Ännu en attack mot sjukvården- och nya glädjebesked

Nour sprängde tvåkilosgränsen idag och jag jublade på avstånd. Sedan grät jag lite också, men nu laddar jag inför avfärd till Danderyd. Inför att få träffa min dotter som jag kanske inte känner igen längre efter all tillväxt, samt inför att antagligen få min tredje penicillinkur inom en månads tid.

Men vad som helst för att slippa detta. Har inte känt mig så här sjuk sedan magsjukan på julafton 1990. Så fort jag får orken ska jag söka upp den där barnmorskan och klubba ner henne.

Det är så konstigt, hur alla läkare och sköterskor utgår från att man fejkar sin sjukdom. Som att alla människor de möter är överdrivna, överkänsliga hypokondriker. Och vissa har ju säkert det problemet, dyker upp lite för ofta på akuten, ringer husläkaren i tid och otid, men vi andra. Vi som drar oss för att dra i nödbromsen förrän det är absolut nödvändigt. Vi blir nästan uteslutande orättvist eller felaktigt behandlade, när vi väl samlar modet att söka hjälp.

Jag blev ju kejsarsnittad och placerad på avdelning 12* på Danderyds sjukhus. Nour låg på avdelning 20, en trappa ner och jag ville förstås gärna hälsa på henne där rätt mycket. Dagen hon föddes skjutsades jag ner i sängen, dagen efter i rullstol. Jag fick beröm av en sköterska för att jag tog mig upp, duschade, gick omkring och jag nickade och log väl mest. För vad var alternativet, egentligen?

Vi missade ronden den dagen, och eftersom jag aldrig tryckte på larmknappen, såg vi praktiskt taget inte röken av någon personal. När vi kom tillbaka på kvällen låg min journal på sängbordet och vi antog att en läkare lämnat den för att vara snäll. Inte att vi var på väg att bli utslängda. Vi hade ju bara sovit där en natt.

Morgonen efter gick vi åter ner till Nour efter frukost. Utan rullstolen, det fanns ju hiss. Väl där nere kom en sköterska fram och berättade att vi nog var på väg att bli utskrivna. De hade nämligen ringt uppifrån och frågat om det fanns plats där nere för oss. Nu fanns det ju inga platser alls, utom för Nour, så vi fick förbereda oss på att åka hem.

Eftersom avdelning 12 lovat oss att säga till minst kvällen innan, samt inte undersökt varken mig eller mitt sår på ett dygn, utgick jag från att utskrivningen gällde dagen därpå. Så vi gick glada i hågen upp för att äta lunch. På väg ut från rummet mötte vi en barnmorska.
Var har ni hållit hus? utbrast hon.

Eh, gissa tantjävel. Sa jag såklart inte. Utan Hos vårt barn , vilket ju vi ju alla visste. Alla andra på avdelningen hade ju sina barn hos sig, vi hade vårt en trappa ner.
Vi har letat efter er jättelänge.
Men vi var där nere. Ni kunde ha ringt.
Ni var inte här på ronden imorse.
Nej, vi var en trappa ner. Hos vårt barn.
Vi vill skriva ut dig.

Jag hade redan hunnit bli lite irriterad över att barnmorskan var så otrevlig. Och nu började de tjata om utskrivning utan att ens fråga hur jag mådde. Inte ens en temp på mer än ett dygn.
Hur kan ni vara så säkra på att jag är frisk, när ni inte ens besökt mitt rum på mer än ett dygn?
Barnmorskan fnös. Det ser väl vem som helst att du är frisk.

Det är nog inte nödvändigt att förtydliga att en person som fått x antal lager i sin mage uppsnittade ett par dagar tidigare, inte är frisk. Det är nog inte heller nödvändigt att förtydliga att vilja kan göra rätt mycket med människokroppen. Jag ville vara med Nour. Så jag gick dit. Jag åt mina ordinerade smärtstillande, jag hasade mig långsamt genom korridoren. Jag var okej. Dock inte helt redo att pendla 40 minuter till sjukhuset. Men det är ju visserligen inte avdelning 12:s problem. De hade ju massa nyförlösta som behövde ett rum, och vi var ju friskast på avdelningen. Så istället för att skriva ut de som fött den 17:e, 18:e och 19:e januari, skrev de ut oss. Från den 21:a.

Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst. Darlings mamma tycker att jag ska gå vidare med detta och anmäla. Hetsen med att skriva ut oss ledde ju nämligen till att de glömde informera mig om infektionen jag hade. De glömde ge mig den obligatoriska återbesökstiden, de glömde prata amning, glömde prata om varför jag fött för tidigt. För vissa kan det vara rätt traumatiskt att få barn tio veckor innan planerat, nämligen. Men inte för oss då förstås, för vi var ju nästan oförskämt friska.

Läkaren som skrev ut mig, sa i ett andetag att jag inte fick lyfta något som var tyngre än barnet, och i nästa att det väl var lika bra att jag packade ihop mina grejer och tog med dem ner till min man och mitt barn. De ville verkligen att jag skulle flytta, de hade inte ens tid att vänta in darling som satt med Nour just då.

Det var länge sedan jag kände mig så sjuk som nu. Antagligen spelar det psykiska in. Min rädsla för att möta ännu en läkare, barnmorska eller sjuksköterska som vägrar ta mig på allvar, är större än någonsin. Nour har verkligen fått en mer fantastisk vård än jag visste fanns. Själv känner jag mig kränkt och överkörd och jag kan inte annat än tänka på hur mycket bättre jag kunnat må om de tagit prov för infektion härom dagen. Kanske hade jag sluppit svettas ut hela min samlade vätskenivå, sluppit yra och frossa och sakna och gråta.

Men jag lär mig något nytt hela tiden. Lär mig träna på att stå upp för mig själv.

*råkade skriva avdelning 16 först, men den hette visst 12.

Annonser

7 svar to “Ännu en attack mot sjukvården- och nya glädjebesked”

  1. Åh din stackare.

    jag håller med darlingmamman om anmälning, eller kanske att du skulle kontakta kvällspressen och be dem att göra ett reportage. Sådant får ju kraftigt genomslag (men man ska väl orka med att figurera offentligt förstås) och ge god efefkt.

  2. Hej,
    jag vet inte hur jag hittade din blogg men har läst den lite då och då, tycker du skriver jättebra. Just nu tänker jag på er och hur ni har det. Uttrycket ”jobbig start”, något som jag alltid har tillskrivit mig själv och min dotter, har verkligen en bredare innebörd för er. Tycker också du ska gå till botten med hur sjukhuset har behandlat er! Nog för att man förväntas klara mycket som nybliven mamma idag, men någon gräns måste det ju finnas. Jag intervjuade nyligen en amningsforskare för en artikel som sa ”Att få barn är den största enskilda händelsen i mångas liv och hur är det? Vi föder och sen är den första frågan vi får när vi ska att åka hem. Sen är vi hemma och allt förväntas vara normalt. Vem tänker på mammorna?”
    Och då pratade hon ändå om helt ”normala” förlossningar. Men kanske det är så att det tänks ännu lite mindre på mamman när barnet är sjukt eller utsatt på något vis, som att det inte skulle finnas utrymme för det eller mammor till för tidigt födda barn på något sätt inte skulle behöva precis lika mycket hjälp och stöd. Tänker mycket på det här just nu och tycker: vänta tills du blir lite starkare. Men sen: gör dig hörd.

  3. Hejsan, utifrån vad du berättar så är det här är inte ett acceptabelt beteende. Du bör absolut anmäla. Du har inte behandlats korrekt, du har ingen skyldighet i det som hänt dig. Stå upp för dig själv som du säger och för din dotter vars mamma inte har tagits på allvar och respektlöst skickats iväg och utan att ha undersökts (och med en infektion i kroppen) !
    anmäl, helt klart.

  4. Jag måste säga att det som du fått utstå inte förvånar mig speciellt mycket. Jag tycker vården i mångt och mycket behandlar en som sjuk som någon som hittar, överdriver och tar tid. Det här märks redan på vårdcentralen, där jag fick kämpa för att få ens träffa en doktor, för att jag hade så ont l lungorna och hostade jämt och knappt tog mig upp ur sängen. Sjuksköterskans åsikt var att hör av dig om en vecka om det blivit bättre, när jag väl kom till doktorn hade jag tvåsidig lunginflammation och läkaren undrade varför jag väntat så länge med att komma. Det är inte acceptabelt det du har varit med om, med kejsarsnittet, infektionen, och att faktiskt fått ett litet barn tio veckor förtidigt. Stå på dig när du har fått orken tillbaka.

  5. Säger som de andra. Anmäl!!!

    Fast kruxet är att när man väl orkar anmäla känns det överspelat. Men du ska kräva din rätt till det du har rätt till. Samtal t.ex.

    vi hade också en traumatisk första förlossning (ej i närheten av din) och vår dotter var också sjuk i början (inte ens i närheten av det ni får utstå med Nour) och jag mådde väldigt dåligt över detta några månader senare. Först tre år efter förlossningen pratade vi igenom den, då för att tvåan var på väg och jag var livrädd för upprepning.

    Anmäl och kräv din rätt. Hur jävla jobbigt det än är!!!!!

    Tänker på dig, er och lilla Nour. Som börjar bli stor. Stor Nour. 🙂

  6. Återigen, tack för allt stöd jag får. Som stärker o värmer så mycket. Blogga är ju nåt slags terapi, men för att undvika att det händer igen, och drabbar fler än mig själv, känner jag oxå att jag borde gå vidare med detta. Ännu mer efter igår, när cirkeln slöts och jag på gynakuten hamnade hos samma läkare som skrev ut mig som nysnittad. Och som självfallet inte kände igen mig.

    Klockan är nu strax åtta på morgonen och gynjouren som skulle ringt mig igår kväll, har fortfarande inte hört av sig…

    Men jag mår åtminstone bättre. Infektionsvärdet var högt men kroppen verkar ha tagit saken i egna händer.

  7. Erik Torhall Says:

    Åhhh!!!! Jag blir så förbannad! Klart du ska anmäla alt. kontakta medier! Det är ju helt sjukt! Vilken tur att du är en sån otroligt stark person och har en sån grym kille! För övrigt underbart att läsa om Nours utveckling. Som läsare gläds man mer över det än man blir arg över er behandling och jag förstår att det är så för er också. (Det ska dock inte hindra dig från att gå vidare med ärendet)

    Kram Erik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: