Tid för självreflektion?

Katerina Janouch pratar på P1 morgon. Om att drömmen om en son är omvänd här i väst. Här drömmer kvinnor om att få en dotter.

Katerina tycker att det är hemskt att jämföra barnlöshet med dotterlöshet. Det är två vitt skilda ting. Det är som att jämföra personer med cancer med några som har diabetes. Längtan efter att bli frisk är lika intensiv oavsett. Därför har alla samma rättighet att få sina behov tillfredsställda. Därför kan det vara av godo att kunna välja flick- och pojkembryon. Det kan ju leda till färre aborter.

Vad knasig hon är, var mammas enkla kommentar, där vi tittade på varandra över kaffekopparna.

Har man verkligen rätt till allt man saknar? Om mängden lycka är större än lidandet? Har man ingen som helst skyldighet att reflektera över varför man har just det behovet?

Jag läste Katerinas Dotter önskas i somras när jag fastade. Jag trodde hela vägen att huvudpersonen i slutet skulle komma på att problemet satt i hennes eget huvud och inte i könet på hennes barn.

Istället fick hon flickan hon drömt om. Slutet gott allting gott

Jag tror fortfarande att problemet sitter i Katerinas huvud. Hon fick slutligen sin efterlängtade dotter, men vad händer om dottern inte har lust att ha rosetter i håret, klä sig i rosa och viska hemlisar med sin mor? Vad händer om hon hellre bär blåställ och grova kängor. Vad händer om hon hellre heter Leif än Lola?

Som föräldrar har vi föreställningar som vi medvetet eller omedvetet överför på våra barn. Har vi ingen som helst skyldighet att hålla dessa för oss själva? Skyldighet att låta våra söner och döttrar själva välja vilka de vill vara och vilka egenskaper de tänker tillskriva sitt kön?

Kanske inte. Killar är ju inte riktigt som…. oss tjejer. De kan liksom inte riktigt knyta an till sitt inre. De känner inte lika mycket. Det är därför man aldrig kan få den där innerliga kontakten med… en son. Alltså. För så är det ju. I biologin. Och tjejer gillar prinsessklänningar och My little pony och nej då, jag har inte fastnat i femtiotalet, jag är modern feminist. Eller jag vill helst inte kalla mig feminist, för det låter så tråkigt. Så argt på nåt sätt. Och jag är ju en glad tjej, tihi. Upp till kamp systrar, nu förändrar vi världen!

Annonser

Ett svar to “Tid för självreflektion?”

  1. Äsch. Jag vet inte jag. Jag ville så väldigt innerligt gärna ha en tjej. När jag var gravid med ettan ställde jag in mig på att det var en kille, för att vara förberedd. Det är känsligt det här… Tror inte att KJ är helt fel ute, många känner verkligen sådär. Fast jag tycker att man inte riktigt får tycka så… Jag babblar….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: