Ö-råd

Jag gillar verkligen Robinson i år. Helst ser jag det både på lördagkvällen och reprisen som går just nu. Kan inte riktigt bestämma mig för vem jag vill ska vinna, men programmet är så briljant klippt att jag alltid hejar på Ninas pakt och är glad när den som åker åker.

Förra veckan låg jag dunderförkyld i soffans ena hörn. Darling och Nour satt i soffans andra. Vi låtsades att det var ö-råd och jag insåg att jag var för svag för att få stanna. De två skulle lägga sina röster på mig.

Istället drog darling till Kongo och jag och Nour har kunnat pakta ihop oss bäst vi vill. En hel vecka har gått idag, sedan vi förlorade vår magiska treenighet och blev en halt pall.

Men det går bra. Jag fixar ju det här ändå. Nour är jordens grymmaste lilla person, med en otrolig känsla för när det inte riktigt är läge att vara klarvaken eller på dåligt humör. Som igår, när jag kom på att det var sista dagen att skriva och dela ut kallelser till årsmötet. Och Nour bestämde sig för att agera mönsterbarn och sova i vagnen med ett litet saligt leende under tiden jag skrev och skrev ut. Därefter sov hon en stund till i babybjörnen när jag studsade upp och ner för trapporna i huset och delade ut lappar. Slutligen gick vi på Bodils grillfest, där alla ville vara min vän på grund av mitt söta barn. Det bildades till och med en kölista för att få hålla henne, mest på skämt visserligen, men även på allvar.

Men det coolaste är att hon är precis lika grym när hon är arg eller ledsen eller orolig. I början kunde jag bli så irriterad av att inte fatta vad hon ville. Mest på nätterna förstås, när vi satt i soffan och två timmar gått och hon fortfarande ville åla runt och grymta. Numera kan jag slappna av i känslan att jag antagligen får chans att sova ikapp mina förlorade timmar rätt snart. Att sömnproblematiken ligger mer hos mig än hos Nour.

Härom dagen satte jag upp första bilden som togs på henne med sjukhusets polaroidkamera, tillsammans med avtrycket av hennes fotsola över skötbordet. Och mindes hur obegriplig hon var. Jag kände henne inte alls, hon var knappt en människa för mig. Men när jag tittar på filmerna och bilderna från avdelning 20, har hon samma blick då som nu. Samma bestämda beslutsamma Men vafan människor, fattar ni inte vad jag försöker säga. Och jag inser att hon alltid varit hon. Men att jag behövt tid för att förstå att min roll är förändrad. Det krävs av mig att vara en aningen större människa numera. Ett spädbarn kan inte vara tydligt. Det är en daggmask som behöver hjälp att torka sig i rumpan och att stilla sin hunger.

Det är perfekt fotbollsträningsväder idag. Regnet har plattat till dammet på planen och nu skiner solen igen. Men jag känner att det räcker med det ensamma föräldraskapet nu. Jag vill att darling ska komma hem nu. Jag saknar till och med hans strumpbollar under soffbordet. Jag saknar hans sätt att säga Va fyra gånger i rad när vi äter frukost när jag vet att han ändå inte kommer lyssna, hur många gånger jag än säger om meningen. Han har ingen simultankapacitet. En annan kan lyssna på radio, läsa tidningen, skära gurka och konversera samtidigt. Men det där saknar jag nu. För just nu är det ingen som säger Va, ingen att irritera sig på överhuvudtaget.

NourDu ser väl darling, vad hon försöker säga? Kom hem nu för fan farsan. Vad är det för jävla stil att missa tio procent av mitt liv?!

Annonser

Ett svar to “Ö-råd”

  1. Ja hon var verkligen ett mönsterbarn. Jag skickar Benji på kurs hos henne
    🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: