Pa egen hand


Darling och jag far klara oss sjalva nu. (Klicka pa bilden for att se fler)

Nu ar vi bara tva kvar. Igar akte mamma och Gunnar hem till Sverige igen och inte mycket var sig likt. En kallfront svepte over Moçambique och fick traden att svaja, oss att satta pa oss jackor. Darling lag utslagen pa hotellrummet i magsjuka och vi andra kurade pa kafé, i skydd fran regnet.

Vi vinkade av dem ett par timmar senare, utanfor hotellet och sag dem forsvinna bort och anda till smset fran Johannesburg kom, att de landat, var jag angestladdad eftersom jag dromt att vadret hindrat dem fran att lyfta. Att de bestamt sig for att ta baten istallet. Men allt gick alltsa val och nu ska de vara nagonstans i luften mellan Sverige och Turkiet.

Dagen innan blev en skon blandning av eufori och antiklimax. Vi begav hos hem till den engelska kvinnan som bott i vart gamla hus, for att dricka kaffe och titta runt. Men nar vi kom dit stod hon med nasan tryckt mot gallret och klagade over att vi sagt att vi skulle komma en vecka tidigare. Att hennes man kommit tillbaka fran en resa och inte ville bli stord och att vi antagligen aldrig alls bott i huset, enligt hyresvardinnan. I bakgrunden tornade mannens skugga upp sig som en hotfull demon och vi lamnade gatan med en jobbig kansla i kropparna.

Men sen hittade vi Rui Bastos, sjukhusdirektoren i Beira nar vi bodde dar, drack juice och pratade minnen i hans vardagsrum. Och han var sig lik enligt mamma, fast jag trodde vi tagit fel pa man nar jag jamforde fotona vi hade med oss. De gjorde for ovrigt succé in i det sista.

Den sista och lyckligaste stunden kom dock en stund senare, pa hotellet. Vi lamnade ju Beira utan att ha hittat Serjito. Hans pappa sa att han flyttat till Sverige, men grannen Juliana misstankte att en hund lag begraven och vi andra befarade allt fran narkomani till HIV till fangelsevistelse. Men Juliana hade lovat att forska vidare. Vi ringde henne sista kvallen i Beira utan att fa nagra svar och hoppet kandes ute, men vi var tvungna att hora av oss en sista gang. Sa darling ringde.

Han dok upp! utbrast da Juliana i andra anden och vi satt forstummade av chock (Gugu fattade inte spraket sa han satt forstummad av den anledningen istallet).

Samma dag som vi lamnat Beira hade Serjito dykt upp hemma hos Juliana. Han madde bra, har jobbat som soldat i Burundi, har tva barn och bor i en forort till Beira. Han blev valdigt lycklig over att hora att vi varit dar, sa Juliana.

Sa Serjito levde och hade halsan och nog hade det varit coolt att fa traffa honom, men vissheten om att han inte slukats av missbruk eller sjukdom var en lycka, och nu kan vi etablera kontakt. Och forhoppningsvis traffa honom nasta gang, pa nasta resa.

Idag mar Darlings mage lite battre och vi ska pa Workshop hos Afrikagrupperna. Imorgon ska vi till AMODEFA och pa onsdag tar vi bussen till Tofo. Varmen har atervant och aven om frukosten var tom utan resten av ganget, sa vanjer vi oss snabbt.

Annonser

Ett svar to “Pa egen hand”

  1. Snygga ni e!

    Många kramar, kul att läsa vidare om era strapatser!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: