Trippel misär?

bild-60

Vi hade tid på BVC och jag hade nästan förträngt att det var dags för första vaccinationerna. Det har gått så många månader sedan jag grät på Danderyd av att Nour stacks gul och blå. Jag hade hunnit glömma hur ont det gör inombords.

Nour hade sprängt femkilosgränsen. Hon är som en liten raket och har tagit sig in i atmosfären av vad som är normalkurvan för barn födda i januari. Hon är alltså stor nog för sprutor. Och stor nog för sina första tårar. Kinderna blev helt blöta och hon borrade förtvivlat in sin lilla näsa i min axel. Och jag knep ihop ögonen för att mina egna tårar skulle hålla sig kvar där. Men det skrämde åtminstone min sjuka på flykten, jag känner mig plötsligt nästan frisk.

Nu är hon däckad på min mage. Om ett par timmar ska vi till sista besöket hos schrinken. Ungefär då kommer andra vågen av ledsenhet, sa sköterskan. Det kan ju tyckas passande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: