Arkiv för juli, 2007

Hittade hos Kickidarling

Posted in Humor on juli 30, 2007 by Morsan

Ingen större överraskning faktiskt.


You Are 70% Weird


You’re so weird, you think you’re *totally* normal. Right?
But you wig out even the biggest of circus freaks!
How Weird Are You?

Livet i cirklar

Posted in Vardag on juli 30, 2007 by Morsan

Jag har varit på Öland och kommit hem igen. Hängt med Amanda, Tobbe och Ylva, två föräldrar och en två månaders guldklimp. Vi har cyklat och grillat och badat. Min biologiska klocka har gått upp och ner i takt med att Ylva varit glad och ledsen. Men faktiskt var hon rätt gudomlig även med magknip.

Hemma igen och ska strax bege mig till damp och skriva minst en sida. Har städat och hörde just att Ingmar Bergman dött. Jag började gråta såklart. Är inte svårrörd nu för tiden. Upp och ner som en sol. Kanske rötmånaden kommer med lite mer platt temperament. Det vore najs.

Facebook

Posted in Övrigt on juli 23, 2007 by Morsan

Jag har lagt upp massor av bilder också, på min nya hangup Facebook. En helt fantastisk plats. Och jag vet att några av ni som läser här inte är medlemmar än. Kom igen nu!

Dubbelchock

Posted in Glädje, Livet, Sorg on juli 23, 2007 by Morsan

Har haft en helt grym vecka. Sightseeing i Bologna med Ivone och Gio, festivalhäng med darling i Giffoni. Möhippa i London, där jag fick göra det bästa jag vet, nämligen klä ut mig och överraska. Tjo.

Landade igår strax efter 22. Darlings plan skulle komma vid midnatt och jag längtade, åkte hem till lägenheten som ingen brutit sig in i. Fina Terese hade vattnat min solros, posten låg i en fin hög på köksön. Jag tände värmeljus, tog en dusch, slog på datorn, sprättade brev. Och bland dem låg svaret på den där var-tredje-årliga cellprovstagningen och jag var så säker på vad det skulle stå att jag läste slarvligt. Men mot slutet, längst ner där ett nummer stod skrivet, förstod jag att jag visst inte var okej ändå.

Provet visade att man behöver ta ytterligare prover. Detta för att ta reda på om det är något som måste behandlas.

Bakis, trött, kärlekskrank. Såklart tårarna började droppa och oron mola och jag tänkte att egentligen hade jag vetat hela tiden. Det skulle aldrig bli några barn för min del, inget långt liv heller för den delen. Och jag önskade att darling snälla kunde landa snart så att jag fick ljus i mitt mörker.

Halv ett började jag bli orolig, så jag gick in på Luftfarsverkets hemsida för ankomna plan. Där stod absurt nog att Sterling från Rom skulle komma in 16.40. Men. Vilken dag då? Jag ringde dem och sa med darrig röst att det måste vara nåt fel här, min kille ska landa nu men det står att hans plan landar 16.40. Vad fan betyder det? Och kvinnan i andra änden sa att jo, en fågel flög in i motorn på väg ner, så planet blev ganska många timmar försenat. Så han landar imorgon efermiddag istället, din kille.

What? Han skulle ju höra av sig om nåt gick snett? Och då, precis då pep mobilen och sa att jag fått ett röstmeddelande kl. 19.00. Och där var hans röst som sa att antagligen kommer jag inte hem alls idag och hela min kropp började skaka. Jag kände mig ensammast i världen. Döende, trött, olycklig. Och jag bölade så att grannarna säkert hörde och jag ringde honom men fick prata kort bara för det är sjukt dyrt att ringa svensk mobil i Italien.

Idag är det måndag och min tvätt torkar i skåpet på vinden. Jag har bokat en tid hos barnmorskan om en vecka. Hon sa att jag inte skulle oroa mig. Att det antagligen inte är någonting. Men tjena. Jag är faktiskt hypokondriker. Och jag vill inte att nån ska klippa i min livmodertapp, för det låter som bland det mest smärtsamma jag kan tänka mig. Och tydligen måste man leva i avhållsamhet i upp till en månad efteråt i så fall, och det är inte fysiskt möjligt i nuläget. Jag skulle luckras upp som människa och rasa ihop till en hög av aska.

Men antagligen behövs det inte. Och om fem timmar kommer darling förhoppningsvis hem på riktigt.

Sommar sommar

Posted in Ångest, Glädje on juli 14, 2007 by Morsan

Jag har varit lite besviken på Sommarpratarna i år, inte riktigt fastnat i något av de program jag råkat hamna i. Tills idag dårå, då jag grät högljutt hela sista halvtimmen. Mikael Nykvist var grym, jag som haft en anti-Nykvist-fas ett tag, vill säga förlåt Micke nu. Din historia får mig att förlåta allt.
Starkt och humoristiskt och sorgligt. Synd att jag drar utomlands imorgon igen, just när solen kommit fram och sommarpratarna fått kvalitet igen!

Apropå utomlands har jag jobbat med resfebern hela dan nästan. Inte tagit mig utanför dörren faktiskt, trots att det är badväder och jag bor på en ö. Men jag har städat och packat och strukit (?!). Tänker inte bli bestulen den här gången, inte inte!

Men varför blir jag så ångestladdad av att nästan vara på resa? Jag fattar inte. Mår ju hur bra som helst så fort jag kommit iväg…

Ahhhh

Posted in Glädje on juli 13, 2007 by Morsan

Om fem minter börjar CSI, ser jag på tv.nu. Jey. Tror jag ska borsta tänderna, plocka täcket och gojsa ner mig i soffan.

Lång dag i ösregn

Posted in Livet on juli 13, 2007 by Morsan

Jag är hemma igen. Slöfocktittar på en film där jag inte vet om jag just såg i syne, eller om Bon Jovi faktiskt har en roll.

Har hängt med Clärfi i Norrtälje. Vi åt lunch, fikade och köpte kontorsmateriel. Nu är jag helt slut. Kommer antagligen somna innan midnatt och förhoppningsvis ha kommit över tanken på inbrottstjuvar. Som Leif sa är det omodernt att bryta sig in hos någon nattetid. Inget någon gör nu för tiden, hellre på dan. Mindre suspekt. Känns betryggande faktiskt.

Igår var Kissemammans begravning. Hon har liksom alla våra tidigare husdjur legat ett par månader i frysen. Men några dagar på ett själarensande läger hade fått familjen att förstå att det nu var dags för hennes sista vila.
Kissemamman fick en fin plats vid ett träd i en slänt. En hemmagjord kista och överst en blåklocka planterad. Jag grät en skvätt, klappade hennes kalla lilla kropp en sista gång och sa hej då fina fina du och tack för all glädje du spridit. För att vara så crazy levde hon ett väldigt långt liv. Längre än min undulat Lucas som hon åt upp.
Jag älskade henne mycket. Hon var så speciell.

Efteråt kramade jag på Curran. Den försummade dottern som alltid kommit i skymundan bakom kissemammans karisma. Curran var alltid lite dummare, tråkigare, dreggligare och stelare.

Hon har förvandlats nu, fått en plats i första rummet. Hon ryggar inte tillbaka längre, vill vara nära. Komma nära, protesterar inte ens med en kameralins två mm från ansiktet.
Många lever ett helt liv i skuggan. Jag hoppas Curran får bli riktigt gammal på sin nyfunna plats i solen.

curran.jpg