Vändpunkten

Heja dramaturgi och att den alltid är lita på. Jag satt på bussen i morse tidigt, tidigt och såg snöflingorna täcka hela stan. Tänkte på hur mycket lättare det är att kliva ur sängen när jobbiga besked inte väntar runt hörnet längre, utan en frisk och kry liten pärla ligger och väntar i vattensängen en halvtimme bort.

I fredags fick Nour ett personnummer. Fyra fantastiska extra siffror som bevisar att hon finns. Dessutom fick hon ta bort syrgasgrimman. Först på prov, senare på riktigt, eftersom hon höll syresättningen så bra.

Därefter fick jag ett mail från förlaget om mitt bokomslag. Jag har inte ens orkat tänka på mecket som varit med det satans omslaget, bara knipit ihop ögonen och hoppats på att det ska lösa sig självt.

Jag gillade ju inte det första förslaget. Eftersom det ”brann i knutarna” var det upp till mig att hitta ett alternativ. Vilket jag gjorde och alla jublade och gillade idén. Sedan hörde jag ingenting fram till i torsdags, då det gamla förslaget åter damp ner i mailen, med kommentaren att den bild jag skickat varit för liten för att använda.

Men det kunde ni väl sagt för två veckor sen! tänkte jag irriterat. Mailade tillbaka att jag var villig att kämpa hårt för min bild, att jag trodde den gick att fixa till med filter och frågade när deadline var.

Fick svar att den var dagen därpå, men att de anlitat en ny formgivare som skulle ta en titt.

Natten till fredag låg jag sömnlös och försökte vänja mig vid tanken på att jag skulle behöva stå för min bok, med ett omslag jag inte gillar. Glädjen var smolkad helt klart. Jag såg skyltfönster fyllda med min bok, bokbord, releasefest, alla med fel omslag.

Men i allafall. Strax efter att Nour blivit fri från sin grimma, fick jag mail från den omslagsansvarige. Med ett nytt förslag, Mitt förslag. Det hade gått att fixa och var dessutom snyggt!

Jag skuttade runt lite i huvudentrén, tänkte att Här har vi den. Vändpunkten i filmen. Febern som gått ner, Nour som slog nya rekord och min debut som jag faktiskt i igen kunde vara stolt över. Det kunde liksom inte bli bättre.

Men det kunde det. Som grädde på moset fick Nour igår på sin enmånadsdag flytta från Akutsalen, där hon bott i exakt en månad. Till TIllväxtsalen. Man hör ju bara på ordet vilken mental resa det innebär. Hon ska bara äta, växa och bajsa nu. Inte få dropp eller antibiotika eller tråkiga besked.

Födelsedagen firades också med att bajsa i badvattnet. Inte vi, utan Nour. Jag och darling hyllade vår dotters födelse med att gå på bio, efter att ha bäddat ner henne för natten. Vi kom försent och missade början, och jag var så trött att jag nästan somnade, men wao, vilken känsla att göra något utanför buren.

Ännu en vecka till ända och att lägga till raden av de andra. Skillnaden är att jag ser ett ljus i tunneln nu.

Ett ÅKA HEM.

Annonser

6 svar to “Vändpunkten”

  1. Åh så underbart!!! Jag får tårar i ögonen. Och vad skönt med omslaget!!! Verkligen! Kramar!

  2. När kommer bokenut förresten?

  3. Heja min fosterfamilj!

  4. Pernilla: Ja jag får oxå tårar i ögonen, flera gånger om dan! 🙂

    Boken kommer i höst, i slutet av augusti har jag fått för mig.

    Clark: snart hänger vi gäng!

  5. Åh. Då kanske du hänger på bokmässan och promotar då?

  6. Pernilla: Ja, en av mina målbilder är att åka med famljen till bokmässan. Jag hoppas verkligen att det blir så också.

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: