Arkiv för oktober, 2008

Gimofalangen expanderar!

Posted in Livet, På smällen on oktober 30, 2008 by Morsan

Äntligen får jag outa mig allra äldsta Gimovän och det faktum att hon också är på tjocken! Hon mmsade ultraljudsbilden för en stund sedan och självklart började jag gråta, för den var så liten och fin. Frö började genast kicka på den punkt där jag numera vet att den har fötterna och jag slogs igen av hur sjukt det här är.

På ett bra sätt alltså.

Annonser

18+0

Posted in På smällen on oktober 28, 2008 by Morsan

Ultraljudstanten var en dryg jävel, som vägrade vara munter. Vi fick tvinga ur henne att alla organ fanns på plats och att mutanten var hel och frisk. Flyttade blev vi, två dagar bakåt och 30 mars är nya dagen. Vilken jag antar ökar chanserna för en delad födelsedag oss emellan.

Nu syns det visserligen inte på bilden att den hade armar och ben, men så var det. Till och med lillhjärnan såg ut som den skulle och kissblåsan producerade kiss så det stod härliga till.

Och oj, vad coolt det var och wao vad mycket man kan känna för ett litet kryp på en skärm. Fina Frö, din ankomst är efterlängtad.

Måndag

Posted in Romanprojekt on oktober 27, 2008 by Morsan

Mantra för dagen: Skriva, skriva, skriva.

Lördagsångest

Posted in Drömmar, Romanprojekt on oktober 25, 2008 by Morsan

Jag ska börja på del 3 nu, men har vaknat in i en sån där dag då jag inte tror på mig själv längre. Vet inte om det beror på drömmen jag hade i natt, att förläggaren ringde, hade läst och var lycklig och hade massor av tid för mig. Men det är mycket möjligen så, och eftersom jag en gång redan fått det där samtalet och fortfarande famlar i mörkret, har jag i dipparna inte så mycket som talar för att allt ordnar sig till slut.

Darling peppar och boostar mig som vanligt, tycker att jag är briljant på många sätt och vis och han sprider ett lugn i min kropp och själ. Och självkänslan har aldrig varit viktigare än nu, eftersom jag tror att ångest och dåliga tankar om sig själv är största hotet mot mutantens välmående. Men jag är bara så sjukt dålig på att vänta, snart har ett år av mitt liv kretsat kring manus som väntar på feedback och dryga 18 veckor handlat om att tro på att någonting där inne är så viktigt och levande att jag ska sluta dricka, röka, äta färdigskivad salami och brieost. Utan någon som helst bekräftelse.

Hemmahäng

Posted in På smällen, Romanprojekt on oktober 24, 2008 by Morsan

Enligt babytickersidan är det 159 dagar kvar till mutanten ser dagens ljus. Jag tvättar och sitter hemma och skriver idag, och trots att de borrar och sliter ut dörrar i trapphuset, hörs ingenting. Tystnad. Fina fina säkerhetsdörr, jag är kär i dig.

Blåställsklädda ben går fram och tillbaka utanför fönstret. Vi har haft plast för fönstren i mer än en månad nu. Jag minns knappt hur det känns att ha syre i lägenheten.

Jag har fortfarande inte fått feedback från förläggaren, men kör på ändå. Tänkte bli klar med alltihop innan första november. För jag måste släppa bokprojektet lite, jag måste skriva min jävla c-uppsats.

Träffade mamma härom dagen. Hon tyckte det var viktigt att inte stressa. Föreslog att jag kanske skulle skippa uppsatsen, gå runt och prata med barnet istället. Berätta om löven på marken. Om solen som sken. Det lutar inte åt att jag nappar, men tanken var väldigt fin.

Costa Rica Baby!

Posted in på resa on oktober 21, 2008 by Morsan

Darling ringde just. Efter mycket strul har vi äntligen fått biljetterna till Costa Rica. 18 december till 12 januari. Mitt i uppsatsoppositionerna men vem bryr sig. Weeeeeeeeooooooooo!

kaffe?

Posted in Drömmar, På smällen on oktober 21, 2008 by Morsan

Mitt huvud började värka igår igen och vill inte ge upp. Drömde hela natten att allt berodde på att jag inte druckit något kaffe. Sedan drömde jag att jag och darling skulle ta studenten men inte fick träffas. Han blev hämtad av en bil, jag av en annan och jag kunde inte alls känna glädje över min nyvunna frihet.

I förrgår födde jag mitt jag-vet-inte-vilket barn i ordningen. Kanske femton centimeter lång och med massor av hår som vi samlade i en tofs i pannan på honom. För det var en han, som jag kallade lilla tjejen.

Ur mina bröstvårtor rann leche condensada. Vet inte om det smakade så, men konsistensen var samma och lilla barnet åt. Sedan glömde vi honom i en väska på övervåningen och kom på, först någon timme senare, att det var länge sedan han skrek. I panik hämtade vi väskan och där låg han fortfarande. Och sov.

Vaknade med samma saknad som efter alla andra förlorade barn. En liten tröst är att han kanske bara flyttat tillbaka in, för att växa sig lite större.

Jag måste skärpa till mig nu och börja med c-uppsatsen. Jag vet vad problemet är, jag är inte helt övertygad om min idé.