Jävla ductus

Om en knapp timme är det äntligen måndag. Ännu en helg av stängd bibbla och gallerförsedda kaféer till ända.

Men jag börjar längta hem så sjukt mycket. Hem till söndagkvällar med Gossip Girl och slösurfande. Till utdragna frukostar med DN, till att kila ner till ICA, till kaffe i termos.

Ductus jävlas med oss. Ena stunden har Nour grymmaste syreupptagningen, för att i nästa dippa till nya bottennivåer. Och den nya väntan tär. Väntan på att se om kärlet sluter sig eller öppnar sig ännu mer. Ett nytt ultraljud i vecka 34. Vilket känns sjukt att tänka på. Att Nour fortfarande inte borde vara född. Att hon saknar sju veckor av en ”normal” graviditet.

Jag tänkte på samma sak under bokfotograferingen. Hur gravid jag varit om om inte funnits. Andra saker jag tänker mycket på är min tacklista i slutet av romanen. På vad jag ska skriva till Nour.

Nour spräckte 1900-gramsgränsen idag, den lilla tjockisen. Hon växer nästan för bra för sitt eget bästa. Eller för ductus bästa snarare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: