Jag vet, det är helt sjukt. Men jag har ett barn

Jag har som vi alla kunnat ana, fyrkantiga ögon idag. Varken jag eller darling snittade mer sovtid än en halvtimme i sträck. Titt som tätt lyssnade vi efter ljud, alternativt rusade upp för att höra om Nour andades.

Vi har aldrig hängt med henne på natten. Och nu var hon vår. Visserligen kopplad till sköterskornas sökare, hände något skulle de dyka upp innan vi ens hunnit bli rädda, men i vårt våld, vår vård. I en liten låda vid sidan av sängen.

Jag börjar så sakteliga förstå att hon finns. Och när vi tog upp henne och la henne på sängen, på våra duntäcken medtagna hemifrån, blev hon mer verklig än hon varit under de fem veckor hon hittills levt.

Snart hemma. Jag längtar lika intensivt som jag är skraj.

Vi sprang på ett par som bodde på avdelningen med oss fram till alldeles nyligen. De hade äntligen fått åka hem med sin son, efter fyra månader på sjukhus.

Trodde vi.

Men de hade fråntagits vårdnaden, berättade de hålögt. Sonen bodde i ett jourhem och de fick bara träffa honom fyra timmar tre gånger i veckan. Kuratorn och läkarna ansåg att de vanvårdat sitt barn, att de var ”lågbegåvade”. De hade fått domen samma dag som de skulle lämna sjukhuset.

Efteråt gick vi tysta jag och darling och stirrade oss genom lunchen. Jag försökte föreställa mig att någon skulle rycka Nour ur våra armar, samma dag som vi äntligen var på väg hem.
Vi har allt sett er. En av er pratar i mobilen titt som tätt, den andra knattrar på datorn. Så det blir inget barn för er. Ni är inte tillräckligt goda föräldrar.

Jag kan för stunden inte tänka mig något värre. Snacka om att stupa på mållinjen. Och hur motiverar man fyra månaders sjukhusångest om man inte får ta med sig lönen för mödan därifrån?

Men jag är så glad, för så vitt jag vet planerar ingen att ta min lilla familj ifrån mig. Nour och darling käkar lunch däruppe och snart ska jag traska den evighetslånga sterila och tusen gånger promenerade sträckan tillbaka till dem. Och jag kommer skratta hela vägen. Kanske göra ett sånt där skutt också, då hälarna slår i varandra. Av ren och skär kärlek till livet.

Annonser

3 svar to “Jag vet, det är helt sjukt. Men jag har ett barn”

  1. Jag förstår att du känner dig lycklig över att vara Nour så nära. Underbart!
    Men pust, vilken mardröm för det där andra paret. Stackarna.

  2. Hej kära kusin, tänkte bara låta dig veta att jag kikar in då och då för att se hur det går för lilla Nour och er båda. Hoppas jag får träffa er alla tre snart!
    Kusin Lotta

  3. Pernilla: Nej, fy fan, jag avundas dem inte. Hoppas det löser sig.

    Kusseluss: Kul att du läser. Hoppas hoppas jag kan komma förbi bolagsstämman och säga hej, med en liten Nour i släptåg.

    KRAM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: