IKEA i mitt hjärta

35716_pe126584_s3.jpg

Jag möblerar om hemma. Har burit bort de två röda fåtöljerna från köket och ner i mörk källare. Spanat in ett bord på ikea som egentligen är för stort, men jag har längtat länge efter att kunna bjuda fler på middag samtidigt.

Det nuvarande köksbordet är inte gammalt, från början av mars. Jag åkte ut mitt i sportlovshetsen och snöstormen och tyckte det var en bra idé att kånka hem på egen hand. Ikeasäckens remmar skar in i min axel och två gånger ramlade jag omkull, en gång på perrongen i Skärholmen, en gång i en driva. Jag ville så förtvivlat gärna komma hem och börja mitt nya liv.

Jag gick ner till studion sedan, alldeles utmattad. Gänget hade hyrt Stockholm Boogie och jag behövde skingra tankarna. För i flera dagar då hade de snurrat runt runt.
Jag minns hur jag berättade för en främling där i soffan, att det fanns en kille som jag inte kunde sluta tänka på. Som inte släppte taget och kändes så omöjligt möjlig. Hon frågade varför och jag visste inte.
Men jag gick hem till mitt köksbord som var vitt och fyrkantigt då och ännu inte täckt med blå vaxduk. Lagade min gröt, lät tiden få utvisa vad som var meningen. Ödet som går att styra och farmis ord som utlöst allt. Vad blir du av din utbildning egentligen? Inte anklagande, men ändock tankeväckande. För jag visste inte själv och måste byta riktning NU. Och det var början av maj och för sent att söka röda korsetkursen, men anmälningstiden var förlängd. Och jag skulle göra film, som jag bromsat förut men slutat nu. För det är okej att gå i brorsans fotspår för vi är lika och tänker lika. Jag skulle till Eritrea, ända fram till hans födelsedag skulle jag det. Men landets konflikt förvärrades och räddhågsna var svenskarna och det blev Sydafrika som sen blev Mocambique. Det tänkbara var plöstligt så tänkbart att inga andra alternativ fanns. Och jag satt hela december och grät på bussen hem över det obegripliga. Att farmors ord lett mig till kärnan av sorgen som jag burit på i 22 år av mitt då 26-åriga liv.
Och sen. Hur han mailade mig på nyårsafton, som en symbol för det nya året och för att det går att styra sitt öde, åtminstone i en riktning. Och jag som svarade och han som följde min resa och grät med mig i gruset vid mitt gamla hem. Och sen jag som följde med honom på hans och grät tillbaka. Pay back för mina tårar sa han och så var det kanske.
Och hade det inte varit för min resa och hans, så hade vi kanske aldrig förstått varandra.

Egentligen har ingenting av detta med mitt bord att göra. Men jag köpte en vaxduk i mitten av april och stirrade på den och kände att det ska inte vara så här när det kan vara på ett annat sätt. Och jag förstod att det fanns en person som jag hellre hade vid min sida i tystnad, än att sitta tyst själv. Som var så självklar men inte alls del av mitt liv.

Jag hade kunnat sitta och vänta och titta och längta. Utan att någonting blivit som det blev. Och på måndag ska jag köpa ett nytt bord. Och vid det ska jag sitta och gråta och skratta och skriva såna här inlägg och kanske ha kvar i resten av mitt liv.

Eller så fortsätter jag att skifta bord efter årstider.

I evighet, amen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: