Resan närmar sig

Fan det börjar bli lite jobbigt nu. Det blir alltid så här när jag närmar mig känslomässiga stunder. Och att hitta de där breven igår ledde till att jag satt och storbölade i soffan ända till läggdags. Det gör så ont på samma gång som det är härligt. En så skön, vardaglig, naiv inblick i vad som var mitt liv. Där jag ägnade vissa dagar åt att dansa med mamma och pappa. I orden minns jag mig själv, den jag var, hur jag tänkte och kände. Jag minns att vi glömde tuggtabletterna ibland, jag har frågat mamma om dem, men hon kommer inte ihåg. Nu har jag bevis svart på vitt. 

Och i brevet fanns en framtid där vi skulle ha snäckor i vardagsrummet och pappa skulle sluta röka. Framtiden som bara en månad senare gjorde att allt blev helt annorlunda. Jag ägnade hela uppväxten åt att sakna det vardagliga sen. Vårt vardagsrum blev aldrig igen så prydligt som det varit innan. Vi blev en stympad familj i en annan stad. Med den konstant närvarande saknaden efter någon som aldrig mer skulle komma tillbaka.

Vi ska ju tillbaka snart, till Beira och den stora sorgen och glädjen som finns där. Inför förra gången i januari 2006, grät jag på bussen hem varje dag, flera veckor innan. Jag var så rädd och förväntansfull och orolig. Jag börjar känna likadant igen. Det rör sig inuti, hit och dit. Jag grät hela terapitimmen idag, är så trött nu att jag vill krypa ihop till en boll under täcket, men jag ska hålla mig vaken till Cityaktuen.

Vi är fler den här gången, hela den kvarvarande familjen den här gången. Och så Darling. Jag är glad att han följer med, men lite rädd också. Det är kanske naturligt. Jag önskar jag vore mindre känslomänsklig. Vi pratade om det igår. Om rationalitet vs känslostorm. Darling och jag i ett nötskal. Så sjukt olika varandra.

Men bitarna inför resan börjar falla på plats. Vi har lämnat in visumansökan och fått kontakt med folk där nere som vi vill träffa, och som vill träffa oss. Och jag längtar efter att få möta minnen igen.

Något som är skönt är att helt förträngt hela manusväntan. Jag har nästan glömt att jag överhuvudtaget skrivit något alls.

Annonser

2 svar to “Resan närmar sig”

  1. manusväntan är det djävligaste. man förbereder sig på refusering men inombords finns en liten gnista hopp som drömmer om något annat. vänta bara tills breven börjar komma. ojoj. jag önskar dig all lycka till och ett positivt svar.

  2. Jag har slutat att önska att jag var mindre känslomänsklig, det är ju faktiskt helt okonstruktivt. När man ska skärpa sig slår det ändå bara tillbaka med dubbel jävla kraft. Ägna den energin åt att hitta positiva egenskaper med att vara känslig och bölig i stället tycker jag, för de är många. Att våga rulla ihop sig till en boll utan en massa försvarstal i huvet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: