Arkiv för augusti, 2007

Utan hjul på benen igen

Posted in Vardag on augusti 27, 2007 by Morsan

gamlaslottet.jpg

Hemma igen efter tiodagarsroadtripen. Darling vill åka till rugbyvm i Paris om två helger, men jag känner mig helt tom på reslust. Vill vara hemma och möblera om, inte hitta torkade krukväxter i varje hörn hela tiden. Kanske känner jag något annat om två veckor men jag måste bestämma mig idag och just nu vill jag få rutiner, äta gröt, fika på vanliga stockholmska kaféer och ha bokcirklar.

Samtidigt tänker jag mycket på Tadzjikistan. Brorsan sa att det inte råder någon tvekan om att jag ska ta chansen och åka dit. Jag håller med. Om det inte vore att jag kände mig som en fotbollsfru och är livrädd att sitta ensam och kolla dvd-er hela dagarna, i väntan på att min enda länk till omvärlden, sambo, ska komma hem från jobbet. Dessutom pratar de tydligen inte ens ryska där, utan någon variant av persiska.

Resan har iaf varit härlig på många sätt. I Göteborg såg vi Sverige-USA och hos mormor fick vi gå in genom finingången eftersom det var darlings första besök. Sen fick vi sova i samma rum också. I lördags åt vi ungefär 30 kräftor var utanför Mariefred, men jag vill ändå ha fler. Även fast jag läste om kräftinporten i DN imorse och åter igen påmindes om att jag är en miljöbov som äter fisk och skaldjur. Sen har vi bråkat rätt mycket också, men på ett konstruktivt sätt och idag är jag pirrkärr i magen och lite underlig till mods eftersom vi hängt 24/7 i tio dar.

Nu ska jag på höstens första terapi

Tadzjikistan

Posted in Livet on augusti 22, 2007 by Morsan

Darling har fått ett jobberbjudande. I Tadzjikistan.
Han har lovat att inte åka utan mig. Så just nu googlar jag mycket. Ännu har jag mest hittat info om narkotikasmuggling och karg natur. Jag tänker att jag kanske kan skriva en bestseller där. Eller plugga ryska.

I södern

Posted in Livet on augusti 20, 2007 by Morsan

Jag sitter på 7eleven på Avenyn med ett tangentbord i pannhöjd. För en timme sedan lämnade jag, snurrig och illamående, min kille på ett regnigt Liseberg där han var långt ifrån färdig med åkningen. För mig räckte fyra timmar. Jag är en hålla-väskanperson. Kräks av allt som snurrar, föredrar kärlekstunneln och flum ride. Glad i hågen började jag med kanonkulan som jag trodde var en bergodalbana. Men den var en projektil med ett par tusen loopar.

Vi har semester och åker runt med vår hyrbil. I lördags gifte sig Purre och jag grät hela dan och kvällen. Även under mitt eget tal, som blev en improviationsföreställning. Jag hade fusklapp som jag knölade ihop i ren nervositet. Idag har jag träningsvärk av gårdagens bakfylla.

Igår drog vi vidare från bröllopet till Skövde och darlings ex och hennes familj. Jag trotsade alla mina uppbyggda anti-ex-umgänge-barriärer och hade faktiskt roligt. De var softa, men jag hoppas innerligt att denna nya upplevelse inte leder till att darling även vill bila runt till mina ex och dricka kaffe. Jag missade terapitiden idag, men om jag varit där hade jag nog pratat mycket om gårdagen. Livet är sannerligen en kamp och ibland när jag tänker på att enda chansen att vila för min hjärnas och dess överhettade överanalyserande, är döden, blir jag lite ledsen.

Men livets jobbiga saker balanseras just nu av det bra. Försäkringsbolaget bestämde sig för den osnåla stilen och en av kusinbrorsorna väntar sitt andra barn i februari. Kanske kanske den 29 februari, det vore coolt. Kusinbrorsan fyller nämligen oxå då. För att kompensera alla dessa goda nyheter fick jag brev om att min livmodertapp måste skövlas ännu mer och min hypokondri är nu på begravningsplanerarstadiet. Men imorgon kan jag tröstshoppa för försäkringspengarna.

Livet döden sorgen glädjen och kärleken

Posted in Glädje, Kärlek, Livet, Sorg on augusti 13, 2007 by Morsan

karlek.jpg

Jag gifte bort min barndomsbästis förra helgen, men har helt glömt bort att skriva om det. Antagligen för att jag stått upp till knäna i purjolök och krossade tomater, för en minnesvärd dag var det utan tvekan. Ingen jag glömmer i första taget.

Brudgumens pappa fick i våras diagnosen obotlig cancer och 3-12 månader kvar att leva. Jag antar att man i ett sånt läge tänker att 3-12 betyder 12 och ingenting annat, för nån man älskar och haft omkring sig hela livet kan ju inte bara dö. Någonsin egentligen. Så planerna fortskred, pappan ville att de skulle gifta sig som planerat, även fast han fått reseförbud och inte kunde närvara vid vigseln.

Jag blev så sjukt nervös. Sorgsen och illa till mods. Tänk om han dog på bröllopsdan. Eller dagen innan. Iaf följde några månader av lugn, som sedan övergick i svårmod eftersom pappan snabbt blev jättesjuk och tre veckor innan bröllopet fick veta att han hade ”max två veckor kvar”. Jag åkte till London på möhippa där barndomsbästisen med en suck berättade att den stora glädje hon från början känt, nu skymts av oro och väntan och ingen lust att gifta sig alls. Och läget var verkligen det värsta tänkbara. Pappan sjuk i London och hela hans familj på väg till Sverige, utan vilja eller förmåga att verkligen lämna honom där. På det yttersta.

Han dog en vecka innan bröllopet. Jag var på Öland och satte mig i lugnet på en ranglig träbänk och grät. Men en vecka senare blåste jag i min silvertrumpet och lotsade 100 engelsmän till en kyrka i norra Uppland.

Vigseln var nog bland det finaste jag upplevt. Vid solosången av Heaven grät vi allihop så att snyftningarna närapå överröstade sångerskan. Men när brudparet kysste varandra för tidigat skrattade vi så att lokalen ekade. Och när prästen slutligen sa att nu får ni kyssa varandra utbröt jubel och applåder. Hela middagen grät jag och skrattade. Efteråt dansade jag så att jag fick blåsor på fötterna och drack så mycket whiskey att jag nästan välte in i en buske med cykeln på väg hem.

Och även fast jag fortfarande känner ett visst motstånd mot att själv gifta mig, måste jag säga att jag fick erkänna mig motbevisad. Att detta med bröllop, som jag gärna ser som ett okontrollerbart jättemaskineri, denna sommar visat mig hur tätt livet, döden, sorgen, glädjen och framför allt kärleken hör samman.

Yeah!

Posted in Glädje on augusti 7, 2007 by Morsan

Nyss när jag kom hem och slog på stackars datorn, så funkade den! Jag la upp mina ömma fötter (jag har jobbat som kock hela dan) på soffbordet och höll andan av lycka. Visserligen trodde den att det var 1973, men i övrigt spinner den som en katt.

Back-upa!, vrålade darling genast och jag håller med honom om att jag är ett pucko som inte cyklar till närmsta jour-hårddiskotek och tankar över. Som straff kraschar den antagligen igen.

På t-banan ringde kusinen och frågade om jag ville bli gudmor till hennes son. Jag blev rörd och fick plötsligt tillbaka massa förlorad energi. Att bli gudmor måste ses som det vuxnaste man kan vara, framför mig ser jag en mullig gråhårig mysmormor, som skämmer bort sitt gudbarn. Jag ska skämma bort mitt. Med fredliga värderingar och solidaritetskänslor.
Kusinen sa att min pappa varit hennes gudfar. Nu är cirkeln sluten liksom.

Apropå pappa var jag hos farmis igår, gick till Tippen och åt nektarin på hennes balkong. Jag frågade henne om sjukdomen, pappas depression. Hur den bröt ut, hur hon uppfattade honom under den. Om han varit ledsen, i sin egen värld.

– Nej. Han verkade inte så ledsen. Men han betedde sig underligt.
– Hur menar du underligt?
– Ja, han kunde sätta sig på tåget från…ja vad heter det nu…ja, Solsidan. Han kunde sätta sig på tåget mellan Solsidan och Slussen och plötsligt bara…börja brodera.
– Brodera? Vad var det för konstigt med det farmis?
– Jo, men det förstår du väl. En stor stark karl kan ju inte brodera. Och Lasse var med, men han låtsades som ingenting, men jag kan tänka mig att folk måste ha tittat. Men Lasse tyckte så mycket om Anders, så han lät honom hållas.

Jag börjar allt mer förstå mammas förklaring till varför pappas sjukdom aldrig var en stor grej för henne. Att hon snarare såg den som del av hans personlighet. Samtidigt förstår jag en orolig mors behov av att få en förklaring på något hon inte förstår sig på.

Jag har lagat mat hela dagen. Försökt förstå mig på en halvtrasig jättediskmaskin. Har ont i fötterna, händerna och huvudet. Jag hade fått order om vegansk glutenfri kost. Idag när jag just staplat högar av allt jag handlat, kom chefen och sa att en kille inte tålde nötter, han hade bara glömt att säga det. Synd bara att typ all god veganmat innehåller nötter.
Bara att börja om från början.
Nu: So you think you can dance! Varvat med American Idol! Kan det bli bättre?

Typ typiskt

Posted in Ångest on augusti 7, 2007 by Morsan

Jag hade så mycket att berätta. Så hällde jag mitt vattenglas över datorn och den dog. Och insikten slog mig igen. Fan, jag har inte gjort en enda backup på tre år.

Nu ligger den i djup koma. Jag har följt alla råd, tagit bort batteri och strömsladd. Låter den torka ifred. Men bara tanken på avgrundsvrålet den gav ifrån sig igår strax innan koman, får håren att resa sig på armarna.

Ryck!

Posted in Vardag on augusti 2, 2007 by Morsan

Jag ska vara toastmaster på lördag och börjar bli sjukt nervös nu. Men istället för att fixa allt jag behöver fixa, ligger jag utmattad i soffan och orkar inte lyfta ett finger. Jag ger det fram till kl. 12, sen jävlar ska jag: hitta klänning och skor och toastmastertuta och födelsedagspresent och bröllopspresent och skriva recept. Och hjälper inte tankekraft ska jag dricka sjukt mycket kaffe.