Vad sätter man för rubrik på det här?

Jag har drömt om att skriva det här inlägget. Jag har drömt om vad jag ska säga till darling om samtalet en dag kommer. Jag har föreställt mig känslan men ryggat tillbaka i skräck, för bara halva jag är drömmaren, andra halvan förnuftikern, .

Klockan 17.32, mitt i fredsmötet ringde hon. Förläggaren, och shit, jag har verkligen försökt föreställa mig vad hon skulle kunna säga. Nu tänkte jag på vilken trevlig röst hon hade. På att hålla telefonen mot taket, för täckningen är så dålig på Svenska Freds kansli. 

Hon låter glad. Man låter inte såhär glad om man inte har goda nyheter. Framför allt ringer man inte någon överhuvudtaget om man ska meddela något trist. Hann jag tänka.

Mitt manus blir bok. Forum vill ge ut min roman. Förläggaren ska maila över ett kontraktsförslag, hon hade inte hunnit läsa den än, men satt med lektörsutlåtandet framför sig och var övertygad. Fatta? En lektör har gjort ett utlåtande. Om mig. Min bok. 

Kära lilla barndomsdröm som slog in. Jag är verkligen en klyscha nu, men jag kan inte sluta tänka på när jag var fem år, skrev Den lila guman,  mitt första litterära verk på dagis, och hojtade om att jag skulle bli författare när jag blir stor. Jag försöker komma på vad känslan liknar mest och tänker på när jag satt i bilen på väg til Gimo, dagen efter att jag och darling återförenats i min soffa. Jag tittade på hans öra (jag satt bak med farmis och han körde) och tänkte att bättre än såhär blir inte livet. Just nu har jag allt jag någonsin drömt om och ingen kan ta det ifrån mig. 

Och jag har verkligen allt jag kunnat drömma om. Jag sa till terapeuten sist att det nästan känns orättvist att allt gått så bra för mig på sistone. Att jag är rädd att folk ska bli irriterade på mig, så som man blir irriterad på den där bruden med bra betyg som alltid säger att hon inte klarat provet och sen ändå alltid får alla rätt.

Å, jag ska spara den här känslan i en liten burk i bröstet för alltid. 

Darling sa att han vetat det hela tiden. Det har han säkert. Men nu vet jag också. Och det är en skön spya av lättnad som landat på hallmattan. Tjoho!

Och äntligen kan jag fortsätta på nästa roman. Eller snart i allafall. Jag vet att det nog är sant som Clärfi säger, att man är dömd till sin kreativitet, att det inte går att sluta skriva även om man vill. Men jag har varit så rädd att en diss skulle få mig att gräva ner allt vad skapande heter för evigt. 

Just nu känns allt möjligt. Och jag kan sitta och tänka på min tacklista, på alla fantastiska människor som finns i mitt liv och gör det så härligt och alla fina ord jag fått ikväll och snart får vi väl fred på jorden också, av bara farten.

Annonser

4 svar to “Vad sätter man för rubrik på det här?”

  1. GRATTIS GRATTIS GRATTIS älskade vännen!
    Gud va stolt jag blir över att känna dej,!

    Kram

  2. Hej, Ska bli skoj att läsa din bok. 🙂

  3. jag har sagt det förut i en tbanevagn men jag säger det igen: det tillhör livets ovanligheter att finna sina egna tankar nedskrivna på annat håll, dessutom med en sådan genuitet och engagemang att de inspirerar till att kanske börja röra sig i en helt annan riktning.

    jag önskar dig verkligen all lycka med boken och hoppas att du ända hittar tid till bloggen någon gång emellanåt!

    f

  4. Du är bästa häst!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: