Miniuniversum

Darling ringde från tåget nyss. Nour hade i vanlig ordning lyckats få tag i sondslangen och dragit ur den. Det låter värre än det är. Jobbigast för henne är att få den tillbakasatt, det hade varit en kamp från alla håll tydligen och middagen blev försenad.

Men det var inte alls det jag skulle skriva om.

En av darlings bästa kompisar har flyttat till vår avdelning. Med sitt nyfödda barn. Villka är oddsen? Jag börjar genast smida planer om hur vi kan laga middagar tillsammans och ha det härligt. På avdelning 20. Jag är garanterat hospitaliserad.

Förhoppningsvis blir de inte lika långvariga som vi. Jag hoppas också att de känner sig lika väl omhändertagna och inte behöver slitas mellan hopp och förtvivlan. Ganska få på vår avdelning har barn som är nära döden. RIktigt sjuka barn åker till Karolinska. De föräldrarna tänker man extra mycket på. Om det går bra kommer de tillbaka igen.

Det har hänt en gång i vårt rum. Att ett litet barn svischats iväg. Det var hemskt.

Det är kul med nya grannar. Men alla andra jag känner som är på tjocken, håll er borta! Så viktigt är det inte med sällskap.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: