Att publicera sitt liv

Vi pratade recensioner idag i skolan. Om att skriva självbiografiskt, om att motta kritik. Om när Linda Skugge och Björn Ranelid läppbråkade. Vi fick läsa texten och jag kunde inte hålla mig för skratt. Samtidigt kan man tycka att man gärna får såga en bok men kanske inte personpåhoppa.

Vi fick recensera Livstecken. I december kommer författaren till skolan och då får vi välja om vi vill överlämna det vi skrivit personligen. Jag irriterade mig på boken. Jag förstod varför den skrevs men inte varför den gavs ut.
Jag har skrivit liknande texter. Samlat ord i högar. Skrivit som terapi. Förmulerat saker för mig själv, skrivit brev till personer som gjort mig illa. Låtit bli att skicka vissa, skickat andra, inte försökt publicera ett endaste ett. Om man inte räknar med bloggen.

Att blogga kan ju vara att hänga ut andra. När jag tänker efter har jag utnyttjat det. Förut hade jag koll på folks ip-adresser. Jag såg att de varit inne och nosat utan att ge sig till känna. Utan att höra av sig på riktigt och jag blev arg. Skrev pikiga inlägg. Väckte reaktioner hos vissa, inte alls hos andra. En av dem ringde upp. Vi blev ihop sen. Jag vet inte om vi blivit det om jag inte bloggat. Då hade vi kanske låtit det rinna ut i sanden istället. Jag hade varit arg i hemlighet. Kanske publicerat inlägget i mina memorarer istället, som en tillbakablick på misslyckade kärleksrelationer.

Så har jag tänkt på det där med kärlek i många dagar nu. Den skrämmer mig, jag flippar och floppar hela tiden. Jag vill få en garanti på att han kommer älska mig för evigt, trots att jag inte själv kan garantera att jag älskar nån för evigt. Ett omöjligt svar, ett oviktigt svar. Jag vill förutspå framtiden utan att vilja det alls. Eftersom överraskningen är så viktig. Tänk om mamma vetat att hennes kille skulle dö knall fall utan förvarning. Då hade hon kanske tänkt att det vore en dum idé att skaffa barn med honom, och hade hon gjort det skulle inte jag ha funnits. Inte brorsan heller.

Jag får välja, som en fin vän sa. Antingen kan jag gå och vara beredd på att himlen faller ner och att alla jag älskar dör imorgon. Eller så kan jag njuta av mitt just nu där jag delar något fint med någon som kanske finns kvar länge, kanske alls så inte mycket mer.
Det teoretiska valet är självklart. Ingen är så dum så att den ältar.
I praktiken är det så mycket svårare.

Annonser

Ett svar to “Att publicera sitt liv”

  1. jag tycker du ar fin! Puss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: