Arkiv för januari, 2007

Brasilien

Posted in Chile 2007 on januari 30, 2007 by Morsan

Min skrivna blogginlagg vill inte samarbeta med brasilianska datorn. Sa det langa beskrivningarna och prickarna over bokstaverna kommer en annan gang.
Igar kom vi till Brasilien och Porto Alegre. Hur nice som helst.

champagne.jpg

Vi atersag darlings mammas vanner efter 30 ar.

chayanne.jpg

Vi var pa Chayannekonsert.

chips.jpg

Jagade systrar i Chile i sallskap av kemisk matsack.

Just nu bakar darling empanadas. Jag forsoker blogga. Det gick till slut.

Annonser

Onsdag blev torsdag

Posted in Chile 2007 on januari 25, 2007 by Morsan

Drömmarna driver mig till vansinne. Igår natt var det upplopp i Stockholm, jag tillhörde motståndsrörelsen och skulle ta mig till Ropsten för att ansluta till rebellerna. Överallt människor och upprörda känslor. I en gränd stötte jag ihop med världens största duva. Den sprang mot mig men var så stor att den fastnade, flaxade hysteriskt med vingarna och kacklade med en mördarstämma. Jag var skiträdd och vaknade med större fågelfobi än innan.

Inatt drömde jag igen att jag var tillbaka till Sverige och att jag gick nån utbildning på en suspekt skola, där alla studenter kunde köpa förmånliga grejer från butiker som flöt runt i vatten. Sängar med skjutdörrar, kläder, teknikprylar och antikviteter. Jag ville ha ett fotbollsspel, kusin Dag ville ha ett hockeyspel men det var för stort för att få plats hemma hos honom. Jag hade gjort en dokumentär som skulle visas på allmän plats och hade bjudit dit folk. Dessvärre blev visningen uppskjuten till lördagen och jag ville bara gå hem till mitt sovrum från 80-talet och läsa böcker. På Vivo fick jag syn på Erik och Magdalena och vi sprang skrikande mot varandra som i slow motion. Jag var så glad att se dem igen, hade saknat dem så mycket. De hade kommit för att kolla min film och blev lite besvikna när de insåg att den inte skulle visas. Men så dök brorsan upp och erbjöd sin storbilds-tv och saken var biff.

Sen var det plötsligt fest på damp och folk jag aldrig sett i mitt liv fyllde lokalen. En tant började kedjeröka och jag sa åt henne att sluta. Hon bara fnyste åt mig och när jag tittade mig omkring rökte alla. Jag gick hem, orkade inte noja eller oroa mig.

Darling somnade tidigt, var helt sänkt. Jag hade mest ont i magen och kollade en skitdålig dubbad film med Steve Martin och hans tolv barn. Somnade så fort jag lade huvudet på kudden men drömde som sagt. Har ont i varenda muskel känns det som.
Men nu har det ganska jobbiga samtalet gjorts och vi känner oss båda lite lugnare inombords. Men att vänta är alltid påfrestande, idag är vi dagdrivare.

Det märks att vi passerat halvtid. Tiden räcker inte längre till.

Hej da havet

Posted in Chile 2007 on januari 24, 2007 by Morsan

arica_stor.jpg

Vi sitter mosiga och sjukt trotta pa ett internetkafé i Santiago. For en stund sedan landade vi efter dryga tre timmars flygresa och ett sorgligt avsked i Arica. Solglasogonen har kommit till anvandning mot mer an solgass under den har resan.

Vi traffade tva softa svenskar pa bussen fran Bolivia och blev kompisar. De skulle ocksa tillbaka till Arica, sa dagen darpa hangde vi pa stranden pa dan, drack ol pa kvallen. Pratade svenska med andra an varandra. Kanske mots vi igen i Santiago, beroende pa vart deras resa bar harnast.

Vart var bar vet vi inte riktigt. Det beror pa slakten.

I veckan

Posted in Chile 2007 on januari 24, 2007 by Morsan

arica_1.jpgarica_2.jpg

Pa utsiktsberget med kusin Ivan. Jag och darling kan anas i glajerna.

arica_3.jpgarica_4.jpg

Hoptryckta i bakluckan pa en skjuts, efter motorstopp i Boliva. Sen pa bilflak med vind i haret och darlings slakt vid min sida.

arica_5.jpg

Pa vag fran lyxhotellet i La Paz mot terminalen och evighetsbussen tillbaka till Arica.

En ljuvlig klan

Posted in Chile 2007 on januari 20, 2007 by Morsan

Shit vilken dag. Hundra intyck och lika många släktingar rikare. Försöker sätta mig in i darlings känsla, att från att för bara tio år sen ha varit ensam i världen (visserligen mamma och syrra som sällskap) till att plötsligt ha hur många familjemedlemmar som helst.

Dagen började segt. Den höga höjden tog lite knäcken på oss båda. Hjärtat slog dubbla slag, vi var matta och låga på energi. Men efter en stor, god lunch hoppade vi in i en taxi som tog oss till den adress till den korsning som en morbror i Arica givit oss. Klev ur och kollade runt. I en kiosk fick vi rådet att gå några meter längre upp på gatan, en kille vi frågade där pekade på en kvinna alldeles intill.

Det är henne ni letar efter.

Nästan alla vi fått namngivna hade dött, men i deras fotspår fanns en skog av vuxna och små knoddar. Alla hette samma sak som darling och fler och fler vällde in från stadens alla hörn. Vi bjöds på sockerkaka och lastbilsflakutflykt. Vi var tío och tía, fick pussar och kramar och omtanke och frågor. Hade jag inte glömt kamerasladden i Arica hade jag kunnat proppa texten full av bilder också, men det får bli senare.
Bäst av allt var att få tillträde till ett av alla de små skrymslen som den här staden rymmer. Som försvarslös, nyanländ turist är det lätt att känna sig aningen skraj, kvarteren är rätt skabbiga och det är svårt att veta var det är okej att gå, äta, hänga. När vi satt på ett lastbilsflak i duggregn på väg tillbaka till hotellet insåg vi hur det obekanta plötsligt blivit familjärt.
Ljuvligt.

Imorgon blir vi upphämtade kl. 06.00 för att åka till Huanuni där ännu fler släktingar finns. Bl.a. en som jobbar med radio, liksom darling. Sen vidare till La Paz, om inte de oroligheter som råder i landet förvärras. Därifrån tillbaka till Arica och sökandet efter ännu fler släktingar. Den här gången syskon.

I efterhand

Posted in Chile 2007 on januari 19, 2007 by Morsan

Så här i efterhand skulle jag nästan kunna rekommendera att åka buss upp till 4500 meters höjd magsjuk. Äventyret är ju bara en fis i rymden om det genomförs problemfritt. Det vet jag ju sedan tidigare. Och hur mysigt skulle ett fyrstjärnigt hotell med internetuppkoppling i Oruro egentligen kännas om vi åkt bananskal hela vägen dit?

Vi lämnade Arica vid 9-tiden på morgonen. Jag drack dropp, vågade inte annat. Darling skalade ägg. Vid gränsen var vi båda rätt mosiga och syrefattiga. Jag var tydligen grön i ansiktet och blå om läpparna. Senapsgul inuti. Men det fick bara toan på bussen veta.

Vi gick av i en korsning på vinst och förlust. Bussen gick till La Paz och vi ville till Oruro. Hoppades på att kunna hoppa på någon ny transport åt det hållet.
En dryg kvart senare kom en fullsatt buss och jag satte mig på golvet med blicken fäst mot vägen och önskade att jag skulle slippa kräkas. Allt gick bra, tills bussen fick motorstopp och började backa och slira ut i väggrenen. Tydligen var syftet att ta sig tillbaka till närmsta by, istället blev vi nästan mos av mötande trafik. Till slut stannade vi och passagerarna tvingades ut i ösregnet. En ej alltför ovanlig incident verkade det som, ingen verkade överraskad.

Jag hade knappt kommit ut genom dörren när en kvinna som en stund tidigare erbjudit mig sittplats, började vifta från en bil en bit fram.

Hoppa in, hoppa in! Skjutsen tar oss till nästa by och där går bussar till Oruro.

Vi knölade in oss i bagageluckan och fortsatte resan. Hittade en buss till Oruro och en taxi som tog oss till det fyrstjärniga hotellet i hotelprisklass. Ungefär då hade mina hungerkänslor återvänt, jag åt kex och hallucinerade nästan av glädje. Vi badade ångbastu och gick till en schysst restaurang där en meny kostade ungefär 15 kr.

Nu degar vi. Darling har höghöjdssjuka med hjärtklappning och måste stanna och samla ny kraft ungefär vartannat steg. Just nu kollar han långfilm i horizontalläge. Jag knattrar på laptopen och njuter. Känner att så här i efterhand skulle jag göra om gårdagens resa när som helst.

När krafterna återvänt ska vi leta släktingar. Vi har ett foto från 60-talet och några adresser till hjälp.

Engelsk dagbok

Posted in Chile 2007 on januari 18, 2007 by Morsan

Ajsan kajsan. Samma visa som sist. Jag gnaller over forstoppning, men saknar den innerligt nar den overgar i engelsk dagbok. Vaknade mitt i natten akut illamaende och har tillbringat dagen med att forsoka att inte bajsa pa allman plats. Det har tack och lov gatt vagen.

Imorgon ar det meningen att jag ska sitta atta-nio timmar pa en buss till La Paz i Bolivia utan att bajsa pa mig. De extremt hjalpsamma och kunniga mostrarna har tycker att jag ska ha kjol. Da ar det bara att huka sig bakom ett trad vid rasterna.

Idag jordfastes darlings morfar och mormor pa nytt, pa ny plats. Det var fint och sorgligt. Efterat akte vi hem till en moster och fortsatte diskutera min diarré.

Antligen har mina brev borjat komma fram, jag hade nastan tappat hoppet. Flera fina kommentarer har jag ocksa fatt, men det ar lite meckit att svara pa dem. Moneypenny, bryt dig in och doda tjuven, ingen bor i min lagenhet! Och Sala, jag skulle vilja ge dig alla rad du behover, hall ut!

Nasta blogg kommer forhoppningsvis fran Bolivia.