Att nära och att tära

Jag sitter och försöker skriva en essä om kvinnorna under nazismen. Om en halvtimme ska jag ta tåget till farmis i Igelboda och outa mitt tillstånd.

Jag borde inte vara nervös. Jag borde vara glad och förväntansfull, brinna av iver att avslöja min väl hållna hemlighet. Men farmis har en så tydlig indelning i sitt eget huvud om hur saker bör vara och jag har som vanligt gått bakvägen. Först skaffar man sig en utbildning, med tillhörande examen. Sen träffar man lämplig heterosexuell partner och ingår äktenskap. Därefter köper man sig en liten täppa och fortplantar sig.

Vi har haft diskussionen många gånger. Jag står fast vid att jag inte är alls peppad på giftermål, men att jag tänkt höra ihop med darling länge, länge. Kanske faktiskt hela livet. Under det senaste året när jag skrivit på romanen, har farmis ofta frågat hur det går med min examen. När jag berättade att förläggaren ringt och ville ge ut min bok, blev hon visserligen glad, men inte alls i nivå med när hon hörde att jag äntligen bestämt mig för att bli klar.
Du är den enda av mina barnbarn som saknar examen sa hon en gång. Jag protesterade med att brorsan faktiskt inte heller hade någon. Men det tyckte farmis inte var samma sak.

Nu sitter jag här med min genusanalys, fördjupad i texter om hur nazismen tvingade bort kvinnor från kvalificerade jobb, gav dem nationstillhörighet först som gifta och uppmanade dem att föda minst fyra barn. Jag tänker på hur så mycket i mina far- och morföräldrars generation handlar om att göra rätt för sig, om att nära och tära på samhället. Jag tänker på hur mycket lättare det varit för mitt talangfulla syskon att möta respekt i sina yrkesval än det varit för mig. Enbart på grund av att han har snopp. Och det stör mig att jag sitter här och är nervös, när jag är så övertygad om att vad jag gör är något bra. Att jag är så beroende av auktoritetens bekräftelse att jag nästan önskar att jag var pro äktenskap. Att jag inte, som mitt älskade syskon, tror på mig själv i sådan utsträckning att jag skiter i vad andra säger.

Det är sorgligt. Men nu måste jag gå.

Uppdatering: Snacka om att jag tagit ut förlusten i förskott. Farmis blev jätteglad. Ville till och med äta á la carte nere på Tippen, men nån måtta får det vara. Jag sa stopp.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: