6,2

Igår hade vi tur. Har jag insett efter rapporter om fyra döda, hundratals strandsatta och försvunna och raserade vägar och hus.

Vi skulle vara lite turistiga och besöka vulkanen Poas, fem mil från där vi bor och vi lånade tía Sionis bil. Tog oss upp till toppen och beundrade kratern som knappt syntes för alla moln. Hörde amerikanska turister prisa gud för naturens skönhet vi tog bilder på djur och buskar.

Vi åkte vidare mot vattenfallet Varablanca , men var hungriga och darling frågade om det fanns en restaurang vi kunde äta på där, vilket Nelly, som varit där förr, inte trodde. Så vi valde ett ställe på vägen istället. Det låg i en slänt med utsikt över dalen nedanför, hur vackert som helst.

De odlar jordgubbar i sluttningarna och sålde dem överallt, så jag beställde en jordgubbsmilkshake, darling likaså och de var så sjukt goda. Jag tänkte att jag skulle dricka långsamt för att inte slösa hela på en gång.

Sedan minns jag inte riktigt, men hela restaurangen började skaka. Bordet rasade med våra shakes och jag stod där och gungade fram och tillbaka och försökte hålla mg fast i min familj. De andra gästerna skrek och när jag försökte springa ut höll Nelly i mig, ropade att det var farligt att gå ut. Men det enda jag instinktivt kände, var att restaurangen snart skulle rasa ner för berget och jag ville inte dö. Jag ville få ut oss allihop och slet och drog.

Vi kom ut till slut, samlades på parkeringen. Kocken hade skurit sig djupt i handen och blodet forsade. Mina ben skakade, i sällskap med efterskalven och under vår bil, gick en djup spricka i marken.

Jag började tjata om att vi måste betala, men ägaren hade redan hoppat in i sin bil och åkt hem. Antagligen för att hitta sina anhöriga. Till slut började även vi leta oss därifrån. Vissa delar av vägen hade rasat, andra täcktes av nedfallna träd och efter ett tag fick vi vända och leta efter en annan nedfart. Vi stötte på en dansk familj med skitliten bil, som inte kom fram alls. Jag vet inte vad som hände med dem.

Till slut kom vi allt längre från skalvets mest intensiva delar. Husen var helare, vägarna också och vi började möta ambulanser och andra räddningsfordon. Vi gick in på en ny restaurang där vi igen beställde mat. Jag var plötsligt så trött.

Skalvet mätte 6,2 och vi var fem kilometer från epicentrum. Hade vi åkt till vattenfallet hade vi hamnat mitt i, och antagligen inte lyckats ta oss därifrån. Hundratals turister är tydligen fast mitt i ingenstans och fortfarande saknas många. Vägarna vi tog oss ner för rapporteras vara oframkomliga, vissa har rasat i efterhand.

Stackars Sioni hörde bara att jordbävningen drabbat Poas och att vi var där. Hela telefonnätet låg nere, så vi kunde inte nå henne. Och lilla Frö. Som jag lovat lugna sista dagar av semestern. Höll sig tack och lov kvar därinne och kroppen känns som överkörd av en ångvält nu, men själen har skakats till rätta. Det yttre universumet balanserade upp det inre och jag kommer inte rymma fler gånger den här veckan.

6,2 står med enorm text på en av landets dagstidningar. Hundratals försvunna, hemlösa och skadade. I svenska medier hittar jag knappt en notis.

img_6315Sa har peppade var vi strax innan.

img_6335Sprickan under bilen.

img_6340Vagen ner.

img_6344Ett av husen vi passerade.

img_6356Svarframkomlighet

img_6361Micke trött efterat.

Datorn vill inte länka, men notisen finns här (http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=148251)

Annonser

6 svar to “6,2”

  1. Hej Agnes!

    Usch vad läskigt med jordbävning. När vi hade en i december tyckte jag att det var ganska spännande (ingen blev ju skakad, våra hus håller och enligt mina elever var det bara en katt och en skölpadda som dog av skalvet). Snacka om olika världar, det går ju inte ens att förstå. Min man upplevde den stora jordbävningen i Mexiko 1985 då tiotusentals (förmodligen hundratusentals, men regeringen har försökt hemlighålla siffrorna) omkom. Vad skönt att höra att ni mår bra, men fy tusan vilken händelse att vara med om.

    Kram Frida

  2. Pramson, skönt att höra att ni mår bra! Snart ses vi och du får berätta allt. Hoppas Frö sover lugnt på resan och tt stödstrumporna sitter på. KRAM.

  3. Annars ser jag nog en chans att du kan sälja bilderna och rubriken ”Gravid kvinna fast i skalven – MÄTTE 6,2” till aftonbladet.

    shit!

    Jag är lycklig över din tur och överlevnad (inte för att v känner varandra men ändå) skönt att det gick bra!

  4. Tack allihop. Kram!

  5. […] sig så här trygg och harmonisk. Att inga jordbävningar tar hennes familj ifrån henne. (även om det var väldigt nära veckan innan hon […]

  6. […] sista dag i San Jose och vi bestämde oss för att återvända till restaurangen vi satt på när jordbävningen förra året slog till. Resan upp var chockartad, hus som fortfarande hängde från berget, raserade vägar […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: