Arkiv för november, 2008

Anders slaskar, julen braskar

Posted in Kärlek, På smällen, Sorg on november 30, 2008 by Morsan

img_6113

Min pappa hette Anders och idag är hans namnsdag. Jag vet inte om ordstävet stämmer, det känns som att de flesta jular slaskar numera. Men jag har alltid tyckt att det är så coolt att just min pappa har en egen dag, med ett så viktigt budskap, för alla julens väntande människor.

Han delade födelsedag med Kungen också, och han delade handstil med mig. Igår fick jag ett par stickade handledsvärmare av mamma, som pappa brukade ha på sig när han blev kall och jag som också älskar handledsvärmare! Tänkte jag såklart.

Snart har ännu ett år gått utan att han har funnits. Biten av mitt liv efter, slår nu före med hästlängder. Jag är snart trettio, då knappt fyllda fem. Och är det något jag önskar Frö så är det att få dras med både mig och darling sjukt länge i sitt liv.

Ibland grips jag av den där skräcken, att historien är till för att upprepas. Att följden av att mammas mamma dog när hon vara bara ett år, min pappa när jag knappt fyllt fem, logiskt borde bli att mitt barn också förlorar en förälder. Jag planerar breven jag ska skriva till Frö i förebyggande syfte, som h*n kan lära känna mig via, om jag inte finns där. Jag har tvingat darling att lova att prata mycket om mig i så fall, inte bara om de bra sakerna utan även om de udda och konstiga delarna av mig.

Och jag är skitapåmigrädd för jämnan, för att darling ska dö, och lämna mig kvar i historien.

Jag följer Vimmelmammans blogg. Hon kämpar mot sin skitsjukdom och funderar på hur hon ska inkludera sin son. Hon är rädd för att berätta för mycket, samtidigt rädd för att utestänga och barn är inte dumma, barn känner på sig. Både när något jobbigt drabbar deras nära och när något undanhålls dem. Fortfarande är det som ger mig mest ångest i livet, känslan av att något pågår bakom min rygg som jag inte vet något om.

Jag fick aldrig lära känna min pappa på riktigt. Det känns extra jobbigt nu, när jag ska bli morsa och allt. Ju närmare jag kommer honom i ålder, desto tydligare ser jag hur ung han var. Trettiotre små sketna år. Han som hade levt för evigt, ända sedan femtiotalet. Jag är mitt i processandet att samla ihop de bitar som finns av den han var, men folk är så vana att glorifiera honom att det är svårt att få höra djupare tankar om Anders. Om när han var deppig eller ego eller på annat sätt o-perfekt.

img_6114

Nedre halvan av kortet. Min bror. Som finns kvar och som jag älskar högt. Det gäller att balansera på kanten. Att med hela kroppen och själen förstå, hur lycklig jag är över de människor som finns kvar i mitt liv. Samtidigt inte låta det skrämma mig till döds, att de kan försvinna när som helst.

Anders slaskar. Det blir en vit jul i år. Halleluja! Och jag hejar vidare på Vimmelmamman och hoppas att hon spöar skiten ur den där jävla skitsjukdomen snart.

Varför?!

Posted in Övrigt on november 29, 2008 by Morsan

Min granne dammsuger igen. och jag blir lika irriterad som vanligt.

Indien

Posted in Livet on november 29, 2008 by Morsan

Gisslandramat är över, säger de på radion. Igår när jag och Clarkson skulle fika på Åhléns, stod en tjej och berättade för sin kompis om hur hennes ensamresa till Indien kanske skulle skita sig nu. Men de blev avbrutna när det började bli spännande, för det blev den ena tjejens tur att beställa och jag gick tillbaka till mitt bord.

Min pappa fick en psykos i Indien. På grund av sin egen utmärglade kropp i kombination med de orättvisor han mötte. Jag har tänkt att jag ska åka dit någon gång, och se vad han såg. Efter de senaste dagarnas rapporteringar känns det lite som att Indien endast består av lyxhotell.

Knödelfrukost

Posted in Drömmar on november 29, 2008 by Morsan

Åt just sista biten av min stora frukost. Sedan lyssnade jag på brorsans meddelande från igår kväll, där han sa att jag inte skulle äta så mycket frukost eftersom mamma kommer klockan 12 och vill äta lunch. Inte för att jag är hungrig någonsin längre, med en knödel som trycker ner magsäcken för jämnan.

Drömde att jag och darling inte var ihop längre, men vi bodde ihop, var bästa vänner och väntade barn tillsammans. Istället var jag ihop med min kusin Calle. Jag stod på ett hotell och väntade på dem båda och först kom Calle gående och jag kramade honom och försökte känna hur kär jag var. Men sedan såg jag darling i ögonvrån och passionen vällde över mig. Blandad med ömhet och lättnad och när jag kramade honom ville jag nosa mig fast för evigt i hans nacke. Men jag var tvungen att släppa taget, för hur skulle det se ut om jag hellre kramade mitt ex än min nuvarande kille?

Jag vaknade och började nästan gråta av lycka när jag insåg att det bara var en dröm. Jag krafsade på kudden intill, som jag för ett ögonblick trodde att darling låg på, men den var ju förstås tom. För han är i Kongo och jag har ytterligare en vecka att att uthärda.

Fredag!

Posted in På smällen on november 28, 2008 by Morsan

Igår blev idag och solen skiner, livet känns lättare. Kan fortfarande inte riktigt komma över att jag gått från kan-gömma-mig-i-stor-skjorta-gravid, till Big mama-gravid. Men det känns spännande och roligt och jag ser fram mot att få gå gratis på offentliga toaletter (eller var det bara nåt som Martina Haag hittade på i sin blogg? Det återstår att se)

Idag ska jag hänga med Clarkson och Alma. Jag ska kanske äta en bakelse.

Skörden

Posted in På smällen on november 27, 2008 by Morsan

bild-381

Mina tre cravings, samlade i symbios.

Rivande hunger

Posted in Kärlek, Livet, På smällen, Romanprojekt on november 27, 2008 by Morsan

Idag är en trög dag. Jag har jobbat rätt mycket, men inte tillräckligt mycket och är fortfarande så trött efter natten och morgonen. Och nu börjar jag bli hungrig. Lovade darling att jag skulle äta bra när han var borta, gjorde storkok älgfärssås i förrgår, men pallar inte att äta samma middag som lunch. (Dessutom är återstoden i frysen) Magen kurrar trots kaviarmackor och avokado och jag borde släpa mig till ICA och köpa något riktigt som det brukar kallas.

Men jag orkar inte. Hörde glassbilen pingla utanför och ville springa ner, men orkade inte det heller. Frö pucklar på mig inifrån, Ge mig näring jävla kärring!, ungefär och jag ska. Jag måste bara plocka upp mitt risiga flottiga hår från soffkudden och gå ner ett par trappor.

Pannkakor vore gott. Eller plättar. Kanske ärtsoppa. Kanske alla tre sakerna?

Inte ens halva tiden har gått av min tid som gräsänka och jag är redan en vekling. Jag kan inte ens skylla på hormonerna, en smärtfriare graviditet än min får man leta efter med ljus och lykta. Men jag saknar min kille så jävla mycket, jag börjar gråta minst en gång om dagen. Dessutom fick han en skiva hemskickad, precis innan han åkte, med bilder som en fotograf tog på honom förra året till sin slututställning, och han är så snygg och fin och fantastisk på dem att jag inte kan sluta titta.
Självplågeri helt klart.

Och magen har börjat växa. Sist jag körde bil sa körläraren: Redan halvvägs? Du är ju jätteliten! Idag sa körläraren: Vilken mage du fått! Du som bara är halvvägs.

Ja, något har hänt, sannerligen.

Hittar fler och fler versioner av manuset liggande på olika ställen i lägenheten. Från allra första versionen till den senaste, men jag vågar inte lägga dem i pappersinsamlingen och kakelugn har vi bara på landet. Vad gör man med kasserade manus? Stuvar ner dem i hushållssoporna?