One down five to go

Jag önskar jag kunde lita på alla delar av mina drömmar. I så fall skulle jag bara vara glad just nu och se fram mot att bli uppsökt på Centralstationen, av förlaget vars möte jag skitit i att gå på, som så gärna ville ge ut mig att de inte kunde vänta en sekund till.

Förra veckan drömde jag nämligen att det andra förlaget hörde av sig, var svalt positiva och sa att, om två år kan vi ge ut din bok. Och jag vaknade och kände instintivt Nej, jag vill inte ha er heller. Sa det till darling, som ryckte på axlarna och bara Skit i dem dårå. Och nu sket de i mig istället. Hej, nej, hej då, typ och jag blev chockad när mailet plötsligt låg där i morse i inkorgen, för 1-3 månader sa de faktiskt, och det har bara gått 3 veckor och sex dar.

Men glädjande nog kände jag igår att det var dags för räd två i utskicksplanen och jag slängde ihop fyra paket manus och brev till de förlagen som stod på tur på min lista. Och hade jag fått ett positivt svar idag istället för en diss, hade ju de 400 kronorna i kopiering och porto känns jävligt onödiga. Så egentligen borde jag vara tacksam och glad.

Hela processandet har liksom bleknat under de senaste två veckorna. Jag har nästan glömt bort att jag alls tryckt ur mig en historia. Pausat klurandet på vad jag ska göra av mitt liv om skrivandet är en flopp och inte en flipp. Om jag ska bli journalist ändå eller lärare. Eller filmare eller Konsumkassörska eller fredsaktivist. Men nu kommer alla de där tankarna tillbaka, vad händer nu, vad ska det bli av mig om resterande fem svarar nej, och jag vet ju att det finns jävligt många förlag att attackera, men frågan är om jag vill.

Inatt drömde jag att säljaren av det ljuvliga torpet (som förhoppningsvis blir vårt på fredag) ville byta det mysiga sidohuset mot en golfbana i kontraktet. Mamma sa ja och jag blev besviken. Förhoppningsvis ingen sanndröm. Även om en golfbana lätt skulle bli en schysst fotbollsplan.

Annars går livet i överljudsfart för stunden. Igår gled jag runt med fyra pass i handväskan och trodde att jag skulle bli rånad, sen var jag på världens längsta fredsmöte. Sen somnade jag nästan av utmattning i soffan, men ville så gärna se Brothers and sisters och SVT:s nya skolserie, så jag hällde upp ett glas vin och lite snus och då blev det verkligen rundgång i huvudet. Men jag sov gott och drömde nästan ingenting, som jag kan komma ihåg i alla fall. Hela förra veckan var så kaos, så under isen ångestladdad, att jag njuter av att kunna andas normalt igen. Darling säger att det mesta handlar om att välja hur man ska kanalisera tankar och känslor (han har inte sagt så ordagrant, men jag har valt att tolka det så) och jag har liksom bestämt mig nu. Jag SKA tänka att förlaget är ett riktigt pucko som inte hajar min briljans och att jag kommer gå hur långt som helst bara jag vill. (och ja, jag vet att Astrid Lindgren blev ratad och Paul Auster också typ 17 gånger och Jens Lapidus och Stieg Larsson)

Min första impuls var att stänga bloggen. Herregud, jag kan ju inte offentliggöra att jag blivit dissad. Men nu när jag blottat mig själv på nätet, känns det faktisk mycket bättre. Det som inte dödar härdar. Och sen när min bok sålt två miljoner ex, kommer det där stora förlaget komma krälande och böna och be för min namnteckning. Och då kommer jag säga sorry, jag tror inte på jättemaskinerier som glömmer de små människorna och bara tänker på pengar. Troligen.

Annonser

Ett svar to “One down five to go”

  1. om jag hade ett förlag skulle jag absolut publisha dej. sa det sa.
    püß

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: