En fristad

bild-431

Vi fick flytta ut idag, jag och darling och det var med dubbla känslor vi svängde ut från parkeringen vid halv tiotiden. Mamma har lånat ut sin bil och min morbror sitt hem, ett litet gult rum högst upp i sitt hus. Mjuk dubbelsäng, eget badrum, ta-vad-ni-vill-känn-er-som-hemma-uppmaning. Paradiset efter tio dagar i sjukhussäng, sjukhusljus och sjukhuskorridorer.

Morbror bor bara fem minuter från sjukhuset och ringer doktorn mitt i natten är vi där snabbt. Vilket ju är det jobbiga i det härliga med att få lämna sjukhusbyggnaden. Nour är kvar. Utan oss. I sin lilla kuvös och jag kan inte sätta ord på det overkliga i situationen. Jag tittar ner på mitt sår som sakta läker och har ingen gravidmage längre, ingen som bökar och stökar där inne.

Jag antar att det sjunker in snart. Att drömmarna då vi glömt hur vår dotter ser ut/vi glömmer henne någonstans/glömmer att hon alls finns, upphör. Hon har bara levt en vecka och tillhör oss inte riktigt. Personalen vet bäst, bestämmer när hon ska äta, sova, medicineras, motioneras. Men känslorna växer och jag längtar efter henne nu, undrar vad hon gör. Om hon är vaken. Om hon vet vem jag är.

Den andra världen tittade förbi idag också. Tjocka tjocka roomsie, som skulle ha fött flera månader innan mig, går fortfarande och väntar och kom till sjukan för att inspireras. Vi drack latte och pratade bokomslag och ju mer jag tänker på förslaget jag fått, desto fler invändningar har jag. Men jag antar att det är sällan första förslaget spikas. Åtminstone hoppas jag att det är så, jag måste ju stå för hela paketet och det gör jag inte i nuläget. Det är för mycket chic-lit, för lite av bokens egentliga innehåll.

Som sagt. Tusen saker rör sig i huvudet. Mitt barn och min bok. De skulle inte krocka. Jag skulle ju rulla omkring, äta bullar och njuta av att vara antagen, ända till slutet av mars.

Istället snurrar så många tankar och känslor att jag knappt minns vem jag är. Och jag har så mycket kvar att berätta från sjukhuset. Om den fantastiska jämställdheten inom prematurvården. Om hur illa jag behandlades på BB, om alla mina nyvunna insikter.

Men jag antar att det kommer en tid för allt. Tid att svara på fina mail, samtal och kommentarer.

Tid att fatta.

Men jag älskar henne. Tårarna börjar droppa av att skriva om henne. Jag har ett barn. Helt sjukt.

Annonser

2 svar to “En fristad”

  1. Det är helt sjukt. Helt plötsligt har man ett barn. Och i det här fallet måste det kännas helt komplett galet! Att ha henne men tvingas lämna henne. Fast ändå skönt att slippa sjukhuset. Fast ändå vilja var där. Lilla pluttan – förstår att det måste vara superjobbigt för er nu!

    Och ta din tid till allt. Det ni går igenom nu är viktigare än bokomslag, viktigare än något.

    Du är klok men du har fel. Hon tillhör er visst. De andra finns där för henne och för er men hon tillhör er och bara er. Fast egentligen bara sig själv. Men tills hon fattar det så tillhör hon er och hör ihop med er. Hur kort tid hon än har funnits.

  2. Hej Agnes!

    Det är så spännande att läsa om hur det går för er och lilla Hilda Nour. Jag förstår att det måste kännas jättekonstigt att lämna kvar henne på sjukhuset. Och att hon kom så fort. Ni skulle ju ha haft 9 månader att förbereda er. Jag håller på er och ser fram emot nya bilder ;D!

    Kram Frida

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: