Archive for the Ångest Category

Pånyttfödelse

Posted in Ångest, Drömmar, Eufori, Morsa, Romanprojekt on april 17, 2009 by Morsan

Besöket hos barnmorskan var en smärre chock. Med garden i pannhöjd slog jag mig ner i hennes rum, med Nour vid min sida. Självklart kom frågan om amning, jag drog ett djupt andetag och sa Nej, jag ammar inte längre. Men Nour fick bröstmjölk till alldeles nyligen. En bit sanning, en bit försvar. Hon hajade aldrig riktigt grejen med amning la jag till.

Innan jag hann få ur mig något mer brast barnmorskan ut i jubelsång. Vad duktig jag varit som kämpat med pumpen så länge, vilken hjälte, kämpe, supermamma jag var. Att jag orkat, att jag stått ut, under dessa månader av kris.

Jag satt mållös med tårar i ögonen. Tack sa jag till slut, kom inte på något annat.

Jag var kvar i 45 minuter, berättade hela historien ytterligare en gång. Fick massor av kramar, ännu mer beröm och svävade ut med ett elektroniskt p-pillerrecept skickat till Apoteket.

Det enda som känns sorgligt i alltihop är insikten om hur det hade kunnat vara. Jag hade kunnat bli empatiskt bemött från början. Jag hade kunnat slippa föra en personlig, politisk kamp parallellt med att föda barn prematurt. Det är allvarligt fel på en sjukvård som ger så många nyblivna mammor ångest. Det borde inte behöva vara så.

Men jag känner mig befriad, pånyttfödd. Som 17 år igen. Idag bröt jag den första p-pillerkartan och är nu officiellt avskriven som mjölkko.

Tog bussen till förlaget och hade möte med redaktören och det här med att vara författare är utan undantag det roligaste jag gjort i livet. Yrkesmässigt alltså. Dessutom fick jag med mig höstkatalogen hem, som ännu inte finns på hemsidan, men med rubriken som jag och darling hålögd spånade fram en natt under sjukhusvistelsen.

boken

Tydligen får jag inte vara i kontakt med media utan att först bolla det med förlaget. Det är en svår balansgång det där, mellan att vara en produkt och en individ. Men jag förstår tanken bakom att vilja lägga intervjuer och annat i så nära anslutning till boksläppet som möjligt. Och vi har ju samma målsättning Forum och jag: att sälja två miljoner exemplar* av min bok.

Men jag älskar att jag är del av en enorm process med ett produktionsled som inkluderar fem-sex personer, med mig överst. Förläggare, lektör, redaktör, korrläsare, marknadsansvarig med flera.

I juni ska manuset vara satt. Idag är det fredag, solen skiner och jag är lycklig.

*alltså det är det är det skämtsamt orimliga mål jag själv satt upp.

Annonser

I fiendeland

Posted in Ångest, Eufori, Ilska, Kärlek, Morsa, Orättvisor, Politik on april 14, 2009 by Morsan

espresso

Jag köpte espressokoppar igår och de är goda. Dessutom snygga och jag kände mig kontinental imorse vid frukosten. Dessvärre hann kaffet svalna aningen eftersom Nour blev bajsnödig. På skötbordet dök en nästintill perfekt liten människobajskorv fram och fylld av stolthet var jag bara tvungen att ta en bild, att visa darling senare.

Jag kommer antagligen ångra mina ord rätt snart, men att ha barn är mycket lättare än jag föreställt mig. Jag trodde att jag skulle gå runt i mysbyxor och fyrkantiga ögon i minst tre-fyra månader och vissa dagar gör jag ju det. Vissa dagar är jag skittrött och irriterad med huvudvärk, men överlag mår jag mycket bättre än innan. Jag är tryggare och stabilare och har nog när jag tänker efter, aldrig varit så här lycklig. Och jag tror att det som gör mig lyckligast är att jag fortfarande är jag och att Nour tillkommit som en helt obeskrivligt värdefull bonus. Det är rätt fascinerande att hon bara genom att finnas till, drar till sig människor. Hur lyxigt är det till exempel inte att mormor och farmor slåss om att barnvakta? Sedan att hon ovanpå det nästan alltid är nöjd, att hon sover många timmar i sträck på natten, bidrar ju till lyxen. För jag vet inte annars vad jag ska beskriva det som.

Kanske beror det på att Nour är prematur att jag ännu inte bläddrat i någon bok om barnets utveckling. Jag vill verkligen läsa, har rätt många funderingar kring vad som är hönan och vad som är ägget. Är det barnets beteende som beskrivs, eller böckernas innehåll som appliceras på barnets beteende? Fortfarande ligger många inlägg i debatten och gnager någonstans i ryggmärgen. Fortfarande har det svåraste med att få barn varit omgivningens reaktioner.

Bvc kom på hembesök samma dag som vi ringde dem. Vi var häpna. Vilken vård! Sköterskan var ödmjuk, tyckte att vi hade koll sa hon. Vilket piggt och friskt prematurbarn vi hade.

Darling gäspade, det hade varit hans natt, och sköterskan frågade hur vi gjorde med matningen.
Varannan gång, varannan natt svarade jag och gjorde mig redo att behöva försvara det faktum att jag inte helammade, ännu en gång.

Sköterskan log. Mmmm, jag skulle ändå rekommendera er att låta pappan sova på nätterna. Du som mamma har ju hormoner som gör dig pigg. Pappan har inte de hormonerna. Därför är det bäst att låta pappan vila. För att undvika att barnet skakas.

Jag satt stum. Det gör mig fortfarande rasande att tänka på, att jag satt stum. Men de där hormonerna som alltid kommer på tal. Det naturliga, djuriska i oss som är så ofantligt vetenskapligt bevisat, är nästan omöjligt att bemöta. Jag är inte alls pigg. Faktiskt kan jag tycka att darling klarar nätterna bättre än jag, är betydligt mindre skakbenägen än jag. Hur kan sköterskan ta sig den rätten, att genom att bara titta på honom veta hur kort hans stubin är? Har det att göra med att han spelat rugby, att hans armars styrka med lätthet skulle krossa ett litet barn?

Allt detta tänkte jag. Men jag sa ingenting. Vi gjorde istället båda två, vad vi lärt oss att göra när SKITSNACKET kastas i våra ansikten. Vi nickade. Och stängde av öronen.

På torsdag ska jag på efterkontroll på MVC. I snart två veckor nu har jag haft ångest över hur reaktionerna ska bli på att jag inte ammar längre. Så pass mycket ångest att jag funderat på att mörka. Man kan ju fråga sig vad det säger om världen vi lever i.

Men min ryggmärg är full nu, sista droppen har landat i bägaren. Jag kommer inte mörka, jag kommer rakryggat lägga upp benen i gynstolen (eller vad man nu gör på en efterkontroll) och säga nåt provocerande i stil med:

Mitt barn äter alla sina mål i flaska. Hon har två föräldrar som slåss om hennes uppmärksamhet och kärlek, som är närvarande alla dagar på året. Hon sover gott på natten, växer och mår bra. Med allt det i potten var tutten inte så jävla svår att offra. Och förresten. De där hormonerna du tänker prata om nu, de kan du köra upp i din egen rumpa. För de rann ut med modersmjölken, den mjölk som i princip har sinat nu. Så behandla mig som en människa är du snäll och inte som ett premenstruellt kreatur. Tant!

Det ska jag säga. Eller åtminstone något liknande. På torsdag.

Tänk globalt handla lokalt

Posted in Ångest, Costa Rica, Minnen on april 6, 2009 by Morsan

Det går en ilning av sorgsenhet genom kroppen när jag hör nyheten om jordbävningen i Italien.

6,3 på Richterskalan toppar alla ekots sändningar. En decimal högre än skalvet i Costa Rica, som vi hamnade mitt i, som knappt bemödades med en notis här hemma i Svedala och som vi aldrig bearbetade känslorna från. Istället kom vi hem, hann drömma mardrömmar en vecka och blev föräldrar. La alla jordbävningskänslor i en påse i frysen.

Nu väller de fram. Jag antar att allting har en mening.

30

Posted in Ångest, Glädje, Livet on april 2, 2009 by Morsan

Idag blir jag 30. Det känns annorlunda. På ett bra sätt. Jag skulle bjudas på frukost på hemligt ställe, men eftersom Nour bestämde sig för att både äta och kräkas lite först, blev vi försenade och hann inte. Istället blev det frukost på Pappas Deli, hundra meter från huset.

Därefter skulle vi titta på kaffemaskiner, men då blev Nour hungrig igen, så nu är vi hemma och äter och samlar nya krafter inför tårtkalas hos påtvingade bästisen Ava. Men Avas mamma har mjölkstockning och självaste Ava har magknip och det hade tydligen varit tårtkaos utan dess like, så vem vet vad som väntar.

Och tro det eller ej, men jag njuter. Jag har knappt hunnit tänka på att ha ångest. Jo, visserligen när vi stod i snålblåsten på Västerbroplan med sju minuter till nästa buss och vi förstod att det bara var att vända hem igen. Men så fort jag fick lite macka och latte i magen så skingrades dimmorna och det underbara faktum gick upp för mig, att min födelsedag aldrig mer kommer bli ett problem. Eftersom Nour finns och tänker sätta sina behov främst i minst tio år framöver.

Nu ska vi sikta på att åka buss. Försöka hinna från punkt A till punkt B på en timme. Får se hur det går.

Så bra här bak i bilen

Posted in Ångest, Livet, Morsa on mars 31, 2009 by Morsan

Nu är stunden på året då jag vanligtvis har en livskris. Födelsedagstider lockar fram det sämsta ur mig. Ångest, tvivel, sorg och uppgivenhet.

Från tolvårsdagen slapp jag uppvaktning på sängen, för att jag bad om det, och sedan dess är det ingen som sjunger födelsedagssången på mina kalas. Om jag ens har kalas.

Alla de där känslorna dyker upp även i år, men med bara några korta dagar kvar av 20-årsåldern, har jag landat i en ovan känsla av glädje. Just nu sitter jag med en nybrygd kopp kaffe, lyssnar på Nours pruttande i sömnen och googlar efter tårtor med ätbara fotografier. Jag längtar efter att beställa en skitstor tårta med foto på. Vad det föreställer spelar inte så stor roll. Kanske någon jag inte gillar som jag kan stycka och äta upp? Men enorm ska den vara i alla fall.

Vi satt och pratade igår jag och darling, om vad jag kunde önska mig av mamma, som påstår att hon vill ge mig precis vad jag vill. Jag har rätt länge nu drömt om en espressomaskin i köket, så det blir nog min önskan faktiskt. Fan, jag är författare numera, då måste man ju ha en sån. Och jag är ju morsa dessutom, sömnbristen behöver bekämpas ibland.

Ja, min trettioårspresent har du ju redan fått sa darling skämtsamt och menade Nour såklart och då slog det mig. Att nästa år den 21 januari, får jag baka tårta och sjunga födelsedagssången för min dotter och hon kommer antagligen, förhoppningsvis aldrig känna ångest över att fylla år.

Tack darling. Det var den bästa present jag fått i hela mitt liv. Sa jag uppriktigt, och en liten tår rullade ner för kinden. För var jag inte blödig innan, så är jag det definitivt nu för tiden.

Ikapp

Posted in Ångest, Livet, Morsa, Stress, Vardag on mars 28, 2009 by Morsan

Det kom ikapp mig till slut. Allting. Jag har svårt att växla ner när jag är uppe i varv och de senaste veckorna har varit en dans bland molnen. Och eftersom jag varit glad har jag trott att jag kan axla alla gamla mantlar igen. Styrelseuppdrag, skrivprojekt och familjeangelägenheter.

Men det gick visst inte så bra och i tisdags var jag ledsen. Trött. Och självfallet höll jag mig borta från bloggen, eftersom jag tycker det är jobbigt att fläka ut mina brister.

Men liksom de flesta av mina svackor, var även denna tillfällig. Idag har jag haft mängder av energi. Gjort hörseltest och gått till BVC med Nour. Fixat och donat och ätit god middag med fina vänner.

Nu ska jag sova. Natten är darlings, sovmorgonen min.

Jag måste börja lära mig av mina misstag. Jag vet bara inte hur.

Recensionstider

Posted in Ångest, Romanprojekt on mars 24, 2009 by Morsan

Det är debutanttider och jag kastar mig som vanligt över DNs blå del. Förr i tiden bläddrade jag mig alltid fram till serierna, nu för tiden till recensionerna. Svenska författare, gärna unga kvinnor, får håret att resa sig allra mest. De kunde ju ha varit jag.

Idag Hanna Hellquist. Jag gillar verkligen henne, hon skriver så grymt bra. Möjligtvis liite irriterande att hon får så mycket uppmärksamhet. När jag härom dagen bläddrade mig genom årets debutanter hade jag hört talas om kanske fem. Hanna är en av dem. Hon syns överallt. Hon kommer antagligen att sälja bra.

Jag frossar i recensioner och tanken på min egen hägrande offentlighet ger ångest. Först och främst av skräcken att bli den bortglömda debutanten. Min världsomvälvande internatskoleskildring. Debuten som ingen läste. Tänk om inte en enda tidning recenserar mig.

Vi pratar över frukosten om vad som är värst. Att bli sågad överallt eller inte omskriven alls. Jag säger att jag tror att all publicitet är bra publicitet. För boken. Inte för psyket. Men min terapeut hävdar att jag är starkare än jag tror. Då vet du inte hur stark jag känner mig tänkte jag sist, för jag känner mig verkligen sjukt stark just nu. Arg, hätsk och stridslysten. Men om jag vore Hanna och idag recenserats med följande rader, hade jag inte varit så kaxig:

Sedan är det ju så att Linderborg skriver bättre och är mycket erfarnare än Hellquist, och att Lodalen är en mer crazy storyteller. Samt att både Lodalen och Hellquist skulle behöver vassare redaktörer. Vad är det med de stora förlagen nu för tiden? (DN kultur s. 2)

Min andra stora skräck: Att sågas. Vara en dålig kopia, framstå som otrovärdig.
Agnes H försöker förmedla en ung människas innersta tankar, men misslyckas fullständigt. Hon är en grå kopia av alla kvinnliga kollegor i branschen.

Jag ligger också på ett av de stora förlagen, vilken skräck. Jag sneglar på mappen med manuset som jag inte vågat ens ögna igenom på länge nu. Kanske dags för en ny genomläsning?