm och när vi väl når resans mål går ändå Frö bananas hela natten. Så hundraprocentig njutning kan det nog inte vara, kanske mer som ett fängelse, där livet ännu mer blir fokuserat på att dricka sitt eget kiss och missa allt som är utanför.

Nyårsafton var mysig. Brasa, fyrverkerier, sandstrand, utomhusbar och en salig blandning människor, som var glada och peppade på det nya året. Jag önskade att jag varit utan gravidryggont. I så fall hade jag dansat hela natten. det var såklart härligt ändå. Vi skålade i skumpa och låg i sanden och tittade på folk. På hostellet hade grannarna disco ända till morgonen och jag somnade med techno i öronen och känslan av att vara mitt i festen.

på söndag åker vi till San Vito, där darlings mamma har en pluggkompis från Sovjettiden som vi ska hälsa på. Vi funderar på att åka över gränsen till Panama, det är rätt nära tydligen.
Nu ska jag äta mitt medhavda kokta ägg och lura hela internetkafeet att någon lagt en fis.

sista_solen2008:s sista solnedgång.

eldenBrasan

Maten, stranden, djuren och vi

Posted in bilder, Costa Rica on december 31, 2008 by Morsan

img_5981

img_5922

img_5941

img_5949

img_5952

img_5985