Inte ropa hej

Hej hej, svarade jag när telefonen ringde på Källströms kafé mitt på dagen ungefär.
Är det Agnes?, frågade rösten i andra änden.

Det var förläggaren. Hon var nöjd och glad och vill ge ut mig nu. Ska skicka ett kontraktsförslag denna vecka. Varför känns det som att jag skrivit detta förut? Antagligen för att jag har det.

Jag tror att det kommer gå vägen nu, hon har ju läst manuset den här gången. Hennes kollega hade också läst manuset. De var lyckliga. Nöjda. Hade förslag på ändringar givetvis, de är ju ändå i förläggarsvängen, men inga stora. Språket flöt, karaktärerna höll, jag var i hamn.

Men först i början av 2010 ville de ge ut den. På grund av tidspressen. På grund av myllret av andra böcker som väller ut i hösten. Och jag drabbades nog av hybris, för jag kände plöstligt för att säga att Jaha, vad synd. jag har redan spridit ordet om ett släpp nästa höst, så det blir nog inget i så fall. Jag sa inte det, jag svävade bara på okeeeeeeeeejet, och sedan frågade jag om det var helt kört att få ut boken hösten 2009. Om jag ska flytta till Afrika 2010, skulle ju min författarglädje grumlas lite om jag inte var i landet för att se mitt eget boksläpp.

Darling bjöd på indiskt för att fira. Vi bollade strategier. Han är den bästa jag vet, min betongklump i snålblåsten. Han tyckte att det var fasligt med tid de behövde, jag höll med. Jag kände hybrisen komma krypande igen. Mitt jävla manus hette Projekt 07, för att jag skrev manuset då. Jag har lämnat mina omarbetningar i tid, jag har jobbat snabbt som blixten, jag kan fortsätta jobba snabbt som blixten. Ändå ska det ta ända till 2010!?

Men de är Bonniers. De har flyttat in alla förlagen under samma tak nu, de är ett maskineri utan plats för blixtar. Samtidigt vet jag att de kan om de vill. Jag måste bara kännas viktig nog. Och det är där min hybris får huden att krusa sig igen. Jag tror på något vis att jag är tillräckligt viktig. Och även om det inte är så, måste jag prova.

Nu låter det kanske som att jag inte är glad. Men det är fel. Jag är SKITGLAD! Men vill inte ropa hej. Kontraktförslaget har inte landat på min hallmatta, förskottet ligger inte i min handflata, jag har inte suttit mitt emot förläggaren och känt att det här är på riktigt (bara tanken på förra mötet, ger mig ångest) Men nog är jag glad. Lycklig, tacksam, peppad. Och gravid, tänkte jag på idag, när jag skuttade på Friskis och var tvungen att hålla i brösten för att de var så stora och gjorde så ont. För att inte tala om magen, som är helt i vägen för rygglyften.

Livet blir sällan bättre än så här. På väg mot något större än jag riktigt kan fatta. Ett föräldraskap. En yrkesdröm nära att bli förverkligad. Världens ljuvligaste sambo intill mig i soffan. Halal-tv nu, och snart dags för ER, kwalitty tajm!

Annonser

2 svar to “Inte ropa hej”

  1. Grattis till allt!

  2. Hej Agnes!

    Du får gärna skicka iväg ett mail, det hade varit jättespännande att bolla idéer med någon i en liknande situation! Jag vill gärna veta vilken typ av bok du skrivit, vilket förlag du är i kontakt med, vilken typ av feedback du fått från dem osv.

    Jag har skrivit in min adress i rutan ovanför, men är inte säker på om du har tillgång till den. Har du inte det så hör av dig igen eller skriv din adress i en kommentar hos mig!

    Vänligen Frida

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: