Självbiografisk

Sov som en kratta. Drömde att jag skrivit manus med min gamla klass och att vi allihop skulle på möte tillsammans. Vände och vred mig och var rätt lättad när det äntligen blev morgon och jag fick gå upp.

Men när jag låg där i natt, lyssnade på darlings snusande och inte kunde sova, började jag fundera på den vanligaste frågan som dyker upp efter Vad handlar din bok om?

Det är nämligen Handlar den om dig? Och fast jag säger nej, räcker det sedan med en kort beskrivning av huvudkaraktären för att de flesta ska fnissa eller flina eller lägga huvudet på sned och säga: Men då handlar den ju om diiiiig.

Det finns de som säger att kvinnliga författare oftare än män, ”anklagas” för att vara självbiografiska i sina romaner. Männen kan hitta på, kvinnor kan inte. Typ. Men det är nog omöjligt att hitta en roman där författaren inte skrivit om sig själv. Det finns ju två sätt att jobba på som jag ser det. Att skriva om sina egna erfarenheter, eller att göra historiens erfarenheter till sina. Sedan kanske jag inte måste lära mig hur man hugger av någons huvud, för att en karaktär i boken ska kunna göra det, men jag behöver ändå försöka sätta mig i känslan, kanske intervjua någon med just den erfarenheten.

Jag tänker på när man var liten och skrev historier i skolan. Säg att jag skrev om en tjej som hette Agnes, med en mamma och en bror och en pappa som var död. Agnes gav sig ut på äventyr och hittade en ny pappa, som hon tog med sig hem och levde lycklig med i alla sina dagar.

Finns det någon som skulle kalla det självbiografiskt? Jag har ju faktiskt en mamma, en bror och en pappa som är död.

Min terapeut och jag har pratat en del om mitt manus under resans gång. Hon benämner alltid huvudkaraktären med Du eller Dig och jag rättar henne alltid, Hon är inte jag. Terapeuten ler och jag blir irriterad.

Kanske borde jag inte bry mig. Efter första versionen var jag räddare för att göra någon ledsen. Att min släkt skulle sluta prata med mig, att jag skulle få stå till svars för massa saker som huvudkaraktären gör och säger som jag aldrig gjort eller sagt. I de följande versionerna blev det fiktiva ännu mer fiktivt och jag slutade bry mig. Det är en roman. Det är inte sanning. Ingen kan ringa upp och skrika om att jag felciterat dem.

Självklart har jag lånat roliga anekdoter. Vissa grundfakta består. Miljöerna är autentiska, karaktärerna fiktiva. Och visst letar jag också alltid efter författaren i de böcker jag läser, det är något eggande i att tänka att allt är på riktigt. Vilket det på sätt och viss säkert också är. Men inte precis på det sättet. Och garanterat inte självbiografiskt.

Annonser

2 svar to “Självbiografisk”

  1. ag minns när det avslöjades att James Fery inte alls skrivit en självbio-bok (Tusen små bitar). Jag tänkte: Skitsamma, det är en bra bok.

  2. JAG och FREY ska det stå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: