Seg

Ända sedan terapeuten sa att jag skulle försöka samla ihop ångesten och ta med den till henne, istället för att slunga den på omgivningen, har jag mått ovanligt bra. Peppar peppar. Imorse när jag vaknade med ett berg av tankar och känslor, lät jag dem stanna kvar i huvet istället för att rapa upp dem. Och nu mår jag bättre. Är trött och lite nervös över att ingenting varar för evigt. Men ingenting varar ju inte heller för evigt och jag måste lära mig att acceptera det.

Jag gillar terapeuten så mycket att jag hade dåligt samvete i nästan två veckor över en nästan vit lögn. Det första jag sa på det senaste besöket var att bekänna och sen pratade vi om det hela timmen. Om varför jag ljög. Om varför jag får så mycket ångest av pengar. Vilket väl säkert nästan alla får. Men av omvänd anledning.

Igår var jag helt sänkt av allt kämpande och all eufori. Men då dök Clark och Calle upp och sen Karin och Brorsan och vi hängde på Ramblas och under mina hängande ögonlock mådde jag bra. Var mycket glad. Plockade om och om igen upp prospektet och slogs av oavkortad overklighetskänsla. Och det känns som att min lägenhetomani är botad. Jag kommer aldrig mer flytta för nöjes skull. För det är inget nöje att leta lägenhet längre.

Är fortfarande helt sjukt trött och halsen kliar på nätterna så att jag vaknar om och om igen. Men nyss slängde jag de sista vissna blommorna från kalaset och rensade kanske luften från pollen. Eller nåt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: