Ännu mer amningstjafs

Definitivt Preggo länkade mig vidare till en urartad nappdiskussion på sin sida och jag blev så trött av att läsa att jag åter igen började gråta. Det var som att klicka sig rakt in i en tråd på familjeliv och jag känner hur jag spänner nervtrådarna i hela kroppen, liksom garderar mig inför vad som komma skall. Min rädsla inför att bli förälder har än så länge inte hunnit ha någonting med barnet ifråga att göra, utan allt det som finns runt omkring. Förväntningarna, fördomarna.

Barnmorskan konstaterade idag att vi nog måste acceptera att amningen aldrig kan bli jämställd. Att pappan får hitta ”sin” grej istället.
Du får sno åt dig badstunden, sa hon leende till darling. Den är jättemysig. Hon sa dock ingenting till mig om att jag under badstunden bör mota bort grannar och andra nyfikna som kan tänkas ringa på och störa min familjs harmoniska, egna stund.
Vad ska jag göra då? skrek jag förtvivlat. Vad ska jag ta mig till när de badar!!!???

Barnmorskan pratade vidare om amningsstressen. Om att så mycket har förändrats till det bättre sedan exempelvis sjuttiotalet. Tänk vad absurda dessa tider framstår idag. Amma efter klockan, vilken galenskap. Mödrarna blev ångestladdade, ja rent av galna. Nu för tiden däremot, nu för tiden vet man bättre. Barnet och modern är i symbios, i en mjölkrik tvåenighet.

Varför kan vi inte, i våra lärdomar om det förflutnas misstag, inse att även nutid kommer att bli dåtid? Att barnmorskorna om trettio år, (förhoppningsvis) kommer skrocka åt dagens gravidoböcker och dess skeva och fanatiska syn på familjelivet? Synen på mannen, kvinnan och barnet?

Hur många barn väljer bort bröstet? frågade jag som den kunskapstörstande vetenskapskvinna jag är.
Väldigt, väldigt få sa barnmorskan tröstande. De allra flesta lär sig med lite övning.

Men jag var i min fråga inte ute efter tröst. Jag behöver ingen tröst. När jag läser saker som att du är en fullvärdig kvinna även om ditt barn inte vill suga din tutte, är det första gången den tanken väcks hos mig.
Jaha, så jag borde känna mindrevärdeskomplex? Tack för den informationen, den berikade mig verkligen.

När jag ber om statistik vill jag ha statistik. Jag vill att barnmorskan ska säga som det är, att visst vägrar vissa barn amma, och det är lugnt. Då löser man det på annat sätt. Jag är ointresserad av att veta att samhället ser på mig om jag inte är som alla andra, jag försöker att inte bry mig så mycket om det nämligen.

Det är det som är hela grejen med att försöka vidga vyerna. Jag skiter i hur mitt barn bör ha det enligt alla andras uppfattning. Jag vill att det ska må bra, få stark självkänsla och ett stabilt psyke. Helst vill jag slippa smitta det med osäkerhet genom modersmjölken.

Om jag blir överkörd av bussen på väg hem från bb, kommer darling klara sig i ändå. Trots att han inte har någon tutte att vakta längre. Han kommer mata vårt barn med ersättning och ingen kommer tjafsa om amning med honom. Ingen kommer att ifrågasätta hans föräldraskap. Ingen kommer tvinga på honom en amma. Om han startar en blogg kommer istället mängder av de rabiata mödrarna komma stormande från sina familjelivstrådar, och lovprisa honom. De kommer säga Guuud vad storartat duktig och modig du är, å du ensamstående pappa, som i sorgen efter din kvinna, ändå orkar ta hand om ditt barn.

Vi bor i ett västland där barn får näring. De svälter inte ihjäl här, sedan rätt många år är det ett åtgärdat problem i Sverige. Därför kan vi nu istället bli besatta av perfektion. Vi kan fostra och mata våra barn på rätt sätt, på ett lite mindre rätt sätt, på ett ganska lagom dåligt sätt, eller varför inte på ett skitdåligt sätt. WHO tycker att vi ska helamma till sjätte månaden. Inte för att barnet svälter ihjäl annars, utan mest för att jag ska veta det, så att jag får ångest och ont i magen om jag inte helammar mitt barn i sex månader.

Sverige har ur föräldraavseende världens bästa förutsättningar. Papporna kan ta del av sitt barns första tid, på samma villkor som mamman. Det är grymt bra, unikt och viktigt att framhäva här i min ilska över svensk oförträfflighet. I Costa Rica existerar till exempel ingen pappaledighet. Där läser de möjligen fortfarande våra böcker från sjuttiotalet. Å andra sidan är sambolagen jämställd äktenskapslagen där (enligt dem jag pratat med iaf). Där behöver man som sambopappa inte bli erkänd av sin kvinna för att få vara del av sitt barn.

När är tiden mogen för de svenska barnmorskorna att skaka på huvudet åt den idiotiska lagen/föreställningen, och säga att Ojojoj, vilken forntid början av 2000-talet ändå var? Tänk vad mycket bättre vi vet numera, tänk vad traditionsbundna och inskränkta vi var förr.

Annonser

3 svar to “Ännu mer amningstjafs”

  1. Hej – har inte läst ända från början men anar en inte alltför liten form av ångest här. Kan det hjälpa att tänka att det helt enkelt inte kan bli till 100% jämlikt mellan amman och pappan, och så kan du väl kanske ta en kortare amningsperiod på max en månad eller så?
    Det är ju i början som barnet får i sig antikroppar och en rejäl skjuts på vägen i att bygga upp sitt eget immunförsvar.
    Eftersom du så rätt strävar efter att ditt/ert barn ska må bäst, så kanske den rent hälsomässiga biten av amningen kan vara värd priset? Det är nog inte via bröstmjälken eventuell oro smittar barnet, utan mer i hur man hanterar och berör barnet.
    Du kanske bara avskyr att jag skriver det här, men sannolikt kommer det hela att lösa sig när ert Frö gör entré. Känslorna kan man jj inte styra över, och det egna lilla barnet är ett så fantastiskt under för de flesta föräldrar att djup och livsvarig kärlek bara uppkommer spontant och direkt (det KAN ta tid också…) och de tvivel man har haft innan barnets ankomst ter sig ganska ovidkommande plötsligt.

    Min egen dotter hade ganska jobbigt under graviditeten eftersom hon mådde så fysiskt dåligt (Crohns + preggotarmar var ingen bra kombo) att hon till slut helt enkelt hatade maginnehållet. Det var t.o.m. så illa att man i journalen hade skrivit in att babyn inte fick läggas upp på magen efter förlossningen, men nu blev det i stället så att hon med sin vana vid smärta aldrig fattade att förlossnignen var i full gång. Hon födde sitt barn hemma på badrumsgoplvet, och blev ju tvungen att ta i barnet.

    Hjälp – lång utläggning det här, men vad jag till slut ville komma till var att dotterns moderskänslor DEFINITIVT inte fanns från början. Däremot gjorde vårdnadsinstinkten att hon i alla fall gav den ”rätta” omvårdnaden och att hon höll i sin (och pappans också så klart) baby. Beröring är ju jätteviktig. Till slut kom även kärleken och hon kunde gosa med sin lilla fina dotter.

    Alltså vad jag antagligen vill ha sagt; låt det komma av sig själv!

    Lycka till

  2. Tack Kerstin.
    Jag överväger starkt att lyda rådet i din näst sista mening 🙂

    Dock handlar inte mitt inlägg om huruvida jag planerar att amma eller inte, men det kanske inte framgår helt.

    Kram

  3. Jag fattar vad du menar, när man säger Känn såhär och inte såhär, men såhär är det egentligen. Jag tror också att vi kommer att skratta åt idag, sen. Men kanske också åt att såna som jag satt och pressade ut mina stackars tuttar dag ut och dag in för att fadern också skulle få mata. Jag grät när min unge inte ville amma, vissa sa till oss att det var för att jag pumpat ut och gett flaska så mycket, me det finns ingen exakt vetenskap om det där och det var väldigt mkt skuldbeläggning. Och WHO gäller ju egentligen u-länder. DÄR rekommenderar man att inte amma kortare än 6 månader. Jag läste en intervju med en läkare som sa att man aldirg tidigare rekommenderat så lång amning, och hetsat så mycket som det förut. Almas gammelfarmor skröt för mig och sa att hon MINSANN ammade i hela fem månader! Amningen var för mig jättemysig, när den fungerade, men ångesten runt den fanns där, runt alla måsten och borden.

    Nu när jag ser tillbaka på det känns det, som alltid – varför ska vi behöva känna skuld? Jag har ju för fan inte gjort nåt ont, jag försöker ju bara vara så jävla bra man kan vara. Och ingen begär ju mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: