På rymmen

För första gången under resan har jag rymt. Jag vaknade flera gånger mitt i natten, av att ögonen kliade som satan och när jag gick upp i morse såg jag ut som ett monster. Misstänker att jag fått svamp på ögonlocken, om man nu kan få svamp på ögonlocken? De är lite vitskorviga, röda, ömma och svullna och jag vill helst inte ta av solglasögonen.

Så jag vaknade alltså med solen på fel sida av klotet. Jag är vanligtvis en social enstöring. Jag har mina rutiner, mina vanor, mitt behov av ensamhet, parallellt med att jag gillar att träffa folk. I tre veckor nu, har jag levt tätt tätt med andra människor. Darling, hans familj och vänner och imorse när jag vaknade var jag djupt olycklig. Det låter dramatiskt och det är dramatiskt. (hey, jag är faktiskt på tjocken. Mitt liv är en enda gigantisk hormonrubbning)

Jag sa tack, men nej tack och tog ensam bussen till San Jose (vi bor lite utanför). Packade dator, dagbok, läsbok, körkortsteori och varm kofta och hittade ett lyxigt kafé med trådlöst nätverk ett par hundra meter från sluthållplatsen. Jag tänker på min kompis Emilie som fick en ögoninfektion och var blind i flera veckor, på att samma sak kanske drabbar mig till imorgon. Jag får passa på att använda mina ögon nu, njuta och misströsta, för fyfan för vad upponer världen är just nu, med allt som händer i Gaza och alla krigshetsande auktoriteter som blundar för vad orättvisa är och bara tänker på pengar och makt.

Mitt lilla universum och det aningen större utanför. Tankarna susar och i natt när sömnlösheten plågade mig svårt, kände jag att hur Frö också vred och vände på sig därinne. Sträckte ut en liten hand eller fot ibland och gjorde sig hörd. Jag vet att vi smittar varandra med oro, liksom vi smittar varandra med glädje, lugn, energi och trötthet. Jag försöker att andas djupt och vänta ut stormarna när de kommer. Och livet har ju blivit lättare, på sätt och vis har jag aldrig varit stabilare än nu.

Jag har börjat läsa Att föda, som vi fick gratis av barnmorskan, och redan hunnit reta mig på flera grejer. Den säger att den är en bok för mig och min partner, men det kan jag inte alls hålla med om. Den är direkt riktad till modern och talar till mig i du-form. (jaja, det finns ett pappakapitel, där han också talas till i du-form)

Den är dessutom en bok som cementerar kvinnans syn på sig själv. Bland annat nämner den hur viktigt det är att låta oss få det utrymme vi behöver just nu. Det kan hända att vi går in i oss själva och våra egna tankar och där måste vi få stanna, för vi ska bli mödrar och det är stort för oss.

Visst, inget fel i det. Men om man resonerar så, hur resonerar man då helhetsmässigt? En kvinna som under en graviditet har rätt att sätta gränser och ställa krav, är hon berövad denna rätt i det vanliga livet före och efter detta tillstånd?

Jag sa till darling att om jag haft så stark självkänsla som jag tycker att jag borde ha, hade jag inte behövt vara gravid för att tillåta mig att vara den jag är och kräva att få vara den jag är. Men eftersom jag är kvinna, fostrad att vara uppoffrande, lyhörd och tolerant, är denna gravidresa en semester från det vanliga. Det som jag om ett par-tre månader ska återgå till, enligt boken.

Jag tycker det är skit. Jag tycker att Att föda har sina praktiska poänger, men att den som reviderar kommande upplagor borde fundera lite över vad som i nuläget sägs mellan raderna. Och om man vänder på det, om det hade varit mannen som väntade barn, har jag svårt att tro att det i deras bok skulle stå något i stil med:

Tänk på att om du mår dåligt har du rätt att vila. Om du inte känner för att prata, behöver du inte prata. Om du vill sova och inte knulla, ska du inte ha ångest för det. Om det är stökigt, men du inte orkar städa, skit i det.

För dem är det självklart alla dagar på året. För oss borde det vara lika självklart.

Jag såg dokumentären om mannen som födde barn, strax innan vi lämnade Sverige. När barnet var fött och några veckor hade gått, sa mannen (som en gång varit kvinna och därför hade livmoder och äggstockar kvar) att snart kunde han inte skylla på att han var trött efter förlossnignen längre. Snart skulle han behöva börja hjälpa sin fru med att gå upp på natten, byta blöjor och ge mat.

Kan det bli tydligare?

Jag har ett nytt nyårslöfte för 2009, samma som för 2006 om jag inte minns fel. Det är att jag inte ska ta någon skit. Inte från rabiata kvinnor (tyvärr är de främst kvinnor) som tycker att jag ska skippa mitt halva glas vin eller amma oftare eller ta ut mer mammaledighet. Inte från myndigheter eller förlag eller körskolor eller någon annan som försöker trycka ner mig skorna. Inte från någon jävla bok som återigen vill pränta in i mig vilken magisk resa jag är ute på biologiskt.

Vi lever i en värld där intution och självkännedom ligger längst ner under stressen inför allt annat vi ska hinna med. Från början drevs vi alla av djuriska instinkter, vi sprang när vi blev rädda, vi vrålade när vi var arga, jagade när vi var hungriga. Vår kropp och vår själ var nära sammankopplade.

När jag sprang ikapp väskryckaren i Mocambique nådde jag en urkraft jag inte visste att jag hade. Jag sprang och skrek och vann striden. Att föda barn är en av de få urkrafter som finns kvar i den moderna världen. Och det är så sjukt coolt att det ligger en liten varelse därinne och växer, dockad vid min livmoders vägg. Men det är inte det enda stora, känsloomvälvande och förändrande jag kommer att uppleva i livet. Man kan vara en hel kvinna även om man väljer att inte föda barn. Man kan upptäcka sina styrkor och utvecklas som människa, även om man väljer att inte bli befruktad någonsin. Det är vad jag försöker säga.

Jag kommer kanske få äta upp varje ord av detta när våren närmar sig och Frö tittar ut. I så fall kommer jag göra det med glädje. Om jag inte blivit blind förstås, då kommer jag ju inte kunna gå tillbaka och läsa. Varken för att hålla med mig själv eller ångra mig.

Oj vad långt det blev. Tre gånger har kyparen (på engelska) nu frågat om han får ta min halvätna fruktsallad från mig. Tre gånger har jag svarat på spanska, att nej tack, jag vill fortfarande ha den kvar. Det känns som ett krig mellan oss, han med sin turistvänlighet och sin jag-kan-engelska och jag med min jag-är-ingen-jävla-turist-ighet.

Vi får se vem som vinner.

Annonser

2 svar to “På rymmen”

  1. Alfie du skriver fint och tänkvärt och jag håller med, även fast jag fött barn och urkraftat mig, haha. Känner mig inte mer fantastisk för det.
    Tanken är väl god med boken, typ; du är ett hormonellt monster men vafan, be inte om ursäkt. Men det blir som du säger. Jag kände ju så, spontant, när jag hörde om Vaginadagen. Skaffa en snoppdag istället, hence alla andra dagar blir vaginadagar.
    Som jag sa förut, jag tror det bästa med förlossningsinfo är att bara veta innan vilka faser det kan finnas, vilka smärtlindringar som finns, hur ett snitt går till etc. Om jag haft en lång förlossning tror jag det varit skönt att veta, tex att vid 8 cm öppen är det som värst. Så att man vet att sen kan det bara bli bättre!

    Har Lollo blivit medgravid än då? K gick upp 5 godiskilo.
    Kom hem snart lilla fisbralla. Jag tycker du är modig. Kram.

  2. Första gången vi var hos barnmorskan insåg jag att vi nu klev in i en värld där könsrollerna var cementerade. Bara det att barnmorskan säger till min kille att nästa träff ska vi bara ta blodprov och mäta magen så då behöver ju inte du följa med. Hallå, det är vårat barn, såklart han ska med. Hon ska inte komma och ge honom en ursäkt till att inte följa med. Som tur är har jag en bra kille som blev lika irriterad som jag över det där. Och alla vi föräldrartidnignar där det bara är morsor hela tiden… suck. Det borde ju faktiskt vara tvärt om. Jag känner ju alltid bebisen i magen och hinner förbereda mig rätt bra, men papporna borde ju få mycket mer information och så under graviditeten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: