Bakisbetraktelser

Jag sitter på Frapino och stirrar ut genom fönstret, jättebakis. Har klämt en flottig macka plus kaffe och känner mig lite bättre nu. Inatt när vi kom hem snurrade hela världen, jag försökte logga in på facebook, men kunde inte läsa vad det stod och så blev jag illamående av alla obegripliga detaljer.Var ju tvungen att dränka mina sorger, fast det insåg jag inte förrän jag druckit fem glas vin. Jag skulle bara äta lite tapas med Slebbs, men när hon gick hem fortsatte jag vinhinkandet med Darling och Danne och Kristian och några till på Peppar, sen Tranan.

Darling var snäll och tröstande. Tänk på att jag också dissat dig en gång sa han och jag blev gladare. Trots att jag fortfarande får lite ångest över att han valt bort mig en gång i tiden. Jävla rationella jävel.Så kom jag att tänka på min kompis Nono som sagt att han ska ge mig tre MILJARDER kronor om mitt manus inte blir publicerat. Så hårt tror han på det, säger han, och det är ju snällt men nu är det faktiskt så att han inte läst en rad. Pengarna däremot, ser jag mycket fram emot på mitt bankkonto.

Det är alla hjärtans dag idag, jag hade faktiskt glömt bort när jag vaknade, men man måste nog bo ensam i vildmarken för att lyckas med att inte bli påmind. Tidningar, annonser, radioprogram, alla vill de få mig att konsumera kärlek. Förra året var jag på vinprovning med Farmis och hennes pensionärspolare i Igelboda. Men jag gav en väldigt fin och kärleksfull gåva till min paaaaartner som kompensation. Konsertbiljetter. I år får han ingenting, i år ska jag ha glömt bort honom tillbaka. Alltså, jag säger det inte med bitterhet i rösten, jag är bara så sjukt jävla bakis. Och så kan jag, i egenskap av känslomänniska, bli rädd för honom ibland. Som igår kväll, när vi pratar om hjärtesorg och passionerad kärlek och han för hundrade gången i ordningen pläderar om att han aldrig upplevt negativa känslor när det kommer till kärlek. Att han har lätt för att bli kär, lätt för att gå vidare, aldrig låter någonting gnaga honom inombords. Att han inte känner svartsjuka, avundsjuka, osäkerhet och att han inte förstår sig på dem som gör.

Du har helt enkelt aldrig varit kär, säger någon men mot det protesterar Darling. Och jag står där med fyra glas vin innanför västen och tänker att shit jag har faktiskt blivit lite härdad. Numera gnager sig bara en mild panikartad ångest in i kroppen när han pratar på det där sättet, som mumlar: Spring, spring, fort därifrån. Men den ryter inte längre, SPRIIIIIIIIIIING!!

I teorin har min superrationella kille rätt. Vi människor äts upp av onödiga, negativa känslor och det är dumt av oss att känna dem. Vi borde liksom han gör, välja bort dem. Jag är inte dum, jag fattar också att destruktivitet är dålig för mig, men jag ser det tyvärr inte som ett självklart val. När jag låter mig ätas upp inifrån av allt möjligt jobbigt, är det inte för att jag valt det. Det väljer mig. Vafan går jag annars i terapi för?

Så jag blir sårad när han säger det där, för jag tänker att han i princip klarar sig lika bra utan mig. Men försöker trycka känslorna åt ett annat håll, påminna mig själv om att han har guldfiskminne. Han har saknat mig, mått dåligt på grund av mig, behövt mig vid många tillfällen. Och den där gången när jag frågade varför han blev ihop med mig till slut och han svarade att det var enklare att ha en person att gå hem till än att behöva hålla dejtandet igång och att det var tidsmässigt passande bad han faktiskt om ursäkt sen. Det var till och med för rationellt uttryckt för att vara han.

Men ingen peppar mig som han. Ingen tror på min begåvning, min förmåga och mina idéer som han. Så nog kan jag känna att han älskar mig. Men jag vill att han ska lida lite för det, inte bara Välja Glädje hela tiden, som nåt jävla Kaj Pollakfan. Vi människor behöver deppa ibland. Må dåligt ibland. Vara olyckligt kära ibland. Annars är vi inte människor utan maskiner.

(förlåt darling, att jag hänger ut dig så här. det är verkligen inte min mening, men jag har inte samma känslokontroll som du, inte samma förmåga att skilja rätt från fel. Och om jag får skriva här behöver jag kanske inte ta ut det på dig senare. Så kan vi sitta hela sommaren, hela livet, på vår balkong och Välja Glädje, om och om igen)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: