När blöjberget sinar

Att bli förälder är detsamma som att bli miljöbov har jag märkt. Sedan Nour kom slänger vi sopor fem gånger oftare än förr. Självklart ger det mig ångest, eftersom miljötomtestämpeln varit del av min personlighet i väldigt många år.

Fortfarande haglar presenterna över Nour. Allra bäst tycker jag om de ärvda. Urvuxna kläder och blöjor och leksaker och vi har verkligen allt vi behöver. Men snart sinar det donerade blöjberget och vi måste köpa egna. Och jag fasar, för jag har alltid pläderat för tygblöjor. Men inuti mig sitter nu en liten djävul och viskar Skit i det. Några pappersblöjor hit eller dit spelar väl ingen roll. Och jag vet inte om jag orkar kämpa emot.

Vi promenerade till Stadsmissionen igår för att lämna avlagda kläder och skor och mötte paradiset. Rad efter rad med barnkläder, knappt använda och billiga. Och äntligen dök en ventil upp i det förtröstanslösa konsumerandet. Vi kan köpa hur mycket vi vill där och ge tillbaka igen senare. En helig cirkel av botgörande. En välgörenhet så fullproppad av egoism att den knappast kan kallas välgörenhet.

Tack Stadsmissionen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: