Essä från skolan

Det nalkas mot jul. Dryga femton plusgrader i Stockholm. Rykten går om nyskördad färskpotatis på julborden och vårsång i fågelträden. Men ett traditionsenligt dagsljus överger oss vid tretiden och håller alla sommartankar fjärran.

Jag går över Liljeholmsbron. Framför mig den utsikt som så länge fått värmen i kroppen att höjas. Högalidskyrkans gröna klot, de mötande cyklisterna och ljusslingorna längs strandpromenaden. Denna stadsdel som varit min plats på jorden i tio år. Som vuxit med mig och förändrats med mig. Min inzoomade cirkel, mitt Södermalm.

Mitt liv startade i Västerås, fortsatte mot kontinenten Afrika. Tillbaka till Sverige och Norduppland och förde mig 1996 till Stockholm.

Här föddes min kärlek till gamla hus och andras öden. Jag läste böcker om tiden innan de stora rivningarna, jag sörjde evigt förlorade kvarter.

För ett arv köpte jag en etta på Erstagatan 7. Även där en kyrka, två när jag tänker efter. Vita bergen och Katarina kyrkogård. Londonviadukt och Finlandsbåtar. Jag hade spröjsade fönster med åtta rutor. Farfar och farmor kom med flyttgröt i form av en kartong ägg.

Du ska räkna rutorna i ditt fönster innan första nattens sänggående. Då slår alla dina drömmar in.

Södermalm var lite billigare då, lite sunkigare. Ännu i utkanten av Östermalms och Kungsholmens status. Jag fann uteliggare i soprummet som övernattat.
Min hem och min borg. Min trygga plats. Jag satt i fönstret och fyllde 18 år, piercade tungan för att markera den stora dagen.

Jag trivdes.
Julen 1997. Mellandagar och jullov. Jag satt med tända ljus vid mitt egenhändigt målade köksbord. Läste DN. Ringde mamma i Norduppland för att berätta hur bra jag hade det.

Jag ska alltid bo här mamma, jag trivs så himla bra.

Och kärleken fanns i ett hörn av mitt liv. Han hälsade på vissa kvällar. Vi drack te innanför spröjsarna, låg framför tv:n och tittade på dålig film sent.
Men den där mellandagen såg jag en liten annons om en visning, bara några kvarter bort. Och i decemberfrosten stegade jag mot Kocksgatan och in i en bedårande lägenhet med två fungerande kakelugnar.
Här skulle jag vara lycklig, alltid lycklig här!

Så jag rusade hemåt med vinterröken sprutande ur munnen och ringde en mäklare nästa dag. För att sälja mitt hem och skaffa ett nytt.

Och det blev 1998 och flyttlasset gick till två rum och kök på Kocksgatan 41. Jag målade gult i köket och rött i vardagsrummet och här skulle jag bo alltid.
Men innanför väggarna i min nya trygga borg, bara några steg från Nytorget och Katarina kyrkogård, vankade den oroliga själen av och an. Det tedde sig som att hur jag än förflyttade mig, saknades lugnet där inne.

I soprummet på Kocksgatan 41 fanns inga uteliggare. Dit in kom man bara med nyckel och på städdagen målade vi blåa portar ännu blåare och levde i sus och dus under trädet på gården. Men kärleken som levt i periferin av mitt liv, trängde sig på och var inte längre pirrig och varm. Istället slungades hårda ord mellan väggarna i min borg och märket av en bortglömd cigarrett brände sig in i köksgolvet. Glas krossades i det gula köket.

Jag ringde mamma i Norduppland och ljög om att allt var härligt och jag trivdes så bra.
Och jag rörde mig vidare. Bort från tillrättalagda IT- och latte-söder. Bort från ärr i köksgolvet och förkolnade drömmar i kakelugnen. Till Hornstull. Knivsöder. Sista anhalten innanför tullarna där uteliggarna sov gratis i skyddet av Tantolundens träd. De hängde utanför Systembolaget och skrålade i samvaro på parkbänkarna.

Min oroliga själ flaxade och kilade in sig under vindskuporna, över gården, i en etta på Högalidsgatan 38.

28 kvadrat. En plats där det var omöjligt att känna sig ensam och där jag nästan kunde vara i alla rum på samma gång. Jag grävde ner tanken på kärlek i rabatten och lockade på min borttappade glädje, min förlorade kraft.

Jag ringde till mamma i Norduppland och lovade att aldrig flytta igen. Att det fick räcka nu med att söka glädjen innanför fyra väggar, för finna den kunde jag endast göra inuti.

Alltid skulle jag bo här nu, men inte för att jag ville utan för att jag måste. Och flytta igen endast, endast när livet blev annorlunda på riktigt.

Dagar blev månader och de 28 kvadraten, växte sig inte för trånga. I soprummet fanns grovsortering och i Högalidskyrkan luciasång och på gatan längre ner ett kafé som visade fotboll. Jag blev personlig, handlade på krita ibland och drack te med mina grannar. Den oroliga fågeln i mitt bröst började acceptera att här skulle hela livet levas.

Kärleken höll sig undan, eller kanske höll jag mig undan den, och månader blev år. Södermalm med sina platser som jag bebott och besökt blev del av mig. Min hemstad.

Men nu, i decembermörkret, går jag över Liljeholmsbron, med utanför-tullarnavidder i ryggen. I min ena hand prospektet till en lägenhet som en mäklare räckt mig nyss. I min andra kärleken, som jag funnit någonstans på vägen.

Vi måste bo här! Här måste vi verkligen bo!

Så hårt kramar jag hans hand att han ber mig lugna mig. Och jag skrattar högt men ändå med tårar i ögonens vrår. För tiden är kommen att stiga ur den cirkel som inhägnat tio år av mitt liv. Stunden är här för själens fågel att känna sig hemma på ny plats.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: