Tacksamhet

Det skrivs rätt mycket om för tidigt födda barn just nu. Igår om Pelle, född samma dag som Nour. I söndags om Jack, född lika för tidigt som Nour, men som på grund av en blödning i lungan inte överlevde.

Jag antar att den största förändring som skett inuti mig sedan jag blev förälder, är samhörighetskänslorna med andra prematura och deras anhöriga. Föräldrarna till flickan som dog på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Pelle och Jack. Balansgången mellan liv och död.

Jag har väntat på att känslorna ska komma ikapp efter allt som hänt under de senaste månaderna. Känslor av sorg, vrede, besvikelse, vad som helst.

Men jag är fortfarande bara uppfylld av vilken jävla tur vi haft. Att vår grymma Nour ligger och snusar några meter bort och ständigt påminner oss om att hon finns. Om att hon inte föddes i en jordbävningsdrabbad dal i Costa Rica. Att hon av egen kraft drog djupa andetag efter förlossningen. Att hon hämtade upp hjärtstilleståndet som inträffade några korta minuter in i hennes liv (som jag länge var lyckligt ovetande om, men som darling fick möta ensam. Usch.) Att hon läkte öppna kärl i hjärtat, bekämpade infektioner, att apnélarmet hållit sig tyst sedan vi kom hem.

Vi hade en skakig start, men samtidigt fick vi vara nära varandra hela tiden och omhuldades av släkt och vänner över hela världen.

I böckerna om prematura barn står att jag som moder med största sannolikhet kommer bli deppad. Anklaga mig själv för att kroppen gav upp och sörja att inte ha fått gå en hel graviditet. Men jag känner det inte. Ingenstans.

Jag är bara tacksam.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: