Att ta med oss hem

Vi sov till sent. Luftkonditioneringen hade hallit Darling vaken och Gugu hade hostat hela natten sa mamma. Sa det var lite seg stamning vid frukostbordet, kanske pga pappas dodsdag, vi var inte helt sakra. Vi drack upp vart kaffe och bestamde att vi forst och framst skulle rikta in oss pa vart gamla hus. Sa vi ringde taximannen fran igar och fick skjuts. Filmade den bekanta vagen, via Praca do intependencia och vidare langs stranden upp till sjukhusentren. Dar hoppade vi av, gick bort till vart hem, som var gult, ommalat, med ny mur. Grannens barn kom ner fran ovanvaningen dar Cia och Lasse bodde, och vi visade dem bilder. Fragade vem som bodde i var del av huset nu. En lakare tydligen, som jobbade men som vi nog kunde hitta om vi gick till sjukhuset.

Jag och Gugu begav till andra sidan vagen for att tavla i vem som sprang snabbast (en lek vi alltid holl pa med i Beira) men just innan startskottet gick, sag jag en kvinna forsvinna in genom var grind och jag ropade at mamma att knacka pa innan hon forsvunnit. Med andan i halsen hann jag fram lagom till kvinnan stack ut nasan igen och jag borjade visa foton. Forklara. Hon forstod snabbt och var vanlig, tillmotesgaende.

De hade inte bott dar sa lange sa hon, men anda sedan de flyttat in var det en man som spokade i huset. Tydligen hade en lakare dott dar en gang i tiden och nu oppnade han sovrumsdorren varje natt, gick runt i huset, tande till och med lampan ibland.

Men den lakaren var pappa, sa jag, aningen forvirrad, for forst trodde jag att hon pratat om en granne. Kvinnan tog sig for munnen. Ojojoj. Jag holl fram en bild pa pappa och hon tittade upp pa Gunnar. Ni liknar varandra valdigt mycket.

Sag att vi kanske kan fa med oss honom hem, sa mamma och strax efter att hennes tarar borjat rinna, gjorde mina det ocksa. Vi fick folja med in, kolla in vardagsrummet och sovrummen som jag missade sist. Hon visade en tarta som alltid stod framme, som pappa atit av. Han at allt de stallde fram sa hon.

Det hela var valdigt surrealistiskt, men vackert och jag kunde i vanlig ordning inte sluta grata. Vi sag bakgarden, de hoga traden och kvinnan sa att vi alltid var valkomna tillbaka, vi hade alltid ett hem hos dem.

Vi strosade ner till vattnet, tog av oss skorna och lat intrycken sjunka in. Forst visste jag inte riktigt vad jag skulle tro, sen bestamde jag mig bara for att tro. Saklart pappa vantat in oss dar, saklart han skulle folja med oss hem nu. Vi fick ju aldrig saga hej da, och forst nar vi alla ater var samlade pa samma plats igen, kunde han slappa taget om det forgangna. Och kanske kan vi ocksa det nu?

Beiras varma kansla genomsyrar an en gang varje kroppsdel. Efter en god lunch i skuggan, hittade vi en kyrka som vi satte oss i ett tag. Jag bad en liten bon, for pappa och for att han skulle folja med oss hem.

Nu ar vi alla fyra mora men lyckliga pa ett internetkafe med AC. Jag har forsokt lagga upp bilder fran idag, men misslyckades. Det far bli en annan dag. Kanske imorgon. Och da ska vi forsoka hitta Sergito, Gunnars bastis.

Annonser

3 svar to “Att ta med oss hem”

  1. Jag ryser när jag läser det här. Hoppas han följer med er nu.

  2. sprakapapersiska Says:

    och jag gråter. tror också. fint att se er i bild och med hopp. tänker på dig/ puss!

  3. […] Den 4 mars 2008, återvände vi för första gången i samlad trupp, mamma, brorsan och jag, till vårt gamla hus i Beira. Kvinnan som bodde där berättade att pappa störde dem på nätterna. Att han osaligt strosade omkring och åt upp deras mat. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: