Att bli vuxen

Från början var det lugnt, jag var singel. Bröllop är faktiskt lättare då. Åtminstone om man som jag, inte brinner av iver att gifta sig.

De senaste tre åren har nämligen varit en orgie av giftermål. Alla mina kompisar knyter banden, jag misstänker en gyllene 26-årsgräns som passerats. Längtan efter en riktigt fet fest och såklart stark kärlek och tro på äktenskapet.

Men. Så blev jag med kille och plötsligt slog varje bröllop följe med ett (eller ett par-tre-fyra) förfrågningar om det inte var dags för oss snart.
När vi blev sambo på riktigt i somras, i en lägenhet som hade tre rum, ökade frågorna i intensitet.

Så vi rev en vägg.
För att kunna ha stora fester.

Nyss ringde darling.

– Gissa vilka som väntar barn!

Han låter exalterad, det måste vara några som står oss nära. tänkte jag. Och det var det. Jag blev rörd och stolt. Och lite lite stressad. För de frågarna kom också med det tredje rummet:
Är det inte dags för smått snart?

Och liksom jag är fast i mitt bröllopsträsk, har darlings vänner (särskilt de allra närmaste) bestämt sig för att försöka, och dessutom lyckats med bragden, att göra barn. Och nyss ringde en kille från SIFO och ställde frågor, varav den sista, om hur gammal jag är, fick mig att inse att jag är 28. Ungefär lika gammal som mina kompisars föräldrar var när de skilde sig i Gimo.

Är jag vuxen nu? Borde jag känna stressen nu? För jag vill ju ha barn och jag vet att det kan ta tre år utan att det går vägen alls. Sen tre år till av väntan på att få adoptera (som man ju dessutom måste vara gift för att få göra) och sen är jag…typ…40.

När hittar jag punkten där direkt är lika okej som om tre år?

Krisen med min livmodertapp väckte tankar och känslor. Tänk om det är cancer? Tänk om de tar bort hela livmodern. Tänk om allt nojande kring att ha blivit gravid av misstag, byts ut mot en tomhet. I kroppen och i själen. Mot ett aldrig.

Jag väntar fortfarande på svar från analysen. Jag har varit väldigt dålig på att hålla det löfte jag gav till doktorn om avhållsamhet. Jag förtjänar en infektion eller två. Jag är skiträdd att det ska ligga ett nytt brev på hallmattan imorgon, där det står att de tyvärr måste såga bort en bit till. Jag har svårt att tro något annat.

Mina gamla kompisar är hittills rätt bra på att inte göra barn. (med några få fantastiska undantag) Jag antar att jag får se det som en tecken på att det är okej att chilla lite till.

Annonser

2 svar to “Att bli vuxen”

  1. Jag har samma funderingar fast jag inte ens vågat göra tapp-testet.
    När gamla rejvare och karriärskvinnor plötsligt tar steget; borde jag också fundera på det?
    Sen skaffar någon Sara jessica Parkertyp barn vid 40 och då räknar jag lite fram och tillbaka och äh,,,, orkar inte. Tack för pingen,,, Kram fina.

  2. Vi kan väl chilla lite tillsammans?
    Jag måste gå och kolla min tapp med. Har skjutit upp det alldeles för länge nu och förra gången fiick jag faktiskt göra testet två gånger pga förändringar….
    usch ocg fy, ibland är det jobbigt att vara vuxen. Om det nu är det jag är…?
    Kram på dig
    //L

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: